VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Särtryck ur: Nordisk Tidsskrift för Bok- och Biblioteksväsen. Årg. 49 (1962): Nr 4. Uppsala 1963.

OLAUS MAGNUS' CARTA MARINA AV ÅR 1539

NÅGRA ANTECKNINGAR I SAMBAND MED ETT NYUPPTÄCKT ANDRA EXEMPLAR

Av HANS SALLANDER, Uppsala

År 1539 utkom i Venedig en stor karta över Norden och dess grannländer, som till upphovsman hade Sveriges siste katolske ärkebiskop, den landsflyktige Olaus Magnus (1490-1557). Denna berömda Carta marina återgav för första gången en någorlunda riktig geografisk bild av Skandinaviem, och med den grundlades den svenska kartografien.

Carta marina har under de senaste 75 åren blivit föremål för många undersökningar, varför här endast en kortfattad rekapitulation skall lämnas om kartans tillblivelse. (1)

Den påvlige legaten Johannes Angelus Arcimboldus, som år 1517 befann sig i Sverige, uppdrog åt den unge kaniken Olaus Magnus att i kyrkliga ärenden företaga en resa till Norrland. Han anträdde färden från Uppsala på våren 1518 och återkom först följande år. Han färdades med vaken blick för allt som mötte honom på vägen av kulturhistoriskt, etnografiskt och geografiskt intresse och förde säkerligen flitiga anteckningar över sina iakttagelser . Under resan hade han gjort en avstickare till Trondheim, där han sannolikt erhållit många upplysningar om västra och norra Skandinaviens, Islands och Grönlands geografi av ärkebiskopen Erik Walkendorf. Några år efter hemkomsten blev han domprost i Strängnäs.

Redan i slutet av år 1523 skickade konung Gustaf l Olaus Magnus till Rom för att hos påven utverka sanktion på valet av brodern Johannes Magnus som Sveriges ärkebiskop. Därefter använde konungen Olaus i allehanda diplomatiska uppdrag i Europa, och han kom aldrig att återse sitt fosterland. Ar 1530 avbrötos alla förbindelser mellan konungen och den katolske Olaus Magnus, som därefter ledsagade sin likaledes landsflyktige broder Johannes under dennes resor på kontinenten. De kommo 1538 till Venedig, där de en längre tid gästade patriarken Hieronymo Quirino. Slutligen bosatte de sig i Rom, där Johannes Magnus avled 1544, varvid påven utnämnde brodern Olaus till svensk ärkebiskop. Olaus Magnus dog i Rom 1557.

Under sina många resor i Europa hade Olaus Magnus ständigt sökt kontakt med handelsmän och sjöfarande för att inhämta upplysningar av värde för den karta över Norden, på vilken han börjat arbeta redan år 1527. Naturligtvis hade han även äldre kartor och sjökort att tillgå för sitt arbete, men dess voro framför allt i fråga om norra Skandinavien och Finland skäligen intetsägande och missvisande. Först efter ett tolvårigt arbete var han färdig med sin karta, som trycktes i Venedig och där salufördes av bokhandlaren Thomas de Rubeis.

Kartan består av nio blad i träsnitt och mäter, då de olika bladen hopfogats till en enda plansch, 170 x 125 cm. Många av bladen innehålla talrik ur kulturhistorisk synpunkt ytterst intressanta illustrationer. De nio bladen betecknas med bokstäverna A-l. Dessutom finnas smärre bokstäver vid oliks illustrationer, vilka, dock inte i samtliga fall, hänvisa till den beskrivning över kartan, som finns tryckt på bladet G. Samma år som kartan trycktes utgav Olaus Magnus två små separat, likaledes i Venedig, tryckta förklaringar till Carta marina. Den tidigaste editionen är avfattad på italienska med titeln Opera breve. Denna skrift innehåller en utförligare kommentar än den som finns på själva kartan. Strax efter publiceringen av den italienska upplagan utkom en på tyska språket, kallad Ain kurze Auslegung. I denna återfinnas uppgifter, som inte ingå i den italienska versionen. Båda skrifterna äro mycket sällsynta. Det kan nämnas, att Uppsala universitetsbibliotek först år 1962 lyckades komma över ett exemplar av Opera breve. Den verkliga kommentaren till Carta marina är emellertid Olaus Magnus' stora verk Historia de gentibus septentrionalibus, som utkom i Rom 1555.

Det verkar som om Carta marina tämligen tidigt försvann ur synfältet. Cornelis Anthonisz utgav 1543 en »Caerte van Oostlant». Originalupplagan är numera förkommen, men senare omtryck, exempelvis 1558 års, visa, att Anthonisz inte känt till Carta marina, med ledning av vilken han skulle ha kunnat giva Skandinavien en helt annan och riktigare kartografisk utformning. I sin edition 1583 av Conrad Gesners Bibliotheca omnämner Josias Simler Carta marina i sådana ordalag, som visa att han måste ha sett den. (2) I den 1699 tryckta upplagan av Cochlaeus' Vita Theoderici talar utgivaren Johan Peringskiöld om kartan med uppenbar hänförelse. (3) Han måste ha sett något exemplar. Kanske fanns ett i Antikvitetsarkivet i Stockholm. Men annars synas de då och då förekommande uppgifterna om kartan ge vid handen, att man ansåg den i den tyska översättningen av Olaus Magnus' Historia, tryckt i Basel 1567 , insatta synnerligen schematiska lilla kartan över Norden vara en kopia av 1539 års, eller också betvivlade man helt enkelt dennas existens. Ar 1886 upptäckte emellertid Oscar Brenner ett exemplar av originalkartan i Hof- und Staatsbibliothek i München, där den alltjämt förvaras. Brenner publicerade samma år en redogörelse för sitt sensationella fynd. (4)

Fyndet av kartan väckte naturligtvis stort och berättigat uppseende. I vårt land publicerade E. W. Dahlgren en artikel om kartan och dess betydelse, vari han vemodigt antyder det osannolika i, att något exemplar av kartan någonsin skulle kunna förvärvas till Olaus Magnus' fosterland. (5) Bortåt 70 år senare påpekade Einar Bratt de minimala utsikterna att upptäcka ett andra exemplar av originaltrycket. (6)

Så fick Uppsala universitetsbibliotek på senhösten 1962 ett sensationellt meddelande. Ett hittills obekant exemplar av Carta marina skulle finnas i Schweiz. Biblioteket satte sig omedelbart i förbindelse med ägaren. Det gällde att först och främst få konstaterat, att det verkligen rörde sig om ett original- exemplar -det finns åtskilliga facsimilen efter exemplaret i München. (7) Det dröjde inte länge, förrän det stod klart, att här förelåg ett enastående tillfälle för biblioteket att till vårt land rädda en nationell klenod. Det begärda priset var till en början något över 200000 kronor, men efter någon tid hade ägaren själv gått ned till 160 000 kronor. Saken hastade nu, och det förelåg risk att kartan skulle utbjudas i öppna handeln, då den med största sannolikhet skulle uppnå ett pris, som omöjliggjorde dess förvärvande till Sverige. (8) Den för biblioteket bekymmersamma finansiella frågan löstes emellertid snabbt genom att chefen för Almqvist & WikselIs Boktryckeri AB, direktören Göran Z. Haeggström, generöst åtog sig att förskottera köpeskillingen. Sedan en representant för biblioteket på ort och ställe konstaterat kartans autenticitet och utomordentliga kondition, kunde direktör Hreggström snabbt avsluta affären. Till ett pris av 150 000 kronor hade så en av världens mest sällsynta tryckta kartor genom hans ingripande räddats åt vårt land. - Det ordinarie statsanslaget till universitetsbiblioteket kan naturligtvis inte tagas i anspråk för inköp av så exklusiv karaktär som förvärvet av Carta marina. I sådana fall får biblioteket lita till donatorers välvilja. Genom generösa anslag ur Kungafonden och ur universitetets reservfond samt genom enskilda personers frikostiga bidrag har så Carta marina kunnat få en svensk fristad i Carolina Rediviva.

Olaus Magnus omnämner Carta marina så gott som alltid som »Carta gothica». På Munchenexemplaret står till vänster i nedre marginalen inskrivet »Carta Gothica». Richter förmodar, att Olaus själv har skrivit dessa ord. (9) Även på exemplaret i Uppsala stå med samma hand dessa ord inskrivna. Enjämförelse med Olaus Magnus' handstil i bevarade brev visar, att det nog är han själv, som skrivit »Carta Gothica» på exemplaren.

Ytterligare en anteckning finns på Uppsalaexemplaret. På baksidan av bladet B står »Paeci settentrionali» skrivet med typisk italiensk 1700-tals handstil. Denna anteckning tyder sålunda på, att vårt exemplar för några hundra år sedan befunnit sig i italiensk ägo. Något mera kan inte utläsas rörande exemplarets proveniens. Uppsalas Carta marina befinner sig i motsats till Munchens exemplar i ett utmärkt tillstånd. Inga defekter förekomma. Avdragen från de nio olika trästockarna äro mycket skarpa och tydliga. Papperet i Uppsalaexemplaret är delvis ett annat än i Munchens. Dettas vattenmärke utgöres av en kardinals hatt med bokstäverna A och P. (10) Samma vattenmärke finns på bladen G och H i Uppsalas exemplar, vars övriga blad äro märkta med ett ankare inom en oval ring med en stjärna ovanför. (11)

Längst ned i högra hörnet av Carta marina har Olaus Magnus avbildat ett stamträd upptagande 34 sköldar med namn på de olika folkslag, som han ansåg härstamma från Norden. Den sista skölden avser bulgarerna. Peringskiöld, som noggrant avtrycker stamträdets text, förtecknar efter bulgarerna märkligt nog ytterligare tre folk, »Littavi», »Getuli» och »Franci», vilka således borde ha funnits på det exemplar av kartan, som han otvivelaktigt måste ha sett. (12) Men eftersom dessa tre folkslag inte finnas med på originalkarfan av år 1539 och inte heller på den av Lafreri 1572 utgivna mindre kopian av denna, uppstår frågan, huruvida Peringskiöld, förutsatt att han varit fullt sanningstrogen i sin avskrift, haft någon för oss numera okänd variant framför sina ögon. Frågan måste tills vidare lämnas öppen.

Till vänster om varje sköld har Olaus Magnus angivit en eller ett par författare, ur vilkas arbeten upplysningar kunna inhämtas om resp. folkslag. Nu visar det sig, att det nyupptäckta Uppsalaexemplaret avviker från Münchens. På det senare står för »Dani» Jordanes angiven som källan för kännedomen om danskarna. På exemplaret i Uppsala står dessutom Saxa, under Jordanes' namn. Saxo Grammaticus är självfallet huvudkällan för danskarnas historia, och Olaus har på ett otal ställen i sin Historia de gentibus septentrionalibus citerat honom. Att det endast står Jordanes på det ena exemplaret kan måhända förklaras sålunda, att träsnittaren under sitt arbete på stocken har råkat uteglömma ordet Saxo. Olaus har upptäckt denna lapsus och låtit träsnittaren sätta in en plugg i stocken med Saxos namn. På Lafreris kopparstuckna kopia av år 1572 finnas båda namnen utsatta, men ingen som skrivit om Carta marina synes hittills ha observerat denna avvikelse från originalexemplaret i München.

Man vet att det redan under Olaus Magnus' livstid existerade kolorerade exemplar av Carta marina. Ett sådant förärades av den bekante kosmografen Giovanni Baptista Ramusio i Venedig till spanjoren Gonzalo Fernández de Oviedo y VaIdés (1478-1557), som var guvernör på San Domingo i Västindien. Denne, som författat en omfångsrik beskrivning över Amerika, är särskilt intresserad av Carta marinas bild av polartrakterna och ägnar ett helt kapitel åt Olaus Magnus och hans karta. (13) Först i våra dagar ha kolorerade exemplar ånyo skådats. Carl-Julius Anrick, Svenska turistföreningens kände mångårige sekreterare, lät 1952 konstnärinnan Elsi Svennås kolorera ett facsimile i naturlig storlek, vilket fick sin plats i Abisko turiststation. Samma år överlämnades ett annat kolorerat exemplar till konung Gustaf VI Adolf på hans 70-årsdag. Ett tredje förärades av Svenska turistföringen till dess vice ordförande Dag Hammarskjöld på dennes 50-årsdag 1955. Slutligen utförde fru Svennås ett fjärde kolorerat exemplar för dr Anricks räkning, vilket nu ägs av hans efterlämnade maka. (14) Sedan mitten av 1950-talet har Thulins antikvariat i Stockholm salufört facsimilen, vilka kolorerats av en norsk konstnärinna, fru Grete Lalim i Oslo. I förminskad skala finnas dessa också i färgtryck.

EIN NEUENTDECKTES ZWEITES EXEMPLAR VON OLAUS MAGNUS' CARTA MARINA, VENEDIG 1539

Im Jahre 1886 entdeckte Dr. Oscar Brenner in der Hof- und Staatsbibliothek in München ein Exemplar der grossen Karte von den nordischen Ländem von Olaus Magnus (1490-1557), die sogenannte Carta marina, gedruckt in Venedig im Jahre 1539. Dies kartographisch und kulturgeschichtlich ausserordentlich interessante Werk des landflüchtigen letzten schwedischen katholischen Erzbischofs hat te damals niemand in anderthalb Jahrhunderten gesehen, und man hatte zeitweise an seine Existenz gezweifelt. Nach der Entdeckung ist eine umfangreiche Literatur über die berühmte Karte erschienen. Alle Versuche, noch ein Exemplar aufzuspüren, sind bisher vergeblich gewesen.

Aber im Spätherbst des Jahres 1962 erhielt die Uppsalaer Universitätsbibliothek die sensationeIle Nachricht, dass ein Exemplar dieser Karte sich in der Schweiz befinde und dass der Besitzer gewillt sei, es zu verkaufen. Das Exemplar erwies sich als au/3erordentlich gut erhalten. Durch schnelles Eingreifen des Buchdruckers der Uppsalaer Universität, der einen der Kaufsumme entsprechenden Betrag vorschussweise zur Verfügung stellte, konnte nun eine der seltensten gedruckten Karten der Welt und gleichzeitig ein schwedisches Nationalkleinod für Schweden gerett et werden. Dank den freigebigen Stiftungen aus Fonds und von einzelnen Personen konnte die Universitätsbibliothek später den Erwerb der Karte finanzieren.

Das Papier des Uppsalaer Exemplars der Carta marina ist zum Teil ein anderes als dasjenige des Münchener Exemplars. Einge von den neun Blättem, aus denen die Karte zusammengesetzt ist, haben dasselbe Wasserzeichen (Briquet N r. 3465 ) wie dasjenige des Münchener Exemplares, während andere das Zeichen haben, das in Briquet Nr. 491 abgebildet ist.

Interessant ist, dass das neuentdeckte Exemplar ein wenig von dem bisher einzigen bekannten abweicht, in dem der Text neben dem Schild für das Volk der "Dani", den man auf dem Stammbaum in der unteren rechten Ecke der Karte findet, aus den Worten "Jorda" und "Saxo" besteht und also die Hauptverfasser für die Kenntnis der Geschichte der Dänen nennt. Auf dem Münchener Exemplar steht nur das Wort "Jorda". Als Lafreri im Jahre 1572 eine verkleinerte im Kupferstich hergestelIte Kopie der Carta marina publizierte, war ein Exemplar als Vorlage verwen - det worden, auf dem sowohl Jordanes wie auch Saxo als Quellen angegeben waren.

NOTER

1: De viktigaste arbetena om Carta marina äro: O. BRENNER, Die ächte Karte des Olaus Mag nus vom Jahre 1539 nach dem Exemplar der Münchener Staatsbibliothek (Christiania 1886), K. AHLENIUS, Olaus Magnus och hans framställning af Nordens geografi (Upsala 1895), E., LYNAM, The Carta marina of Olaus Magnus, Venice 1539 &: Rome 1572 (Jenkintown 1949), Q. GRANLUND, »The Carta marina of Olaus Magnus» (Imago mundi, 8 (1951), pp. 35-43) samt H. RICHTER, Geografiens historia i Sverige intill år 1800 (Uppsala 1959).

2: CONRAD GESNER, Bibliotheca instituta et collecta ...aucta per JOSlAM SIMLERUM (Tiguri 1583), p. 640. - Jfr RICHTER, a. a., s. 36.

3: JOHANNES COCHLAEUS, Vita Theoderici regis Ostrogothorum et Italire. Cum additamentis & annotationibus, ...opera JOHANNIS PERINGSKIÖLD (Stockholmiae 1699), p. 421: Olavus Magnus Upsaliensium Archiepiscopus, qui in scriptis suis passim notatu digna rerum talium inculcat, praesertim vero in illo percelebri, quod Charta Gothica nuncupatur, cujus verba integra, propter raritatem scripti eximiam, hic in medium producere juvabit: . . .”

4: BRENNER, a. a.

5: E. W. DAHLGREN, - Olai Magni karta af år 1539. (Historisk tidskrift, 6 (1886), s. 368-371).

6: EINAR BRATT, .Carta Marina-fyndet. (SvD, 15/4 1954). Denna artikel föranleddes av en i samma tidning den 11/4 publicerad artikel, vari en person redogjorde för sitt förvärv av den ”unika” Olaus Magnus' karta av år 1572. Ovederhäftigheten i denna artikel avslöjades för den icke initierade allmänheten av Bratt, som påpekade att den ”unika” kartan förut var känd i nio exemplar. Det rörde sig om den i Rom 1572 av Antoine Lafreri publicerade förminskade kopian av 1539 års original, utförd i kopparstick i två blad. - I samband med 400-årsminnet av kartans utgivande förekom i NDA 12/3 1939 en artikel av Stockholms Borgargilles arkivarie Carl Magnuson, vari denne ansåg sig ha kunnat spåra ett originalexemplar av Carta marina till England och att dess ägare inte hade en aning om, vilken dyrgrip han hade i sina samlingar. Magnusons påstående får gälla för vad det kan; det lär grunda sig på ett alltför lättsinnigt utslungat rykte, som han godtroget anammat. Magnusons artikel kan nog överhuvudtaget inte sägas utmärka sig för större vederhäftighet. Tvärt emot sakkunskapens uppgifter påstår han t. ex. helt ogenerat, att kartan är icke som de flesta Olaus Magnus-forskare anse, utförd i träsnitt, utan är framställd genom etsningsförfarande, således icke heller koppargravyr.

7: När Brenner 1886 publicerade sin upptäckt av Carta marina, bifogade han till sin skrift en facsimilereproduktion i förminskad skala av kartan. Följande år föranstaltade G. E. Klemming om ett facsimile i hel skala, vilket utfördes i ljustryck hos Bruckman i München. Efter detta ha sedan under detta århundrade en lång rad reproduktioner i förminskad eller hel skala utgivits i Sverige. För de t. o. m. år 1949 utkomna reproduktionerna se EINAR BRATT, ”Olaus Magnus historia till svenska” ( Ymer, 73 (1953), s. 267, n. 2).

8: Det kan måhända vara av intresse att veta, att en amerikansk samlare lär ha ett stående anbud hos antikvariat på 525 000 kronor för ett originalexemplar av Carta marina. - Försök att till Sverige förvärva kartan ha ett par gånger under 1950-talet synts vara nära att realiseras. Biblioteksledningen i München har nämligen inte varit främmande för tanken, att dess exemplar av kartan rätteligen borde höra hemma i Olaus Magnus' fädernesland och av den anledningen varit beredd att sälja eller byta bort kartan till Sverige. Ar 1950 fanns en möjlighet att köpa den, men trots stora ansträngningar från skilda håll kunde det erforderliga beloppet, DM 250000, inte uppbringas, och affären rann ut i sanden. För upplysningar om denna transaktion tackar jag överbibliotekarien Wilhelm OdeIberg. Jfr också Sweden Illustrated, VIII (1956), p. 2. - I slutet av 1950-talet upptogos på nytt förhandlingar om kartans förvärvande till vårt land genom byte, men dessa strandade på grund av att kartan i München numera befinner sig i ett mindre tillfredsställande skick. För dessa senare upplysningar har jag att tacka förste bibliotekarien Sten G. Lindberg;

9: RICHTER, a. a., s. 38.

10: C. M. ERIQUET, Les filigranes, 2e ed., T.l (Leipzig 1923), nr 3465. Förste bibliotekarien Sten G. Lindberg, som 1960 var i tillfälle att grundligt undersöka Münchenexemplaret, har godhetsfullt upplyst mig om dess vattenmärke.

11: BRIQUET, a. a., nr 491.

12: COCHLAEUS, a. a., p.422.

13: GONZALO FERNÁNDEZ DE OVIEDO y VALDÉS, Historia general y natural de las Indias, T. 2: 2 (Madrid 1853), s. 634 ff. Jfr JOHAN NORDENSTRÖM, ”Bröderna Johannes och Olaus Magnus i Spaniens lärda litteratur” (Studier tillägnade Anton Blanck den 29 december 1946, Uppsala 1946), s. 40.

14: För uppgiften om dessa veterligen de första kolorerade exemplaren i vårt land tackar jag fru Calla Anrick, Stockholm.

OLAUS MAGNUS' CARTA MARINA AV ÅR 1539. NÅGRA ANTECKNINGAR I SAMBAND MED ETT NYUPPTÄCKT ANDRA EXEMPLAR.