VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

VÄRLDSKARTAN. Redan i relativt primitiva och oorganiserade kulturer förekommer bruket av kartor, men det är först i det antika Grekland som kartografin grundläggs. Från babylonerna som var skickliga matematiker och astronomer övertog grekerna metoden att dela en cirkel i 360 grader och att dela graderna i minuter och sekunder. De konstruerade en symmetrisk världskarta på en sfär eller i en cirkel. Då kristendomen senare trängde in i Medelhavsområdet kom världskartan att förändras. Jerusalem placerades i centrum och den övre hälften var Asien. Tvärstrecket som motsvarar ekvatorn representerade Don till vänster och Nilen till höger. Det lodräta strecket var Medelhavet. Kartan kallas för T-karta.
Grunden till den beskrivande kartan lades av Klaudios Ptolemaios som levde i Alexandria omkring år 150 e.Kr. Han skrev bl.a. en geografi, och den världsbild han där presenterade blev bestämmande både för den muhammedanska och den kristna uppfattningen i närmare ett och ett halvt årtusende. Det var Ptolemaios som införde begreppen longitud och latitud. I Venedig trycktes 1475 en latinsk översättning av hans geografi, Cosmographia, men utan kartor. En två år senare i Bologna utgiven upplaga var försedd med 26 kartor i kopparstick, och i fortsättningen kom Ptolemaios arbete ut i ständigt nya upplagor. Fram till 1621 känner man ett fyrtiotal.
De stora upptäckterna kring sekelskiftet 1500 revolutionerade kartbilden. Allt efter som nya uppgifter strömmade in måste kartograferna revidera sina plåtar eller skära om stockarna till träsnitten. De stora sjöfararnationerna är de som leder utvecklingen. Omkring år 1600 tar Nederländerna tätplatsen före Italien. Hundra år senare tog Frankrike och England ledningen. Produktionen av kartor och atlaser under 1500- och 1600-talen var betydande. En bidragande orsak till denna efterfrågan var att nya upptäckter snabbt gjorde kartorna föråldrade.
Kartorna utarbetades länge efter skisser och mer eller mindre tillförlitliga mätningar av sjöfarare, vilket förklarar många av felen och missförstånden. Ännu i dag har vi svårt att acceptera det faktum att Stockholm ligger på samma breddgrad som Grönlands sydspets. Först efter engelsmannen James Cooks resor i Stilla havet vid slutet av 1700-talet var det möjligt att framställa en världskarta med samtliga fem världsdelar.

KARTBILDEN AV NORDEN. När den grekiske geografen Pytheas från Masilia (Marseille) på 400-talet f.Kr. genom mätningar försökte bestämma den bebodda världens nordligaste breddgrad, stannade han vid landet Thule, som låg sex à sju dagars sjöresa från Britanniens nordkust. Tydligen avsåg han Skandinavien, och namnet Thule kom att leva kvar ännu på många av 1500-talets kartor. På en karta över Norden som åtföljde den upplaga av Ptolemaios geografi, som trycktes i Ulm 1482, finns en samling öar norr om Tyskland med namnen Dania, Svecia, Gothia och Norvegia, samt i västra kanten ön Thyle. I Hartmann Schedels världskrönika, en slösande rikt illustrerad foliovolym tryckt 1493, finns en karta över norra Europa där Norden blivit mer sammanhängande men där Östersjön har en öst-västlig riktning. En av orsakerna till att Östersjön var så litet känd var, att Hansan i sin strävan att behålla Östersjön som sitt handelsområde inte lämnade ifrån sig några uppgifter.

Antonio Lafreris kopia av Olaus Magnus ”Carta marina”. Venedig 1572
Den första karta som ger en någorlunda riktig bild av Norden är Carta marina, utgiven i Venedig 1539 av Olaus Magnus. Sina kunskaper om landet hade Olaus Magnus skaffat sig då han som ombud för den påvliga generalkommissarien för avlatshandeln i Norden hade rest genom hela Norrland och även varit över fjällen till Norge. Som landsflykting efter reformationen ville Olaus Magnus genomföra sin karta och visa vilken förlust den romerska kyrkan hade gjort.
Olaus Magnus karta är utförd i träsnitt i nio blad och omfattar totalt 170x125 cm. Den var länge känd endast genom den här återgivna kopian i kopparstick av Lafreri. På 1880-talet återfanns ett exemplar av originalet till Carta marina i Münchens Staatsbibliothek, och 1962 lyckades Uppsala Universitetsbibliotek förvärva ett fräscht exemplar av denna märkliga karta.

Abraham Ortelius karta över Norden i Theatrum orbis terrarum 1570
Holländaren Abraham Ortelius (1527-1598) atlas över hela världen är den första kartatlasen och bildar som sådan epok i kartografins historia. Redan första året utkom den i fyra upplagor och fram till 1612 var siffran uppe i trettio, ständigt reviderade upplagor allt efter som nya upptäckter gjordes. Kartan visar att Ortelius kände till Olaus Magnus Carta marina. Att Skandinaviska halvön på denna och andra kartor blivit allt för bred i norr, beror på att man ännu inte kände till kompassens missvisning. Namnet Thule har Ortelius här givit Island.

Norra halvklotet i Gerard Mercators projektion utgiven av Jodocus Hondius 1613
Gerard (Gerhardus) Mercator är efter Ptolemaios det största namnet inom kartografin. Mercator utgav 1538, endast 26 år gammal, sin första världskarta. År 1569 gav han ut en ny sådan där han för första gången använde den projektion som nu bär hans namn. Atlasen utkom i tre band, den första 1585 och den tredje 1595, året efter hans död. Kopparplåtarna till kartorna övertogs av hans måg Hondius, och han och hans efterföljare använde plåtarna ännu in på 1640-talet. Hur oklara begreppen om den nya kontinenten Amerika ännu efter hundra år var framgår av Kaliforniens placering ovan polcirkeln. På senare kartor har Kalifornien flyttats till rätt breddgrad, men ännu långt in på 1700-talet redovisas området som en ö skild från fastlandet.

Karta över Götaland ur Blaeu's Atlas maior 1662
Med utgivningen av Blaeu's stora atlas kulminerar den nederländska kartografins storhetstid. Den utgavs tillsammans med text på fem språk. Med fransk text omfattade den tolv volymer, med latinsk elva, med spansk tio och med tysk och holländsk nio volymer. Den utgavs av den holländske juristen och boktryckaren Joan Blaeu (d. 1673) och byggde till stor del på de kartor som framställdes av hans far, astronomen Willem Blaeu (1571-1638), en lärjunge till Tycho Brahe. Kungliga biblioteket har från de kungliga samlingarna ett franskt och ett latinskt exemplar och dessutom även ett franskt som tillhört Lennart Torstensson. Vid slottet Tre kronors brand 1697 räddade manskap ur Svea artilleri ett exemplar av Blaeu's atlas som nu med sina lätt brandskadade band är regementets vackraste trofé från fredlig erövring.
Som framgår av kartan har man inte tagit hänsyn till freden i Roskilde 1658, utan Skånelandskapen förs fortfarande till Danmark och Bohuslän till Norge.

Europa ur Frederick de Wit, Zee-Kaarten ca 1675
Den äldsta sjöfarten följde kusterna och det är därför naturligt att de tidiga sjökartorna avbildade kustlinjerna och hade ringa intresse för landet bakom. Dessa äldre sjökartor kallas portulaner och utmärkande för dem är bl.a. att kustlinjerna är späckade med ortnamn. En annan egenhet är att kartan genomkorsas av kurslinjer eller loxodromer, dvs. en tänkt linje som skär alla meridianerna under samma vinkel. Portulaner är kända från början av 1300-talet, ungefär samtidigt med att kompassen började användas i Europa.
När Frederick de Wit (1616-1698) på 1670-talet gjorde en sjökarta över Europa var det fortfarande kustlinjerna som var det väsentliga. Danmark t.ex. krymps här ihop, medan det på specialkartan över Skandinavien i samma atlas är korrekt återgivet. Södra Grekland och Mindre Asiens kust placeras i Nordafrika för att det över huvudtaget skall få plats på kartan. Tomrummen fylls ut med respektive lands riksvapen.

Justus Dankerts' karta över Skandinavien 1700
Det kan tyckas förvånande att man på denna karta ännu efter 42 år inte registrerat Skånelandskapens införlivande med Sverige. Orsaken är troligen att de som färglade kartorna hade för gamla förlagor. Men det kan också ha skett avsiktligt, man kunde aldrig i detta föränderlighetens århundrade veta hur länge de krigiska erövringarna skulle stå sig. Det latinska namnet på Sverige avdelas här av Bottenviken, medan ingenting markerar vad som är svenska besittningar på andra sidan Östersjön. Justus Dankerts (1635-1701) var, som så många framställare och förläggare av kartor, holländare.
Under 1700-talet förändras kartorna inte nämnvärt. Kartuscherna går över till sirlig rokoko för att mot århundradets slut utformas i stram klassicism. Färgsättningen blir diskretare. Kartorna har blivit vardagsvara, ibland vackrare sådan, men ändå vardagsvara.

Ur ”Sex berömda kartblad. En introduktion av bibliotekarie Erik Eriksson” - Bonniers.

SEX BERÖMDA KARTBLAD. EN INTRODUKTION...