VÖBAM - Din källa till den äldre bild- och kartvärlden. - Regeringsgatan 77, Mån-Fre 12-18, 08-102121.
Biografier.

SPARRMAN, ANDERS.

1748-1820. Född 27 febr. 1748 i Tensta socken, Uppland, död 9 aug. 1820 i Stockholm.
Naturforskare, forskningsresande, studerade i Uppsala som Linnés lärjunge och fick vid 17 års ålder som skeppsläkare medfölja ett af Ostindiska kompaniets fartyg till Indien 1765-67. Efter medicinsk examen 1770 antog S. ett anbud att göra en forskningsresa i Kap-landet, och i egenskap af lärare i en högre tjänstemans hus erhöll han tillträde till detta land. Han vistades där under en del af 1772 samt 1775-76 och var under mellantiden, nov. 1772- mars 1775, vetenskaplig medlem af Cooks andra resa i Söderhafvet och Södra ishaf-vet. Han promoverades frånvarande till med. doktor i Uppsala 1775 och blef efter hemkomsten led. af Vet. akad. 1776; han innehade 1778-98 förordnandet att ha tillsyn öfver akademiens naturaliekabinett. Jämte K. A. Arrhenius och K. B. Wadström företog S. 1787-88 en resa till Senegaltrakten i Väst-Afrika med uppdrag att där utse plats för en svensk koloni, ett syfte, som dock ej uppnåddes. S. blef 1790 professor i naturalhistoria och farmakologi och 1803 assessor i Collegium medicum och var
...
Bland arbeten.
"Charta öfver Calmar län samt Öland..." - 1796. Chart Cape of Good Hope 1779, 1785. Charac-teres generum plantarum", "Florulse insularum australium prodromus.


Tooley. Nordisk familjebok. 2:a upplagan." "10382


WALCH, JOHANN.

1757-1824.
Kartograf och kartförläggare.
Bland arbeten.
Kriegsschauplatz oder Graenzkarte zwischen Deutschland u. Franckreich... ca 1795.


" "10428


PISCATOR, NICOLAUS, JOH.


Se Claes Visscher.


" "10316



Karta öfver Stockholm. - 1904.



Hagakyrkan. - O. A. Mankell 1884.


Carta Marina
  • Björkbom, C - "En kort historik över Olaus Magnus Gothus... samt orienterande förklaringar till Carta Marina."
  • Blaisus (Påven Paulus III) - "Påven Paulus III:s tillståndsbevis för Olaus Magnus:"
  • Brenner, Oscar - "Die ächte Karte des Olaus Magnus vom Jahre 1539 nach dem Exemplar der Münchener Staatsbibliothek"
  • Collijn, Isak - "Olaus Magnus - Ett försök till karakteristik och några önskemål."
  • Magnus, Olaus - Carta Marina 1539.
    Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
    Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
  • Magnus, Olaus - Olaus Magnus brev till Gustav Vasa, daterat Rom 1 maj 1554.
  • Munkhammar, Lars - "Hur Carta marina kom till Uppsala"
  • Sallander, Hans - "Olaus Magnus' Carta marina av år 1539. Några anteckningar i samband med ett nyupptäckt andra exemplar." - 1962.
  • TV-sänd intervjuv med Hans Sallander med anledning av återkomsten av Carta Marina till Sverige.
  • De Thorey, Roland. - Korta fakta om Olaus Magnus Carta Marina.
  • De Thorey, Roland. - Breves notas sobre la "Carta Marina" de Olaus Magnus.


  • Bureus karta över norden
  • Bäärnhielm, Göran - "Om kartan och dess upphovsmän."


  • Kartor och atlaser
  • Norra och Södra Kartverkets kartor samt konceptkartor. - Förteckning.
  • Sverige - Svenska kartrariteter under trehundra år, 1500-1800.
  • Svenska stadskartor. - Ljunggren m.fl. Förteckning.
  • "General hydrographisk Chart-book öfwer Östersiön, och Katte-gatt." - Petter Gedda.
  • Ehrensvärd, Ulla - "Chart-Book öfver Öster-Siön och Katte-Gatt."
  • "A Compleat Sett of New Charts." - Sr John Norris
  • Gehlin, Åke - "Fulväderjacks spionkartor". Sir John Norris.
  • "Atlas Vsego Baltijskago Morja." - Nagaev
  • "Atlas of the Gulf of Finland." - Spafarieff
  • "Sweriges Sjö-Atlas." - Gustaf af Klint
  • Lundquist, Björn. - Sex exemplar av Gustaf af Klints Sveriges sjöatlas.


  • Bilder och planschverk
  • Heraldik och genealogi - Tersmedens handmålade vapensköldar samt graverade Tysk-Baltiska.
  • "Sveriges Industri, dess Stormän och Befrämjare" - 1890-1910. Planschförteckning.
  • "Suecia Antiqua" - Erik Dahlberg. Planschförteckning.
  • "Fordna och närvarande Sverige" - Thersner. Planschförteckning.
  • Botanik. - Besler och Lindman. Planschförteckning.


  • Teckenförklaringar
  • Sverige - Ekonomiska och Topografiska kartor. - 1872. [bild]
  • Sverige - Ekonomiska och Topografiska kartor. - 1900. [bild]
  • Övriga artiklar
  • Abrahamsson, Åke - "Två stockholmsutsikter från 1570-talet av Franz Hogenberg".
  • Bagrow, Leo - Aleksei Ivanovich Nagaev, Russian admiral 1704-1781.
  • Bagrow, Leo - Italiens insatser inom skandinavisk kartografi.
  • Bagrow, Leo - "Maps of the Neva river and adjacent areas in swedish archives."
  • Bagrow, Leo - "Vingboons' maps in Sweden"
  • Beatus världskarta.
  • Blaeu - "Short notice about some Blaeu atlases."
  • De Thorey, Roland - Kort introduktion till F. Boberg's "Svenska bilder".
  • "Svenska bilder" ur "Bobergiana, anteckningar av och om Anna och Ferdinand Boberg".
  • Upmark, Gustaf - Ferdinand Bobergs "Svenska bilder".
  • Svenska bilder i Anna och Ferdinand Bobergs fotspår - efter hundra år. - Extern länk, öppnas i nytt fönster.
  • Collijn, Isak - "Våra äldsta boktryckare."
  • Covens et Mortier - "Short notice about the Covens et Mortier edition of de l'Isle's map of America."
  • Ehrensvärd, Ulla - "Andreas Bureus: Gothia, utgiven 1649 av Joan Blaeu."
  • Ekström, Georg - Linné, Landskapsresorna och kartorna." [extern länk]
  • Enequist, Gerd - "De äldre ekonomiska kartorna i Mälarområdet"
  • Enequist, Gerd - short summary in English "The old economic maps in the Region of Mälaren"
  • Eriksson, Erik - ur "Sex berömda kartblad. En introduktion..."
  • Frölich Hans - Svenska vyer ur "Bröderna Elias och Johan Fredrik Martins gravyrer."
  • Hassler, Göran - Carl Larsson.
  • "Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
  • Krogt, Peter van der. - "The History of Globe Making."
  • Krogt, Peter van der. - "The Mapping of Mars."
  • Louwman, Peter J. K. - "Bibliography of atlases published in the Netherlands."
  • Marelius, Nils - "Beskrifning Til Chartan öfver Sjön Wenern." [PDF-fil, 14 Mb]
  • Marelius, Nils - "Beskrifning Til Chartan öfver de til Segelfarten tienlige Siöar och Strömmar imellan Götheborg och Norrköping." [PDF-fil, 30 Mb]
  • Niklasson, Bruno - "General Charta öfwer Stockholm med Malmarna 1733." - 2001.
  • Nya Dagligt Allehanda - "Stockholmare har enastående kartsamling i Europa." - 1935.
  • Olsson, Ulf - Sjömätningarna i Göteborgs skärgård och Bohuslän 1803-1805.
  • Propper, Gerold - "Något om tryckta ortskartor över Stockholm och deras bakgrund."
  • Rudbeck, Olof - Förkortningar av kartografer använda av Olof Rudbeck i "Atlantica".
  • "Saxa Loquunatur - Stenarna talar" - Lunds Universitetsbibliotek.
  • Strindberg, August - "Philipp Johann von Strahlenberg och hans karta öfver Asien".
  • Tallgren, Bruno - Ortelius, "SEPENTRIONALIUM REGIONUM DESCRIP. ANTVERPIAE 1570". - Ortelius karta över Norden. No. 45. i 'Theatrum Orbis Terrarum'.
  • Tallström, Björn - Östgötakartor. [extern länk]

  • Italiens insatser inom skandinavisk kartografi.

    av Leo Bagrow.

    Sätryck ur YMER 1946, h. 3

    Den europeiska kartografin uppstod i länderna kring östra Medelhavet. Dess hemland var den hellenistiska Östern, och den fortsatte där en självständig tillvaro, även sedan Rom övertagit herraväldet över Östern. Det var framförallt under de tre första århundradena e.Kr., som den hellenistiska kartografin utvecklades, och man kan säga, att en ny kartografi uppstod som följd av Ptolemeus' kritik av Marinus' från Tyrus verk. Bysantinska vetenskapsmän bragte den till ett ännu högre plan i sina arbeten; längre fram, då turkarna närmade sig Konstantinopel och Bysans' intellektuella började taga sig över till Italien, fingo dessa emigranter sin första tillflyktsort i Venedig, dit de även förde med sig för vetenskapen värdefulla dokument, bl. a. Ptolemeus' ”Geographia”. Här började en ny storhetstid för Ptolemeus. Man började komplettera hans verk med nya, samtida kartor och senare t.o.m. att trycka dem. Intresset för kartografi spred sig vidare till andra italienska städer och till Västeuropa. Från Bysans kom också av allt att döma sjökartografin, som nådde sin blomstring i de italienska republikerna.
    Antiken har knappast efterlämnat något av bestående värde. Frågan om att avbilda jorden intresserade framförallt filosoferna. Det är givet, att det praktiska livet krävde något slags ”fastighetskartor” (katasterkartor) och vägkartor (itinerarier). Det fanns särskilda arbetslag, som sysslande med sådana frågor. Men härav har ingenting bevarats till våra dagar. Antikens Rom strävade endast att nå mål av praktiskt värde. Från denna tid har endast bevarats den senaste redaktionen av den vägkarta, som nu är känd under namnet Tabula Peutingeriana. De hellenistiska generalkartorna kommo via antikens Rom i kyrkans ägo, och så framväxte den s.k. skolastiska kartografin, eller munkkartografin, som vi återfinna hela medeltiden igenom till slutet av 1400-talet, och vars främsta alster är Fra Mauros världskarta (1457).
    Den arabiska kartografin gick sin egen väg. Den grundade sig visserligen på Ptomeleus' ”Geographia”, och de arabiska kartograferna stödde sig gärna på hans auktoritet, men ytterst få spår av Ptolemeus' inflytande på den arabiska kartografin ha bevarats. Visserligen står den arabiska kartografin genom sin egenart vida lägre än den västeuropeiska, och det kunde därför tyckas, att den ej borde ha sin plats i denna översikt, men den kom dock på 1000-talet i beröring med den västeuropeiska kartografin på Sicilien vid den normandiske konungen Rogers hov, och ehuru den arabiska kartografin bevarade sin speciella karaktär, tycks den likväl i viss utsträckning ha begagnat sig av europeiskt material.
    Hur har då kartografin allteftersom den under århundradenas lopp utvecklats vunnit kunskap om Skandinaviska halvön.

    De äldsta kartorna över Skandinavien
    Man har i allmänhet ansett, att den äldsta avbildningen av Skandinavien är den ö, som Ptolemeus på sin karta ”Europa IV” kallar Scandia. Claudius Ptolemeus, astronom och matematiker från Alexandria, bibliotekarie vid det berömda biblioteket därstädes, levde under andra århundradet e.Kr. Han efterlämnade ett stort antal arbeten. Den bysantinska litteraturhistorikern Suidas uppräknar i sitt lexikon över grekiska författare ptolemeus' verk, och anger där följande: Mekanik, Stjärnkatalog, Syntaxis (astronomi), Förteckning över geografiska orter och några andra, men om ”Geographia” nämns inte ett ord. Ej heller hänvisa författare till geografiska lexika, som t.ex. Stefan av Bysans (500-talet), en enda gång till ptolemeus, ehuru de vid nästan varje geografiskt eller etnografiskt namn hänvisa till en författare, från vilken en eller annan uppgift lånats. Och likväl innehåller hans ännu i våra dagar ryktbara verk ”Geographia”, på grekiska ”Geografike hyfegesis”, som omfattar 8 böcker eller kapitel, över 4000 geografiska namn, och att ange dessa utan att åberopa Ptolemeus vore omöjligt.
    Till vår tid ha bevarats några tiotal handskrifter av detta verk. De äldsta exemplaren äro från 1200- och 1300-talet. En del av dem äro försedda med kartor, men det är icke alltid som full överensstämmelse råder mellan text och kartor. Med hänsyn till kartmaterialet indelas handskrifterna i två olika grupper: den ena består av 27 kartor, som följa efter texten (redaktion A), och den andra av 64 kartor, som äro insprängda i texten (redaktion B). Dessutom finnas även generalkartor; i handskrifter tillhörande A-redaktionen finns i regel en karta signerad ”mekaniker Agathodaemon”; till handskrifter av B-redaktionen höra vanligen tre kontinentkartor: Europa, Afrika och Asien. Redan länge ha de lärde tvistat om vilka av kartorna man bör tillskriva Ptolemeus själv, och vilka som utförts av någon annan, dvs., är det A-redaktionens kartor som böra betraktas som de ursprungliga, eller är det B-redaktionens kartor som äro utförda av Ptolemeus själv. Hos båda redaktionerna finnas vissa anakronismer, som man emellertid tillskriver avskrivarne.
    Jag har redan vid flera tillfällen, såväl i tidskriftsartiklar som vid internationella geografiska kongressen i Amsterdam 1938 framfört den åsikten, att varken kartorna eller geografin i någon av de båda redaktionerna, i den form vi nu äga dem, kunna tillskrivas Ptolemeus. Geografin är författad långt senare på grundval av det arbete, där Ptolemeus kritiserar Marinus' från Tyrus handbok för kartframställning och rekommenderar sin egen metod. En okänd författare har härtill fogat en omfattande katalog över astronomiska orter, av betydligt senare datum, och lagt till en annan kortare katalog, kanske just Ptolemeus' original, ävensom dennes anvisningar, hur man borde uppdela jordytan i kartområden och vad som borde avbildas på varje karta. I A-redaktionen äro dessa anvisningar placerade på baksidan av varje karta, i B-redaktionen äro de samlade och placerade i slutet, där de utgöra åttonde boken. Jag är av den åsikten, att det i ”Geographia” samlade materialet är av varierande ålder och går tillbaka ända till 8:e och 9:e århundradena e.Kr. Man får anta, att kartorna äro av ännu senare datum. En kännare av handskrifter från antiken, en bysantinsk munk vid namn Maximos Planudes (1260-1310), som själv ägde många handskrifter, besjunger i sina oden, om man nu kan kalla dem så, hur han länge sökte efter ”Geographia”, som han blott ryktesvis hört talas om, hur han slutligen fann den, och hur han beslöt att på grundval av texten rita kartor. Allt detta har han besjungit på hexameter. Ryktet härom nådde även den bysantinske kejsaren Andronikus II, som uppdrog åt patriarken i Alexandria, Athanasios, att göra en kopia av Planudes' manuskript och kartor. I en av de senaste handskrifterna av B-redaktionen meddelas, att dess avskrivare och kommentator (den innehåller åtskilliga scholier) funnit det ändamålsenligare att dela upp de större kartorna i smärre och placera in dem i texten på lämpliga ställen. Författaren till dessa scholier har inte lämnat någon upplysning om sitt namn. Konrad Miller har framkastat den teorin, att dessa scholier snarast vore att tillskriva den bysantinske polyhistorn Nikephoros Gregoras (1295-1359). Denna teori har ännu inte ingående diskuterats, då den kortfattade skrift härom, som Miller utgivit på eget förlag #1, icke fått större spridning och följdaktligen icke har tilldragits sig någon forskares uppmärksamhet. Överhuvudtaget borde hela detta problemkomplex göras till föremål för noggrann undersökning av någon bysansforskare.
    Om texten till ”Geographia” verkligen författats redan under andra hälften av första årtusendet e.Kr., om verkligen A-redaktionens kartor kunna tillskrivas Planudes, dvs. man kan anse att de tillkommit under 13:e århundradet, och B-redaktionens kartor kunna tillskrivas Gregoras, dvs. äro från 14:e århundradet, då hänför sig givetvis även avbildningen av ön Scandia till 13:e århundradet. Vid denna tid fanns redan en karta av den arabiske kartografen Idrisi, som var knuten till normanderkonungen Roger II:s hov på Sicilien. Här kan Idrisi möjligen ha fått åtskilliga uppgifter från personer, som själva härstammade från Skandinavien, men hans kännedom om Skandinavien var, som vi snart skola se, mycket ringa. Idrisi kände i varje fall inte till Ptolemeus' kartor. Denne avbildar Scandia som en stor ö belägen i nordlig riktning från Vistula, d.v.s. Weichsel. Dess västra del bebos av ”Chaedini”, des östra av ”Favonae” och ”Firaesi”, i söder bo ”Gautae” och ”Dauciones”, i mitten ”Levoni”. Mercator gav (1578) ut en ny upplaga av ”Geographia”med kommentarer av Petrus Montanus och förklarade att då beboddes denna ö i väster av norrmän, i öster av svenskar, och att Ptolemeus' ”Gutae” är det samma som goter. Men denna förklaring är ingalunda bindande. Om verkligen Scandia är identiskt med Skåne, Skandinaviska halvöns sydligaste del, då borde den person som lämnat Ptolemeus denna uppgift också ha framhållit att Scandia inte ligger mitt emot Weichsel, utan mitt emot Cimbrernas halvö (Cimbrica chersonesus). I vilket fall som helst bör denna fråga studeras särskilt ingående, och man bör undersöka, om det inte finns i närheten av Weichsels mynning, kanske t.o.m. på fastlandet, finnes någon plats, som särskilt höjer sig över låglandet, enär Ptolemeus ofta kallar sådana platser ”Nesos”.
    För att återgå till Idrisi, kan man enligt min mening med säkerhet påstå, att den första avbildningen av Skandinaviska halvön återfinnes just på hans karta av år 1154. Denna karta utförde han på anmodan av normanderkonungen Roger II på Sicilien. Vid utförandet användes allt tillgängligt geografiskt material, och dessutom sändes fackmän till olika länder för att på ord och ställe insamla dylikt. Roger själv intresserade sig mycket för geografi och kartografi, och det är intet tvivel om att i hans bibliotek fanns allt, som gick att anskaffa på den tiden. Av allt att döma hade han icke Ptolemeus' ”Geographia”, då Idrisi givetvis skulle ha utnyttjat ett sådant material. Kartan försågs med text innehållande många förklaringar, som ej voro utsatta på kartan. Skandinaviska halvön är oklart framställd och blott södra delen därav finnas medtagen. Det är icke lätt att tyda geografiska namn på arabiska. Vokalerna äro nästan alltid utelämnade, och en hel del konsonanter äro mycket lika varandra i sammanhängande skrift. Det är således inte lätt att reda ut vad ett eller annat av de fåtaliga namnen på kartan och i texten avser. #2 I varje fall känner Idrisi väl till och anför namnet Norge och Sverige, liksom även några städer: Sigtuna, Kalmar, Oslo m.fl. även om namnformerna mången gång äro svårförståeliga. Hans karta utnyttjades ej av de europeiska kartograferna, och den har först helt nyligen publicerats i sin helhet. #3 Överhuvudtaget finns det mycket få uppgifter om Skandinavien, ehuru det kunde tyckas, att man vid den normandiske konungens hov borde ha något större kännedom därom. Som redan nämnts har endast halvöns sydspets avbildats. I sin helhet börjar Skandinaviska halvön återges först på de medeltida s.k. munkkartorna. Det är svårt att säga när Skandinavien första gången avbildades, då de till våra dagar bevarade kartorna med en dylik halvö kunna ha insatts i en betydligt senare förfärdigad handskrift. Större delen av dessa kartor är utförd i en alltför liten skala, för att kartografen där skulle kunna avbilda allt som han kände till. På Lamberts världskartor t.ex. (omkr. 1125) återfinnes ännu inte Skandinaviska halvön, men på hans Europa-karta från samma tid är just denna halvö Scandia med Norwegia införd, ehuru något egendomligt utformad. På större kartor, t.ex. Hereford-kartan, återges norr om Tyskland på andra sidan Sinus Germanicus en stor halvö med Sverige och Norge, och med en smula fantasi kan man nordost därom känna igen Vita Havet. Detta var omkring 1260. I varje fall är den saken klar, att Skandinaviska halvön såsom sådan var känd redan under 1100-1200-talen. Under senare medeltiden avbildas den tydligare, utan tvivel under inflytande från dåtida sjökort.

    De första sjökorten
    När och hur man började tillverka sjökort är ännu dunkelt. De äldsta kända odaterade kartorna äro att hänföra till slutet av 1200- och början av 1300-talet; den äldsta daterade är Pietro Vescontes av år 1311. Det äldsta sjökort varpå Skandinaviska halvön är avbildad synes vara Presbyter Johannes', utfört i Genua. Där fanns i S:ta Maria åren 1306-1314 en prior vid namn Johannes da Carignano, och man måste anta, att han förfärdigat nämnda sjökort. Här avbildas Skandinaviska halvön som en lång landsträcka med väst-östlig riktning och ett fåtal namn, bland vilka man finner både Norge och Sverige. Den nyss nämnde P. Vescontes sjökort sträcka sig icke så långt norrut, men på hans mindre, runda världskartor, ritade för Marino Sanudos krönika 1320, 1321 och senare, är halvön avbildad nästan i form av en triangel, vars ena spets är förenad med fastlandet; i söder är den genom ett smalt bälte (i väst-östlig riktning) skild från Tyskland, i norr genom ett likadant bälte (i nordvästlig-sydöstlig riktning) skild från fastlandet, just där Liuonia ligger på motsatta stranden; på denna karta från 1321 finnes på näset till fastlandet angivet ”Grièdenat (månne=Grönland?). Alltefter utseendet och materialets omfattning kunna sjökorten från denna tid indelas i två grupper, en italiensk och en katalansk. De italienska sjökorten inskränka sig huvudsakligen till Medelhavsbäckenet, medan de katalanska däremot t.o.m. omfatta Östersjön. De äldsta representanterna för denna typ synas vara de som utförts av Ang. Dalorto 1330 och Ang. Dulcert 1339 (vilka båda anses vara en och samma person), där Östersjön avbildats i sin helhet. Skandinaviska halvön återges här blott med sin kustlinje, ehuru några detaljer angivits även på fastlandet, enligt de katalanska kartografernas sed.

    Utvecklingen under medeltiden
    Under hela 1300-talet sker ingen förändring. Något säregen för sin tid är en generalkarta i en atlas av okänd härkomst, känd under namnet Atlas Medici, eller efter sin hemvist i Florens ”Portolano-Laurenziano-Gaddiano”, som man tillskriver årtalet 1351. Man har fastställt denna datering på grund av att månkalendern för en följd av år från och med 1351 är intagen i atlasen. En mängd geografiska uppgifter tvinga oss emellertid att flytta fram dateringen av denna atlas åtminstone 50-60 år #4, då den röjer kännedom om en senare karta av Albertin de Virga, som dateras till 1415 (årtalet är oläsligt 141...), ehuru kalendern däri börjar 1302. På båda dessa kartor har avbildningen av Skandinaviska halvön influerats av Claudius Clavus, en dans geograf, som först år 1412 reste till Italien. Till denne Claudius Clavus återkommer jag längre fram; i detta sammanhang bör dock nämnas, att på de båda kartorna, dvs. Atlas Medici och A. de Virgas karta, är Skandinaviska halvön dragen långt åt väster, och norr om Norge ligger ännu en halvö, vars västra del ligger väster om de brittiska öarnas meridian. Jag ämnar inte uppehålla mig vid en detaljerad beskrivning av kartorna, ej heller vid en uppräkning av alla de namn som återfinnas där. Detta arbete har redan utförts av andra, åtminstone delvis av Th. Fischer #5, och jag hänvisar därför dem som äro intresserade av denna fråga till dessa källor.
    Före turkarnas erövring av Konstantinopel (1453) uppträdde i Italien ett stort antal emigranter, som medförde sina ägodelar. Många grekiska och bysantinska handskrifter döko nu upp, bl.a. Ptomeleus' ”Geographia”. En bysantinsk lärd, Emanuel Chrisoloras, började översätta en av dessa bysantinska handskrifter till latin, men hann icke slutföra arbetet, vilket avslutades av hans lärjunge Jacopo d'Angelo år 1409. Denna latinska översättning vann stor spridning, till en början utan kartor, sedan med sådana. Knappast hade 20 år hunnit förflyta efter översättningens fullbordan, förrän ”Geographia” började visa sig otillräcklig för dem som begagnade atlasen. Den franske kaniken i Reims, sedermera kardinalen i S:t Marcus och legaten i Frankrike, Guillaume Fillastre (Filiastrus) beordrade år 1427 en avskrivare att i en på hans befallning utförd avskrift av ”Geographia” införa såväl Claudius Clavus' karta över de nordiska länderna som även en del av Filiastrus' egna anmärkningar. #6 Kartan kopierades efter en grekiskt handskrift, men kompletterades med geografiska uppgifter av Filiastrus själv. #7 Filastrus uttrycker sin förvåning över att Grönland, d.v.s. det gröna landet, ligger norr om Island, d.v.s. det istäckta landet. Enligt hans åsikt bör det vara tvärtom. Den av Filiastrus omnämnde Claudius Cymbricus är ingen annan än Claudius Clavus eller Claudius Niger eller Claudius Svartho, en dansk geograf som för den danske konungen utförde en karta över Danmark och år 1412 besökte Italien, där han tydligen spritt upplysning om de på den tiden föga kända nordiska länderna. På den kartkopia, som Filiastrus insatt i sin egen avskrift av ”Geographia”, står i övre högra hörnet namnet Claudius Clavus. #8 Detta är den första specialkartan över Skandinavien. Visserligen upptar den inte många namn, men den bifogade ortförteckningen, som uppgjorts efter mönster av andra kartor i Ptolemeus' ”Geographia”, avhjälper denna brist. Det intressanta med denna karta är, att det europeiska fastlandet från Vita Havet icke går åt öster utan böjer av åt nordväst och innesluter hela Skandinavien och Ishavet jämte Island samt därefter fortsätter i sydvästlig riktning och bildar Gronlandia provincia. Grönlands sydspets syns icke, den ligger utanför marginalen. Detta ingav Nordenskiöld den tanken, att här hade Amerika redan avbildats, och han anser därför, att denna karta är den första, där Amerika finnes med och detta innan det ännu upptäckts av Kolumbus.
    En annan liknande men äldre karta är bröderna Nicolò och Antonio Zeno's, som utförts av en av deras förfäder M. Caterino Zeno, troligen år 1380, men som de läto skära i trä och trycka först 1558; den anses emellertid icke utan skäl vara en förfalskning av dessa tvenne bröder.
    Som nyss nämnts var Claudius Clavus' karta den första av de ”tabulae modernae”, som senare användes att komplettera talrika handskrifter och längre fram även den tryckta utgåvan av Ptolemeus' ”Geographia”. Under mer än ett århundrade förblev Claudius Clavus' karta den enda över Skandinavien och överhuvud taget hela norra Atlanten och Europa. Den undergick endast några få kompletteringar och ändringar av kartskisserna. Filiastrus' tidigare nämnda förvåning över att Grönland låg norr om Island observerades något senare av den florentinske kartografen Maestro Nicolò todesco cartolario, mera känd under namnet Do(mi)nus Nicolaus Germanus. Omkring 1460 började han göra en avskrift av ”Geographia”. Detta blev icke blott och bart en avskrift med kopierade kartor. Nicolaus lade ned ett ingalunda föraktligt arbete på kartorna: han utförde dem i en ny, trapetsliknande projektion, som sedermera uppkallades efter honom (Donis' projektion). Han ändrade kartornas format, införde en ny metod att markera berg, floder, sjöar, gränser o.s.v.. Bl.a. utmärker han uppskisseringen av orter med astronomiska koordinater. Hans första avskrifter innehålla fortfarande 27 ålderdomliga, s.k. ptolemeiska kartor med blott obetydliga förändringar. Men omkring 1465 övergår han till en ny redaktion av ”Geographia”, som han bl.a. kompletterar med nya kartor. I denna redaktion sträcker världskartan ut sina gränser mot norr och följer i stort sett de av Cl. Clavus givna riktlinjerna. Men endast i stort sett: Groenlandia är Grönland, men det övergår icke längst i väster i Amerika, utan är i norr förenat med Europa (Finnlappelanth), och dess sydspets når samma meridian som Irland. Island ligger mellan Grönlands sydspets och Norges västligaste udde. Skandinavien och Grönland äro avbildade något mer detaljerat på en särskild karta. Slutligen har i en tredje redaktion av år 1468 hänsyn tagits till Filiastrus' påpekanden och Grönland har här placerats nordost om Skandinavien. En av de första tryckta upplagorna, Ulm 1482, innehåller också kartor över de nordiska länderna efter Nicolaus Germanus' karta, och i en ny upplaga av år 1486 med samma tryckort har tillagts ett särskilt kapitel med beskrivning av denna. När en karta över de nordiska länderna är införd i olika senare upplagor, visar den sig vara en kopia av Nocilaus Germanus' arbete. - Så är t.ex. förhållandet med de tre världskartor, utförda av G. M. Contarini 1506. J. Ruysch 1508 och Vesconte Maggiolo 1511, som bilda en särskild grupp; här har använts tredje redaktionen av Nicolaus Germanus' karta, där Grönland avbildas som en halvö i nordostlig riktning från Skandinaviska halvön.
    Här kan man icke med tystnad förbigå den karta, som tillskrives kardinal Nikolaus Cusanus (1401-1464). Han var en högt bildad man, född i en liten by vid Mosel, Cues. Man vet att han förfärdigat något slags karta över Tyskland, i alla händelser före 1464 då han avled. Om denna bevarats till vår tid veta vi ej. Den berömde humanisten Peutinger fann någonstädes i Italien en karta över Tyskland. Om det var en handskrift och han låtit gravera en plåt efter den, eller om en färdiggraverad plåt råkat i hans händer och han endast behövt gravera till den södra delen, därom veta vi intet. I varje fall har till våra dagar bevarats några avdrag som äro daterade 1495 och försedda med påskrift att denna karta utförts av Nikolaus Cusanus. På dem finnes även den lilla byn Cusa (Cues) utsatt. Det är under alla förhållanden svårt att fastställa denna kartas ursprung, och icke ens en så djärv forskare som J. Fischer vågade påstå något bestämt. Han föredrog att anse den som den karta, eller rättare sagt som en – i varje fall mindre detaljrik och synnerlig oredig – kopia av Nicolaus Cusanus' originalkarta, vilken Henricus Martellus Germanus #9 insatt i sin handskriftsatlas. På Henricus Martellus' karta är Skandinavien överhuvud taget inte med, men på en karta av år 1494 är dess södra del tämligen noggrant införd. Den nordliga delen är däremot ej medtagen.
    Man kan inte lämna 1400-talet utan att hänvisa till den karta som även om den med hänsyn till sin typ bör räknas till de medeltida munkkartorna, utförd som den är av munken Fra Mauro (1457), likväl med hänsyn till det använda materialet bör sättas högre än t.o.m. de katalanska kartorna. Hans kloster låg på en liten ö nära Venedig och han befann sig sålunda i ett centrum, dit vid denna tid uppgifter om alla geografiska uppgifter ingingo genom berättelser av sjömän, köpmän och pilgrimer. Alla tillförlitliga meddelanden utnyttjade Fra Mauro för sin karta, dock utan att förkasta många legendariska uppgifter, som han kände till från medeltida berättelser. Vad beträffar Skandinavien kunde han förutom de upplysningar han erhöll av pilgrimer även få sådana från venetianaren Pietro Quirini, som med ett fartyg drivits mot Norges kust och där lidit skeppsbrott (1432) men sedan lyckligen återkommit hem. Sådana personer kunde givetvis inte ge Fra Mauro tillräckligt ritat material (kartskisser), men han fick nog av allmänna upplysningar om land, städer o.s.v. för sin karta. Den förefaller vara ett steg framåt, t.o.m. i jämförelse med Claudius Clavus' karta, även om han förutom Norge och Sverige norr därom tecknar ytterligare en mindre halvö, Scandia.
    Den bayerske vetenskapsmannen Jacob Ziegler (omkr. 1470-1549) använde nytt material till sin karta över Skandinavien och de nordiska länderna. Han hade rest mycket och var professor i Wien. Under upprepade besök i Rom sammanträffade Ziegler med olika representanter för det högre skandinaviska prästerskapet. Där lärde han känna ärkebiskopen av Trondheim, Erik Walkendorf, av vilken han erhöll intressant material om Skandinavien. Till en av sina böcker: Quae intus continentur Syria, at Ptolemaici operis rationem... Argentorati (Strassburg) 1532, hade han fogat några kartor, av vilka en, som illustration till kapitlet Schondia, återger hela nordvästra delen av Europa från Grönland och ännu västligare till och med Finska Viken. Skandinavien återges här med nord-sydlig sträckning och inte som tidigare med väst-östlig. Kartan omtrycktes med några få ändringar flera gånger, t.ex. i den upplaga av ”Geographia” som S. Münster utgav i Basel år 1540 och även i senare av honom ombesörjda upplagor av detta verk samt i venetianska utgåvor av 1548, 1562 etc. I Münsters ”Cosmographia” däremot är en karta efter Olaus Magnus intagen.

    Olaus Magnus' Carta marina
    Vi ha nu hunnit fram till Olaus Magnus' Carta marina. Denna karta inleder en ny epok med kartor, som inte längre framställas enligt andras berättelser, utan av ett ögonvittne, som själv besökt många platser. Visserligen härstammade även Cl. Clavus från ett av de skandinaviska länderna (han var dansk), men Sverige och Norge kände han endast enligt hörsägen. Olaus Magnus hade rest nästan två år över hela Skandinavien och upptagit skatt åt kyrkan – Peterspenningen. Han hade även vistats i norra Tyskland, Danmark och polen. Minst synes han ha känt till Finland, men även härom skaffade han sig en för den tiden god kännedom. Rom besökte Olaus flera gånger. Under den första resan 1523-24 blev han god vän med sin landsman Peder Månson, som vid denna tid vistades i Rom som föreståndare för S:ta Birgittas hus, där svenska pilgrimer och studenter brukade ta in. Andra gången (1533) besökte han Rom tillsammans med sin broder, som införde honom i en krets av lärde, resande etc. Från 1538 bosatte Olaus sig definitivt i Italien, först i Venedig, sedan i Rom. I Venedig fick han tillfälle att helt ägna sig åt ett arbete, som han redan tidigare påbörjat i Danzig, en karta över Östersjöländerna. Först hade han tänkt inskränka sig till Östersjöns sydkust. Men i Venedig beslöt han sig för att låta kartan omfatta även Skandinaviska halvön och Finland. I Venedig blomstrade vid denna tid kartografien. I kartans utvecklingshistoria intar Italien och framförallt Venedig en särställning. Man kan säga att den klassiska kartografin uppstod på Balkanhalvön under hellenismens tidevarv, började utvecklas under den bysantinska eran och i och med emigrationen till Apenninska halvön, där den kom i kontakt med den romerska kartografin, fick en ny sista impuls, som ända fram till slutet av 1400-talet gav den italienska kartografin en dominerande ställning. Även om F. R. v. Wieser påstår #10, att kartografin ända till mitten av 1500-talet blomstrade huvudsakligen tack vare tyskarna, och att den började utvecklas i Italien först under 1540-talet, fortsätter den i själva verket att oavbrutet utvecklas från den stund då Ptolemeus' ”Geographia” kom till Italien. Det är visserligen sant att den tidigare nämnde Do(mi)nus Nicolaus Germanus – av namnet att döma tysk – verksamt bidragit till kartografins utveckling, men man frågar sig om han skulle intresserat sig för framställandet av kartor som inte just vid denna tid sådan efterfrågan därpå rått i Italien. Hans egentliga specialitet var synbarligen miniatyrkonsten. Nicolaus Teutonicus från konstnärsgillet i Padua var elev till Squarcione, och en annan elev till den senare, den berömde miniatyristen Taddeo Crivelli från Padua anskaffade färger åt honom och utförde miniatyrer för hans räkning. Taddeu Crivelli blev sedermera berömd även som kartograf och erhöll privilegium att trycka kartor. Det italienska sjökortet intog en dominerande ställning. Kända exemplar finnas ända från 1200-talets sista år. Sjökartografin kunde inte undgå att utöva inflytande på landkartornas utveckling. Petrarca har författat Syrisches Itinerarium samt utarbetat en karta över Italien. Fra Paolino Minorita har till sin krönika, som bevarats i några kodexar, fogat en karta över Italien samt några skisser över italienska landområden (omkr. 1315).
    I slutet av 1300-talet fanns på väggarna i en sal i Dogepalatset i Venedig en karta tecknad och målad. Tyvärr förstördes den år 1483 genom en eldsvåda. De italienska manuskriptkartorna från 1400-talet som finnas i italienska arkiv och museer överstiga till antalet de kartor, som finnas i andra länder. Enbart av generalkartor över Italien äro från 1400-talet fem stycken kända, förutom de som äro införda i Ptolemeus' ”Geographia”. De italienska miniatyristernas skicklighet befrämjade utvecklingen av handskrivna kodexar av Ptolemeus' ”Geographia”. Pietro del Massaio (1469), ovannämnde Nocilaus Germanus, Berlinghieri (c:a 1480), Henricus Martellus (1490) – alla införda i sina kodexar av ”Geographia” den nyaste kartan över Italien. Med en likadan, men tryckt, karta kompletterades de trycka utgåvorna av ”Geographia” - i Florens (omkr. 1481-82 av Berlinghieri), Ulm (1482), Rom (1507); Strassburg-utgåvan (1513 av Waldseemüller) har redan två kartor över Italien, och Venedig-utgåvan (1548 av Gastaldi) har fem. Allt detta visar, att Italien intar en synnerligen framstående plats inom kartografin. Även de tryckta kartorna kunna sägas ha sitt ursprung i Italien. Den första utgåvan av Ptolemeus' ”Geographia” med kartor utkom i Bologna 1477. Den första tryckta handboken för sjöfarande – Isolario – av Bartolomeo delli Sonetti (Zamberti) utkom i Venedig 1485. I Venedig levde och verkade miniatyristen Benedetto Bordone – även han från Padua – som redan år 1508 av Senaten i Venedig fick privilegium att trycka kartor över Italien samt en världskarta. Senare utgav han just i Venedig (1528) sin Isolario. Det är visserligen sant att den första tryckta utgåvan av Ptolemeus' ”Geographia” inte utkom i Venedig – den utgavs där först 1511 – men den romerska upplagan av 1507 måste dock räknas Venedig tillgodo, då de nya kompletterande kartorna utfördes i Venedig av Marcus Beneventanus, därifrån sändes till Rom på initiativ av venetianaren Johannes Baduarius och trycktes i Rom av Bernardinus Venetus de Vitalibus. Den venetianska upplagan av år 1511 skiljer sig på ett mycket fördelaktigt sätt från de andra genom en värdefull världskarta, utförd av Benardus Sylvanus, (den första karta, som tryckts i två färger – svart och rött). Från denna tid gick tryckningen av kartor i Venedig framåt med snabba steg. Bland de första förläggarna av kartor märkas Giovanni Andrea Vavassore och Matheo Pagano. Den främste av Venedigs och även Italiens kartografer var Jacopo Gastaldi. I Rom utgav förläggaren Antonio Lafreri den första atlasen; mera än hälften av kartorna i denna voro tryckta i Venedig. Och nu, när kartografin stod i sin fulla blomstring i Venedig, utgav Olaus Magnus där sin karta över Norden. Patriarken i Venedig, Jeronimo Quirini, ättling till Pietro Quirini, som hundra år tidigare hade drivit i land i Norge, lämnade 440 dukater till framställningskostnaderna. Sekreteraren i Venedigs Signoria Giambattista Ramusio utverkade åt Olaus Privilegium att ge ut kartan, undertecknat av dogen Pietro Lando. Påven Paul III gav tillstånd till tryckningen, och slutligen åtog sig Thomas de Rubis (Tommaso Rossi) att trycka och distribuera kartan. Allt detta skedde år 1539 och kartan utkom samma år (träsnitt i 9 blad). Jag skall inte uppehålla mig vid dess innehåll. Därom har redan talats mycket. #11 Avsikten med min uppsats är en helt annan, nämligen att visa, att den skandinaviska kartografins utvecklingshistoria, eller rättare sagt början därav, försiggår i Italien. Även om några av dem, som här gjort en insats, voro från Skandinavien, vilket ju är fullt naturligt, fick den dock sin skolning i Italien. Den första perioden – den klassiska, den bysantinska, den arabiska och även den medeltida – är legendarisk, även om en eller annan geografisk uppgift silade in i Italien: genom pilgrimer och missionärer till klostren, genom köpmän till araberna, om man nu kan kalla Idrisis kartografiska arbeten på Sicilien arabisk kartografi.

    Forskaruppgifter i de italienska arkiven
    Mera exakta uppgifter fick Italien från sina sjöfarare, men endast om Östersjöns kuster. Atlantiska Oceanens nordliga kusttrakter ha de icke nått. - Men så kom en känd geograf – Claudius Clavus – från ett av de Skandinaviska länderna till Italien och gav genast en riktigare bild av Norden. Endast hans upplysning om att norra Europa genom Grönland var förenat med Amerika väckte något tvivel. Och även om upplysningen om Grönlands existens inte mötte någon invändning, då ju Grönland redan i kyrkligt hänseende var beroende av Rom, rönte dess placering västerut kritik och förkastades senare av italienska kartografer. Men den tyske vetenskapsmannen Jac. Ziegler accepterade Cl. Clavus' anvisning, kanske med stöd av Erik Walkendorf. Olaus Magnus, som själv besökt norra Skandinavien, kände till den ovederhäftiga teorin att Grönland skulle ligga norr om Skandinavien och vara förenat med Europa och tog avstånd därifrån. Skandinaviens kartografi kom därefter in på rätt väg. Och sålunda har tack vare Italien de äldsta geografiska uppgifterna om Skandinavien bevarats till våra dagar. Bör man låta sig nöja härmed? Kan man räkna med att antalet av sådana uppgifter ökas? De italienska arkiven och biblioteken äro överfyllda med allt slags material, som rör icke blott Italien utan hela världen, eftersom till Rom och framför allt till Vatikanen uppgifter inflöto från världens alla hörn ända från den tid, då kristendomen började breda ut sig över hela jorden. Rom besöktes av pilgrimer från alla länder och trakter, där man övergått till kristendomen. De utfrågades och deras uppgifter antecknades. Så utfrågade t.ex. på befallning av påven Clemens VII (1525) dennes historiograf Paolo Giovio en deltagare i den beskickning, som av tsaren i Moskva, Vasilius IV, sänts till Rom. Som resultat härav sammanställdes om det då föga kända Moskovien en liten bok, som trycktes 1525. En utlovad karta blev aldrig tryckt. Senare tog Baptista Agnese in den i sin manuskriptatlas. Missionärer sände in sina rapporter från fjärran länder. Många av dem voro högt bildade personer. #12 Flera utförde skisser av de platser de besökte. Allt detta sändes till Congregatio de propaganda fide. Namnen Matteo Ricci (1584), Ferd. Verbiest (omkr. 1670), Régis och hans medarbetare (1708-1718) skola alltid lysa klart i samband med Kinas kartografi. Vatikanen har helt nyligen givit ut ett stort arbete ägnat åt M. Riccis kartografiska verksamhet. Varken handskrifterna eller de tryckta kartorna i de italienska arkiven och biblioteken äro ännu alla katalogiserade, och man finner där ständigt något nytt.
    Eftersom de första uppgifterna om Skandinavien blevo kända tack vare Italien, bör man där söka material rörande frågan huru upplysningar om Skandinavien spredos och särskilt rörande den skandinaviska kartografins historia. Troligen har i Rom bevarats några dokument från de första åren S:ta Birgitta (d. 1375) hus fanns till. Möjligen finns någonstädes material rörande Claudius Clavus' vistelse i Rom. I Venedigs arkiv kunde man kanske påträffa handlingar om Olaus Magnus och hans Carta Marina. Han fick ju av patriarken i Venedig subsidier för att utge denna, och dogen gav honom privilegium. På en vägg i Dogepalatset finns en karta över Skandinavien jämte Grönland, vilken utfördes efter den eldsvåda, som förstörde den där förut befintliga kartan av Gastaldi; denna nya karta uppgjordes på basis av Olaus Magnus' karta. Om det viktiga och intressanta materialet i de venetianska arkiven kan man åtminstone få någon uppfattning genom studiet av Monumenti per servire alla storia del Palazzo ducale di Venezia... 1253 al 1797 (Venedig v. I, 1868), där rikt material finnes även för italienska kartografer. Följaktligen äro dessa föga intresserade av dokument rörande Skandinavien, såvida de ej ha samband med frågor, som röra kyrkan. Utländska vetenskapsmän hava redan flera gånger använt sig av material ur de italienska arkiven av historiskt-geografiskt intresse. Så har t.ex. Jelic' bearbetat dylikt rörande kristendomens utbredande i Amerika (1891). J. C. Heywood har utgivit handlingar, utvalda bland Vatikanens hemliga urkunder, även dessa rörande kristendomen i Amerika fram till Kristoffer Kolumbus (1893). J. Fischer #13 har arbetat med det geografiska material, som rör nordmännens upptäckt av Amerika. Som redan titeln framgår utnyttjade han olika kartografiska källor, som funnos i de italienska biblioteken och arkiven. Men han intresserade sig framför allt för frågan om Grönland och Amerika, och därför blev själva Skandinavien föga berört. Man kan inte räkna med att en italiensk vetenskapsman skall öda tid på att söka efter material av intresse för Skandinavien. Det finns alltför mycket sådant som rör själva Italien. I bästa fall publiceras något, som av en händelse kommit i dagen. Så var fallet med prof Almagià, som fann Gastaldis som förlorad ansedda karta över Mellaneuropa. Och även denna gavs ut huvudsakligen därför, att den var ett av den berömde venetianske kartografens första arbeten. Naturligtvis försvinner inte detta material, även om den del kanske gått förlorad vid bombardemangen under det senaste världskriget. Det skulle dock vara synnerligen intressant att nu snart få tillfälle efterforska dokument rörande den skandinaviska kartografins äldsta historia. Vår tid är otvivelaktigt en blomstringstid för den gren av de humanistiska vetenskaperna som kartografins historia utgör. Huruvida intresset för dessa frågor kommer att vara länge, kan man ej förutsäga. Man får icke glömma en sak – Sverige har givit en kraftig impuls till sysslandet med historisk-kartografiska frågor. Grunden lades en gång genom A. E. Nordenskiölds Facsimile-Atlas (1889) och Periplus (1897). Dessa arbeten beröra icke blott Skandinavien utan hela världen. I själva Skandinavien finns mycket litet, ja knappast något material alls rörande de första århundradena av skandinavisk kartografi. Därför måste detta uppspåras i utländska arkiv och bibliotek, framför allt italienska: i Rom, Venedig, Florens etc. Svenska Institutet i Rom har här ännu en viktig uppgift att taga upp på sitt program.

    Fotnoter.
    1. Miller, K., Die ältesten Separatkarten der 3 Erdtelie. Stuttgart 1931.
    2. Ett försök härtill har gjorts av O. J. Tuulio (Tallgren): Du nouveau sur Idrisi. Studia Orientalia ed. Soc. Orient. Fennica, Vol. VI, Hfors 1936, p. 206, 212-214. Denna hans skrift föregicks av ett annat arbete, som han skrev tillsammans med sin broder, A. M. Tallgren: Idrisi, La Finlande et les autrespays baltiques orientaux. Ib. III, 1930. Här citeras en rik litteratur i denna fråga.
    3. K. Miller, Mappae Arabicae. Bd. I. Stuttg. 1926. Texten har publicerats betydligt tidigare av andra forskare: P. A. Jaubert, Géogr. D'Edrisi. Rec. De Voyages et de Mémoires publ. par la Soc.
    4. Med denna fråga har F. v. Wieser sysslat i Die Weltkarte des Albertin de Wirga, innsbruck 1912, och likaså G, H. T. Kimble i The Laurentian World Map with special referens to its Portrayal of Africa, ”Imago Mundi” I, 1935, 25-33.
    5. Sammlung mittelalterlicher Welt- und Seekarten italienischen Ursprungs. Venedig 1886. Betr. Skandinavien se sid. 50-55. Se även Nordenskiöld, Periplus, sid. 88-89.
    6. Denna avskrift av ”Geographia” förvaras i stadsbiblioteket i Nancy och har beskrivits av M. Blau i Mémoire sur deux monuments géographiques conservés à la bibliothèque publique de Nancy. Mém. d. l. Société R. des Sciences, Lettres et Arts de Nancy, 1855.
    7. Beträffande de nordiska länderna säger han: Item continet ultra quam ponit Tholomeus Noruegiam, Suessiam, Rossiam etiamque et sinum codanum diuidens germaniam a noruegia et Suessia. Item alium sinum ultra ad septentrionem, qui omni anno congelatur in tercia parte anni. Et ultra illum sinum est Grolandia... Propter quod quidam Claudius Cymbricus illas septentrionales partes descripsit et fecit de illis tabulam, qua iungitur europe...
    8. Kartan har reproducerats av A. E. Nordenskiöld i färger och med tillhörande katalog över astronomiska orter: Trois cartes précolombiennes représentant une partie de l'Amerique (Groenland). Sthlm 1883.
    9. J. Fischer, Die Karte des Nicolaus von Cusa (von 1490). Kartogr. Denkmäler der Sudetenländer. I. Prag 1930.
    10. A. E. v. Nordenskiölds Facsimile-Atlas. Peterm. Mitt. 36. 1890. p. 272.
    11. Se: L. Bagrow, A. Ortelii Catalogus Cartographorum. 2 Teil. Ergänz. Hft. Peterm. Mitt. N. 210. Gotha 1930, p. 41-45, där den viktigaste litteraturen anges, ävensom H. A. Schumacher, Olaus Magnus und die ältesten karten der Nordlande. Ztschr. d. Ges. f. Erdk. 28. Berlin 1893. p. 167-200.
    12. Se t.ex. P. Fournier, Voyages et découvertes scientifiques des missionaires naturalistes francais à travers le monde pendant cinq siècles. Paris 1932.
    13. The Discoveries of the Norsmen in America with special relation to their early cartographica Representation. London 1903. Året innan utgavs en tysk upplaga i Freiburg.