VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

I anledning av ett märkligt 450-års jubileum.

En kort historik över Olaus Magnus Gothus och Nordens Geografi från 4:de århundradet f. Kr. till 1500-talet samt orienterande förklaringar till Carta Marina.

De historiskt-kartografiska uppgifterna i denna exposé äro översedda av df. 2:e bibliotekarien C. Björkbom, föreståndare för Kungl. Bibliotekets kartavdelning.

CARTA MARINA, Nordens äldsta karta, fyller 400 år.

Dess skapare, Olaus Magnus, föddes för 450 år sedan.

År 1490 i början av oktober föddes i Linköping, som andre son till en medlem av vällovliga skomakareskrået, Olaus Magnus Gothus (Gothus = östgöte). Den äldre brodern, Johannes, var född två år tidigare. Bägge bröderna kunna inför historien uppbära titeln: Sveriges siste katolske ärkebiskop. Johannes var nämligen den siste av landets konung utnämnde medan Olaus, som av påven utnämndes till efterträdare, aldrig kunde tillträda sin syssla på grund av reformationens införande.

När Olaus Magnus av eftervärlden betecknas som vårt lands främste kulturpersonlighet under femtonhundratalet, har detta dock föga med den påvliga äran att göra. Han var i fråga om begåvning och allsidig bildning sin äldre broder överlägsen, ehuru han i sin utövade kyrkliga gärning endast uppnådde kanikens (och domprostens) värdighet. Han var även under en kortare tid pastor i Stockholms Bykyrka. År 1522 blev han domprost i Strängnäs, där han energiskt bekämpade »Lutherdomens villolära».

De två bröderna förvärvade tidigt sin teologiska grad vid utländska universitet. Johannes Magnus studerade i Louvain, Rom och Perugia, och återvände till Sverige som påvlig legat hos Sten Sture 1523. Detta var en hög ställning i det katolska Sverige.

Redan långt före den teologiska utbildningens fullbordan hade Olaus blivit i tillfälle att göra utländska resor. När man betänker, att det då tog lika lång tid att förflytta sig från Stockholm till Uppsala som att nu komma från Stockholm (Bromma) till Paris eller London, är det anmärkningsvärt, att Olaus vid 14 års ålder företog en resa ända till Oslo. Redan då hade hans intresse för etnografica vaknat. I hans sedermera utgivna »Historia» återfinnas många intressanta detaljer och episoder från denna hans första långresa.

Under sin tjänstgöring som kanik i Uppsala erhöll han ett lika ärofullt som för hans framtid betydelsefullt uppdrag av den påvliga legaten, avlatskrämaren Arcimboldus. - Johannes Angelus Arcimholdus var 1523 biskop i Novara och dog 1555 som ärkebiskop i Milano. - Olaus skulle för kyrkans räkning genomresa hela Norrland, visitera församlingarna och »kraftigt. verka för den sanna kristna trons bevarande samt undertrycka det lutherska kätteriet, som nu spred sig bland folket». Att denna omfattande expedition kunde klaras på ett år är med hänsyn till dåtida kommunikationer anmärkningsvärt.

Trots bristen på vägar och färdmedel fortsatte Olaus denna resa även till Norge, varvid han dels färdades på floderna, dels nyttjade klövjehäst och dels fotvandrade. Överallt utfrågade han befolkningen, tecknade upp allt av värde i såväl text som bild. Huruvida han redan då hade utformat planen på det blivande livsverket, Carta Marina och »Historia de gentibus septentrionalibus», lär ingen kunna utröna, men det kan betraktas som mycket sannolikt.

Ingen bland den tidens lärda torde ha varit i tillfälle att se så mycket, och ingen torde ha förstått att grundligare tillvarataga sitt insamlade vetande. Olaus Magnus var en skarp iakttagare, teckningar och anteckningar hade han sparat redan efter Osloresan, fångstmän och bygdefolk utfrågades, allt upptecknades samvetsgrant under sträng respekt för folktro, sägner och antika förebilder.

Det kartografiska framställningssättet kan naturligtvis förefalla nutidsmänniskan besynnerligt, och den geografiska kunskapen om vårt land har naturligtvis gått framåt mycket under de fyrahundra år, som skilja Olaus Magnus från vår tid. Hans storverk, Carta Marina, måste dock anses intaga en rangplats bland de nordiska kartorna, icke blott därför att den är den tidigaste. Sålunda skriver riksbibliotekarien Isak Collijn i Sveriges Bibliografi bl. a.:

»Denna märkliga karta är av stor betydelse såväl ur geografisk som etnografisk synpunkt. Det är första gången som en tillnärmelsevis riktig geografisk bild gives av den skandinaviska halvön, särskilt Sverige, under det att Norge och Danmark ävensom Island och Grönland äro mera styvmoderligt behandlade. För första gången erhåller man också kännedom om den ungefärliga formen av Östersjön och Finska viken.

Kartans namn anger att det är en sjökarta eller kompasskarta, vilket också framgår av de loxodromlinjer eller kurslinjer med kompassrosor i skärningspunkterna, med vilka den är överkorsad… Av stort kulturhistoriskt intresse äro de talrika bilder, som överallt finnas inlagda på kartan och som hava avseende på de olika landsdelarnas etnografiska och politiska egenarter, deras växlande fauna och andra »underbara ting i Norden».

Carta Marina är utförd delvis på bekostnad av patriarken i Venedig Hieronymo Quirino. Det var i dennes palats den landsflyktige Olaus Magnus och brodern Johannes funno en tillfällig fristad under trekvarts år (1538-39).

När Carta Marina betecknas som Nordens första karta, bör detta tolkas så, att någon tillnärmelsevis exakt kartläggning över detta område icke tidigare förekommit.

Den geografiska utforskningen av Norden kan dock räknas så långt bakåt i tiden som till fjärde århundradet före vår tideräkning, då Pytheas från Marseille gav märkliga upplysningar beträffande de dittills okända nordiska områdena, bl. a. beskriver han midnattssolen. Denne geograf torde kunna betecknas som den skandinaviska halvöns upptäckare och som grundläggaren av den nordisk-geografiska forskningen. Den skrift, i vilken han framlägger sina rön under sin märkliga resa, har tyvärr gått förlorad och finns endast fragmentariskt bevarad i form av notiser och citat hos antikes författare. Senare tiders forskare ha trott sig finna, att Pytheas besökt Britannien och befarit Nordsjökusten, antagligen vid jutska halvön, samt dessutom möjligen besökt norska kusten. I likhet med en lång rad av efterföljare hade Pytheas den uppfattningen, att detta landområde icke var en halvö utan en samling öar. Det var Pytheas, som allra först använde namnet Thule.

Från första århundradet av vår tideräkning finnes ett geografiskt arbete kallat »De Chorographia», författat av Pomponius Mela, ett kompilatoriskt arbete utan eget värde, som, vad Norden beträffar, icke innehåller några väsentliga nyheter. En annan författare, Plinius d. ä., vilken avled år 79 e. Kr. och, enligt uppgiften om födelseåret, blivt mer än hundraårig, har även lämnat några notiser om Norden i sin »Historia naturalis». Han är den förste, som använder namnet Skandinavien (Scatinava). Han skriver »Scatinava, den ryktbaraste ön, av ännu okänd storlek. Icke mindre anser man ön Eningia (Finland?) vara.»

I sin doktorsavhandling om Olaus Magnus skriver Karl Ahlenius, att Plinius »bevarat flera av spillrorna från Pytheas' reseberättelse, men kritiklöst hopsamlat och sammanfört en mängd uppgifter och notiser från såväl äldre som yngre geografer».

År 98 e. Kr. skrev Cornelius Tacitus ett stort arbete, »Germania», där det även finnes några få upplysningar om Norden. I likhet med Pytheas använder Tacitus namnet Thule.

Forntidens störste geograf, Claudius Ptolemeus (2:dra årh. e. Kr.), skapade en geografi över hela den då kända världen, ett för senare tiders geografiska forskning grundläggande verk.

Till Ptolemeus arbete hörde även en atlas, omfattande såväl översikts- som specialkartor. Dessa kartor äro bevarade i flera handskrifter, den äldsta från omkring 1200. Huruvida de verkligen återgiva de ursprungliga Ptolemeiska kartorna, är ännu en omstridd fråga. I sina huvuddrag torde de vissereligen återgå till hans tid, men de ha under de följande århundradena överarbetats. Kartan över Norden är mycket primitiv och visar endast den jutska halvön jämte trenne mindre och en större ö öster om denna, betecknade »Skandias öar». I texten talar Ptolemeus om dessa »Scandias fyra öar, av vilka de tre mindre ligga invid den cimbriska (jutska) halvön på 58° n. br. den fjärde, den största, ligger längre norrut».

Det skulle dröja länge, innan den geografiska forskningen om Norden gjorde ytterligare framsteg. Såväl senklassiska geografer som den äldre medeltidens skriftställare byggde i huvudsak på Plinius samt på vad Jul. Solinus (3:dje årh.) skrivit, vilket i huvudsak var efter Plinius. Norden förblev ett mystiskt land i norr hos en lång rad av författare under femte till nionde århundradet.

Kejsar Justiniani samtida, byzantinen Procopius från Caesarea (6:e årh.) berättar, att »en del av Herulerna för att söka sig boningsplatser återvände till sitt forna fädernesland, passerade Danernas land och kommo till målet för sin färd »över oceanen», till den stora ö i norr, som kallades Thule». Procopius skriver vidare om detta land:

»Den bebodda delen av denna stora ö, tio gånger så stor som Britannia, innehades av 13 talrika folk under lika många konungar.» Han upplyser vidare om att »under 40 dagar sommartid gick solen icke ned och vintertid gick den under lika lång tid icke upp.»

Namnet »skridfinnar» användes här f. f. g. och torde beteckna lapparna, och deras sätt att skrida fram på skidor.

Under nionde och tionde århundradet gjordes betydelsefulla geografiska upptäckter av skandinaverna själva i nordiska hav, bl. a. upptäckte norska vikingar såväl Färöarna som Island. Det senare ölandets bebyggelse daterar sig från 874. Ett sekel längre fram upptäcktes Grönland av Erik den röde (983).

Några år efter Islands upptäckt företog norrmannen Ottar från Halogaland en intressant upptäcktsfärd runt Skandinaviens nordligaste kuster . Beskrivningen över denna resa är bifogad den översättning av »Orosius världshistoria», som verkställdes av konung Alfred av England omkring år 893. Denna världshistoria inleddes med en geografisk översikt över den då kända världen.

Under åren 1073-1076 skrev mäster Adam av Bremen en kyrkohistoria över Norden, .som även innehåller en för sin tid märklig framställning beträffande de nordiska ländernas geografi, byggd såväl på äldre författare som även på muntliga berättelser. Bl. a. åberopar han, vad danske konungen Sven Estridson haft att förmäla. Adams kunskaper sträckte sig vad beträffar Norge till Trondemnis (Trondheim) och om Sverige till Hälsingland, ovanför vilket område skridfinnars land vidtog. På den tiden sträckte sig dock Hälsingland till Bottenhavets nordligaste trakter. Mäster Adam är den förste som talar om Skandinavien som en halvö.

En skrift från 1200-talet »Kongespejlet», innehåller ett rikhaltigt geografiskt stoff beträffande såväl Island som Grönland och därjämte en livfull skildring beträffande de stora valdjuren i Västerhavet.

Under medeltiden voro de ptolemeiska kartorna okända, och den lärda medeltida kartografien stod på en låg nivå. Uppgifterna om Norden i de medeltida kartorna voro fantastiska och mycket schematiska. Detta är naturligtvis fallet med de tidiga s. k. hjulkartorna och även med de arabiska kartorna, vilka överhuvudtaget i endast ringa grad togo hänsyn till den geografiska verkligheten. Men det gäller även de för praktisk användning avsedda s. k. portolankartorna (även kallade kompass- eller loxodromkartor), vilka annars i allmänhet äro förvånande korrekta. Portolankartor, vår tids sjökort, äro bevarade ända från 1200-talet till långt fram på 1600-talet. De flesta äro av italienskt och spanskt ursprung. De omfatta huvudsakligen Medelhavsområdet, men dessutom oftast den spanska Atlantkusten. Redan tidigt (på 1300- talet) finnas även de nordiska länderna angivna, men helt schematiskt och tydligen endast beroende på vaga uppgifter. Framställningen kontrasterar också kraftigt mot den mycket utförliga framställningen av kartan i övrigt.

En av de allra första i egentlig mening kartografiska framställningarna av Norden är utförd av den danske matematikern och geografen Claudius Clavus. Originalet är förlorat, men kopior från 1400:s början finnas. På denna karta framställes Skandinaviska halvön med längsta utsträckningen i öster och väster, i öster skild från fastlandet genom en smal fjord. Norr om Norge har Clavus placerat en stor havsvik gränsande norrut mot ett stort fastland, vilket kallas »Wildlappelandt» och i väster sammanhänger med »Grolandia». Landet invid havsvikens södra strand kallas »Nordhindbondh» (Nordbotn). Och i Nordnorge (alltså icke på svenska sidan) läsas tre namn: Vermelandi (Värmland) , Gentelandi (Jämland?) och Engromenlandi (Ångermanland?) .Under lång tid visste Tyskland och Italien föga om Nordens geografiska förhållanden utöver vad de kunde utläsa ur Clavus' karta. Den av Nordenskjöld upptäckta s. k. Zarnoiskikartan tillhör Clavus karttyp vilken sedermera åter kommer till synes i de kartor som Nicolaus Germanus (+ 1491) fogade till sin Ptolemaeusutgåva.

Ett nytt framsteg i Nordens geografi och kartografi gjordes, när den i Landau omkring år 1470 födde Jacob Ziegler under sin vistelse i Rom bl. a. kommit i kontakt med Johannes Magnus. Ziegler hade gjort vidsträckta resor men aldrig besökt Norden. När han genom Johannes Magnus och andra nordbor fick vetskap om dessa trakter, utarbetade han en stor geografisk beskrivning om Norden, som utkom under namnet »Schondia». Den innehöll även en karta, på vilken den riktiga sträckningen i norr och söder för första gången förekommer. Av allt att döma lär väl detta verk aldrig ha tillkommit, om inte bröderna Magnus tillhandahållit det nödiga materialet. Antagligen hade Johannes också vetskap om de anteckningar Olaus gjort, och sålunda lär det knappast vara riktigt att ge Ziegler äran av att vara den förste, som ger Skandinavien dess geografiska beskrivning och dess riktigt kartlagda sträckning. Även hos Ziegler förekommer det mystiska stora fastlandet i polartrakterna.

Nordens natur och folk väntade fortfarande på sin verklige skildrare. Den ende, som var skickad att utföra detta geografiska mästerstycke, den landsflyktige Olaus Magnus, hade ett långt livs erfarenheter att bygga på. Hans storverk, enastående i annalerna, skall bestå genom tiderna, och det kan icke sägas annat än att det verket är värt att erhålla ett synligare och hos kulturellt intresserade nordbor effektivare äreminne, än det visserligen bestående, men för det stora flertalet förborgade, som bevaras i Svenska akademiens handlingar. Det är icke blott genom Carta Marina utan även genom det stora verket »Nordens historia», nutid och eftervärld skall minnas Olaus Magnus till heder och tack!

I sina självbiografiska anteckningar nämner Olaus, att kartan kostat honom själv i egna utlägg ej mindre än 440 dukater, och detta bestyrkes även av ett brev från Johannes, daterat den 1 april 1541, vari han bl. a. meddelar att Olaus förlorat en hel del pengar på sin karta.

Olaus Magnus torde hava varit en bland dåtidens mest beresta män, detta inte endast av personlig reslust, forskarhåg och intresse, utan i lika hög grad på grund av reformationens införande i Sverige. Denna händelse tvang nämligen bröderna Magnus i landsflykt, under vilken Olaus vistades i Tyskland, Polen, Nederländerna och Italien. Dessförinnan hade han varit åsyna vittne till Stockholms blodbad. Hans romresa startades dock för att inhämta Påvens godkännande av broderns utnämning till herde över ärkestiftet. Den resan blev ett 33-årigt kringflackande, vilket slöt med hans död i Rom år 1557.

- Omedelbart efter det Johannes avlidit 1544, utgav Olaus dennes efterlämnade skrifter från eget tryckeri i Sancta Birgittas Hospital i Rom. -

Före den påtvingade landsflykten hade bröderna utfört många betydelsefulla uppdrag på kung Göstas befallning, av stor betydelse för landet. De blevo illa lönade. Redan 1526 fråntog konungen ärkebiskopen hans ämbete och drev honom i landsflykt. I Danzig sammanträffade Johannes dels med Olaus och dels med andra landsflyktiga b.l. a. biskop Brask i Linköpings Stift. Sedan Gustaf Vasa år 1530 även konfiskerat allt vad Olaus Magnus ägde i hemlandet, voro tiderna mycket brydsamma för bröderna, tills patriarken Hieronymo Quirino 1538 gav dem en fristad och även ekonomiskt understödde Olaus, så att han kunde fullborda sitt stora livsverk, Carta Marina och Nordens Historia. När kartan var färdig, 1539, utkom även en bok av Olaus Magnus på latin, italienska och tyska, kallad: »En liten bok, som närmare förklarar en karta över Nordens kalla, bortom det germanska havet belägna länder, vilken framställer dessas ytterst märkvärdiga, förut varken av greker eller latinare kända naturunder.»

Man trodde länge att den åsyftade kartan var den lilla karta, vilken 1567 åtföljde Basel-upplagan av Olaus Magnus Historia, tills en norsk vetenskapsman, Dr Oscar Brenner, år 1886 i Münchens Hof- und Staat-Bibliothek gjorde en uppseendeväckande upptäckt. Han hittade nämligen i detta biblioteks samlingar ett originaltryck av Olaus Magnus' år 1539 tryckta verk, Carta Marina, vilken dittills varit fullkomligt okänd. Dr Brenner utgav samma år en förminskad reproduktion av den återfunna kartan och en beskrivning över densamma under titeln: »Die echte Karte des Olaus Magnus vom Jahre 1539».

Påföljande år ombesörjde bibliotekarien G. E. Klemming en facsimileupplaga i originalstorlek av kartan. År 1895 skrev geografen Karl Ahlenius sin doktorsavhandling över »Olaus Magnus och hans framställning av Nordens geografi.»

Antagligen var det denna avhandling som gav Svenska akademien impulsen till den 1897 präglade minnesmedaljen och till riksantikvarien Hans Hildebrands äreminne över Olaus Magnus. Minnesmedaljen hade följande inskription: »Exsuli carum et dulce patriae solum», betecknande den landsflyktiges tankar, vilka alltjämt i kärlek gingo till fäderneslandet.

Den hedrades dödsåt lär dock oriktigt hava angivts till 1558 istället för det riktiga (också här ovan angivna) dödsåret, 1557. Innan Olaus Magnus då avled (den 1 augusti) i Sancta Birgittas hospital i Rom, hade han haft många tillfällen att begrunda vad det vill säga att leva i landsflykt hos ett främmande folk, långt borta från dem som kanske skulle förstått och uppskattat honom. Man anar, vad som rörde sig inom honom, när man tar del av hans dedikation på det exemplar av hans »Historia», vilket överlämnades till kurfursten Adolph av Schauenberg:

»Betänk de vidriga öden jag under min långa landsflykt fått genomgå långt borta från mitt fädernesland, likt en stackars skeppsbruten, prisgiven åt våldsamma stormar.»

Hans stoft jordades i kyrkan S:ta Maria dell'Anima. Kyrkan, vars fasad är beryktad för sin skönhet, uppfördes 1500-1514 av Sangallo, och ligger vid Tiberns södra sida mellan S:t Peterskyrkan och Pantheon. På 1500-talet begrovs i S:ta Maria framstående germaner, och dit räknades även nordbor och holländare. Olaus blev sålunda ej, som tidigare hävdats, begraven i S:t Petri, enär hans ställning som ärkebiskop var In partibus infidelium, d. v. s,. titulärbiskop i de otrognas landsändar.

Om Carta Marina har en sakkunig yttrat bl. a.:

»Den är ingenting mindre än ett grafikens mästerstycke utan motsvarighet i hela vår världsdel.»

Det vitsord, varmed nordpolsfararen Nordenskjöld betygsatte Carta Marina, är inte svagare :

»Den står, såväl i avseende på sin storlek som genom sin rikedom på geografiska och etnografiska detaljer, ojämförligt främst bland dylika arbeten som dittills i tryck offentliggjorts. »

Den omfattar hela Skandinavien, Island, vissa delar av Grönland, Ryssland och Östersjöprovinserna samt den nordtyska kusten. Även England, Holland, Shetlands- och Färöarna skymta.

Det har uppstått en rik litteratur kring Olaus Magnus och hans livsverk, Carta Marina och »Historiea de gentibus septentrionalibus», ett verk, som ännu idag är av största värde för den, som vill ägna sig åt utforskandet av femtonhundratalets liv och verksamhet i Norden. Detta verk utgick under de första hundra åren efter sin tillkomst i ej mindre än 21 upplagor på de flesta europeiska språk - men icke på svenska. Med stöd av Michaelisgillet utkom detta verk i svensk översättning redigerad av Riksbibliotekarien Isak Collijn år 1909. Den svenska titeln blev: »Historia om de nordiska folken».

Carta Marina har i anledning av jubileét blivit föremål för utförliga artiklar i ett flertal större tidningar, och ett krönikespel av Dr Karl Ragnar Gierow, i radio, mars 1939.

När man granskar denna fyra sekler gamla kartas förnämliga utförande, förstår man, att det måste vara ett egenhändigt arbete i varje liten detalj. De lika roliga som konstnärligt skapade illustrationerna, där jaktmän och jordbrukare, skridfinnar och havsvidunder möta upp i brokig och målande blandning, där symbolik och etnografi i broderlig förening förts samman av en kunnig hävdatecknare i ord och bild, tillkommo under de mest vidriga förhållanden, fyra sekler tillbaka. Ett gigantiskt verk, bestående genom alla tider, sedan det återbördats till den levande kulturen.

EN KORT HISTORIK ÖVER OLAUS MAGNUS GOTHUS... SAMT ORIENTERANDE FÖRKLARINGAR TILL CARTA MARINA.