Lantmätare. Det blev först under 1670-talet som riksråden i Stockholm blev ordentligt medvetna om nödvändigheten av en genomgripande kartläggning utförd av lantmätare i de erövrade Östersjöprovinserna. Denna hade dittills skötts utifrån Riga. Men 1678 inrättades ett kontor i Narva. Genom att det delade lokalitet med fortifikationskåren, kom karteringen av hela området kring Finska vikens inre mot Ladoga att ske blandat civilt och militärt. Resultatet av denna gemensamma ansträngning blev en stor karta över Kexholms län - Ingermanland, som i dess slutliga, av lantmätaren A. Andersin renritade, skepnad visades på utställningen genom Kungl. Bibliotekets försorg. Denna karta från 1699 lät tsar Peter snabbt överföra till kopparstick av Adriaan Schoonebeck 1704.
Bland arbeten.
Karta Kexholms län - Ingermanland.
Kart & Bildteknik 2003:3, artikel Från Nyen till Hiddensee. Svensk kartläggning under 1600-talet. Av Ulla Ehrensvärd.
Bland arbeten.
Geografia di M. Livio Sanuto distinta in XII libri. Venice: Damiano Zenaro, 1588.
The first printed atlas of Africa. Sannuto’s Geographia was intended as a compendium of world geography, but the project was curtailed by his death. Only the first part, devoted to Africa, was ever published, and that posthumously. Skelton describes the Geographia as a “methodical and precisely documented description of the geography of Africa” and notes the “critical sense” exercised in the compilation of the maps, engraved by Sanuto’s brother Giulio.
It is unfortunate that the work was left incomplete, as Skelton suggests it would have been “among the masterpieces of Renaissance geography”; the fact it was incomplete may help explain its rarity on the market today.
Skelton, Bibliographical note to the facsimile of Livio Sanuto’s Geographia dell Africa.
Sotheby's. Mendelssohn (1957) II, p. 269; Nordenskiöld Collection 2, 277; Skelton, Bibliographical note to the facsimile of Livio Sanuto’s Geographia dell Africa.3 5000-7000
Död 1597.
Holländsk sjöfarare som ledde flera expeditioner för att finna en nordlig sjöförbindelse med Kina (Nordostpassagen). Sommaren 1594 nådde han Novaja Semljas västkust och följde denna norrut till 77:e breddgraden. Ett annat skepp i expeditionen seglade genom Vaigatsjstredet och hittade isfritt hav vidare längs nordkusten av Asien. En ny expedition året efter hittade emellertid denna passage blockerad av packis och tvingades vända. På sin tredje expedition 1596 hittade Barents Björnön och upptäckte Svalbard som inte tidigare varit känt sedan vikingarnas resor dit. Från Svalbard fortsatte han till Novaja Semlja och seglade runt nordspetsen av ön, där expeditionen blev den första att övervintra i Norra Ishavet. Då skeppen följande vår inte kom loss från isen tvingades manskapet överge dessa och färdas vidare i öppna båtar. Efter stora ansträngningar nådde de flesta fram till Lappland där de blev räddade, men Barents själv och flera andra omkom under resan.
Barentsz was a noted pilot who was convinced by t...
Salmonsen.
Ingermanlandiae – Homanns Erben 1734
Hertigdömet Brabant. - Blaeu 1643/44.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Hur Carta marina kom till Uppsala"
Av Lars Munkhammar.
I februari i år bröts förseglingen till en samling brev som kastar ljus över Uppsala universitetsbiblioteks förvärv av Carta marina 1962. Breven är skrivna av den polske greven Emeryk Hutten-Czapski (1897-1979) och mottagaren är Józef Trypu´cko (1910-1983), sedemera professor i slaviska språk i Uppsala. Av breven framgår att Hutten-Czapski var den som sålde kartan till universitetsbiblioteket och att Trypu´cko var den som förmedlade affären. Hutten-Czapski hade haft offentliga uppdrag i Polen före andra världskriget, bland annat som riksdagsman. Efter kriget levde han i exil och var en stor samlare, inte minst av kartor. Han donerade sedermera sina samlingar till Nationalmuseet i Kraków, där de nu utgör en egen avdelning. Carta Marina fanns i två kända exemplar (det andra ägdes av Stadsbiblioteket i München) och priset var 150 000 svenska kronor (ca 1,3 miljoner i dagens penningvärde), en summa som var svår att uppbringa för biblioteket i ett slag. Lyckligtvis erbjöd sig direktör Göran Z. Haeggström, Almqvist & Wiksell, att förskottera pengarna. Senare kunde kostnaderna täckas med bidrag från ”Kungafonden” och andra donatorer. En dag i november 1962 anlände förste bibliotekarien på Carolina till Gèneve, där Carta Marina och dess ägare befann sig. Nästa dag kom Haeggström med pengarna. Kartan besiktigades och affären gjordes upp. Sedan satte sig Sallander åter på tåget och Haeggström flög med Carta marina (i famnen får man förmoda) tillbaka till Sverige. Kartan befann sig i tryggt förvar i Uppsala redan samma kväll. Carta marina trycktes 1539 i Venedig. Upphovsmannen var Olaus Magnus, ”Sveriges siste katolske ärkebiskop” (utnämnd, men aldrig tillträdd, reformationen kom emellan). Den är epokgörande bl. a. därför att den visar Nordens länder för första gången återgivna med ganska korrekta proportioner. Den är tryckt i träsnitt på nio sammanfogade blad. Kartan omtalades redan av upphovsmannen själv, men senare uttrycktes ibland tvivel på att den någonsin existerat i verkligheten. 1886 återfanns dock ett exemplar i Hof- und Staatsbibliothek (nuvarande Bayerische Staatsbibliothek) i München. Att dessa exemplar i vissa ögon var en svensk nationalklenod i exil, illustreras av att Kungliga biblioteket omkring 1960 underhandlande med biblioteket i München om att få byta till sig kartan. Var Uppsalaexemplaret av Carta marina befunnit sig innan det kom i greve Emeryk Hutten-Czapskis ägo är fortfarande okänt. Utlagt med tillstånd av förf., erhållet den 2 juni 2006 med e-post.
