1653-1701.
Officer, kartograf. B. var 1672-74 i utländsk krigstjänst, deltog i hela skånska kriget som fortifikationsofficer, tjänstgjorde sedan som generalkvartermästarlöjtnant i Skåne och inlade stor förtjänst om befästandet av Malmö, bevistade med statsstipendium fälttågen i Flandern 1693-94, överstelöjtnant 1695. B. var en av 1600-talets skickligaste svenska kartografer med en teknik som kartografien i allmänhet kom att uppnå först under 1700-talet.
Under skånska kriget hade B. goda tillfällen att lära känna Skånes topografi och ännu bättre under året 1680, då han drog omkring och avritade ett 50-tal skånska herrgårdar (utgivna av A. Fischer 1756). (En andra upplaga kom 1856 när Buhrmans bilder gavs ut i andra upplagan av Svecia Antiqua et Hodierna, VÖBAM's anm.). På våren 1681 fick B. i uppdrag att kartlägga Jämtland och Värmland, på hösten samma år att kartlägga Skåne. Skånekartan blev färdig 1684, en annan 1687 (original i Krigsarkivet). Den utgör den första tillförlitliga kartan över provinsen och användes a...
Bland arbeten.
Eric Dahlbergs Suecia antiqua & hodierna. Supplement,
Prospecter af åtskillige märkvärdige byggnader, säterier och herre-gårdar uti Skåne
/ ... och blifvit år 1680 aftagne, ritade och samlade af ingenieur-capitain Burman
; men nu till det allmännas tjenst, förnyade och ... på trycket utgifne år 1756 af
Abraham Fischer
Sv. Uppslag.bok 2:a uppl., band 5 1947, sp.271-72. Litt. H. Richter, "Skånes karta från mitten av 1500-talet till omkr. 1700".
Född 1801 26/2 i Stockholm, död 1830 21/8 i samma stad (Klara).
Kopparstickare. Son av skomakaren Johan Gustaf F. Och Brita Ulrika Sundberg. Elev av kopparstickaren och kartgravören Carl Gustaf Lundgren.
Bland arbeten.
A. J. DE ROSNY, Geografisk karta öfver Europa, u. o. o. å.: 7 blad.
Jordglobskarta.
Hultmark, 1944.
1642-1727
Agner, Eric Nilsson, f. i Angsta, Arnäs socken, omkr. 1642, d 1727. Bondson. E. o. lantmätare 1680; fick kammarkollegiets fullmakt på ord. lantmätarbeställningen i Södermanlands län 20 juli 1683; erhöll avsked 1720; bodde sedan på Bönsta gård IV2 mil från Nyköping.
Gift med Dorotea Sofia Njure, d 1716.
A. var en för sin tid ganska betydande matematiker och utgav läroböcker både i matematik och lantmäteri. Han ger dock vanligen ej förklaringar till sina metoder utan låter exemplen tala för sig själva. Hans räknelära om bråk är tydlig och lättfattlig. I allmänhet använder han sig ej av decimalbråk vid sina räkneuppgifter. Till bråkläran hör ett appendix, huvudsakligen innehållande exempel på ränta på ränta, uträknade medelst logaritmer och här med användning av, decimalbråk. Logaritmerna äro nästan alltid riktigt om än något ovigt behandlade, såväl här som i hans lilla skrift om rotutdragning medelst logaritmer. A. räknar mycket handels- och växelräkning både med in- och utländska sorter, och han ...
Bland arbeten.
Tryckta arbeten: Arithmetica fractionum, thet är: Räknekonst vthi brutné-tahl, innehållandes the dehlar och stycken som der wid fordras (och på fölljande blad upteknade finnas) uti en så klar method framwijste och utharbetade, at en incipient som uti speciebus arithmeticis integris någorlunda öfwader, den samma utan särdeles möda, allenast af egen flijt skal kunna fatta och begrijpa. Fäderneslandsens vngdom til nytta och bruk af åtskillige authorer, i ett kort begrep sammanfattadt. Sthm 1710. 4:.o 4 bl., 130 s. — Kort och ny method til at extrahera radices quantitatum per tabulam logarithmorum. Anwist och i Huset bracht. Sthm 1710. 4: o 8 bl. — Geodaesia Suecana eller Örtuga delo-bok, hwar uti följande , delar hufwudsakeligen beskrifwes: I. Om jorde-mätning i gemen, dess grund-skepelser, samt huru man deras innehåld och wärde finna kan. II. Om instrumenter som til mätningens afgörande fordras, deras bruk, samt en kort berättelse om Sweriges gamla myntz gällande. III. Huru jorde-ägor emellan åtskillige lått-lagare lageligen samt konsteligen fördelas böra. IV. .Öm råå och rör eller gräntzemärkens tilstånd och beskaffenheter &c. Theoretico-practice sammanskrifwen. (Med 'Appendix, innehållande åtskil- lige curieuse problemata eller lustiga frågor, samt deruppa uti mathesi grundade swar) Sthm 1730. 4: o 8 bl., 154 s. + 1 karta jämte 12 bl. innehållande K. Maj:ts instruktion för lantmätare av 20 apr. IIIb. — Aritn-metica eller Räkne-konst, med nödige grund-reglor och pfnings-monster försedd. Och till fädernes-landets tienst och nytto sammanskrefwen. Sthm 1743. 4: o 2 bl., 176 s. Handskrifter: I KB: Fundamenta et gymnasmata geometriae, thet är Mäte-wishetens grund-lära och öfningz-mönster, hufwudsakhn fördelt til plani-raetriam och solidimetriam til alla studerandes nytta sammanskrefwen. 263 bl. — Analogisk beskrifning öfwer Neperi logarithmi-tahls tabell. Här jemte, till arbetets mera facilitet, min nylige uthräknad och förfärdigat proportional tabell, samt Ett öfningz-mönster för ungdomen. 1725. 116 bl. — Dessutom nämnas i Acta literaria Sueciaä, Vol. 1, följande arbeten av A.: Dec-arithmetica. Räknekonst uti tionddelige bråkz-tahl. — Cochmat Haschiur seu Problemata selectiora & curiosa circa figurarum constructiones, divisiones ft- area.'! rariores artis mensorias pragmatias, analysin speciosam, &c. — Intro- ductio ad algebram. Inledning til algebra räkne-konst.
Eric Nilsson Agner, urn:sbl:5594, Svenskt biografiskt lexikon (art av E. Philip.), hämtad 2015-04-05.
Vägvisare för XI Olympiaden i Berlin - 1936
Höganäs Stenkolsbolags egor. - W. Örtenholm 1902.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
Beatus världskarta.
Den här vidfogade kartan är en i förminskad skala gjord reproduktion af den Mappa mundi eller världskarta, som den spanske munken Beatus tecknade år 776. En lycklig tillfällighet har gjort, att tio kopior eller bearbetningar af detta arbete kommit till oss. Af dessa bearbetningar är, såsom K. Miller, Mappae mundi I, Stuttgart 1895, uppvisat, den vid midten af 11:e århundradet i klostret St. Sever i Gascogne gjorda - klostrets kyrka är på ett i ögonen fallande sätt på kartan antydd -, om också icke en fullt trogen, så dock den trognaste reproduktionen af originalet. Denna hafva vi af denna anledning lagt till grund för vårt kartblad. Om läsbarheten af kartan har K. Miller inlagt stor förtjenst.
Vid första anblicken är man frestad påstå, att denna karta kan erbjuda endast ett ringa mått af nytta för vetenskapen. Medelhafslanden visa sig nämligen oerhördt misstecknade. Europas kust bildar från Gibraltar sund, som har samma bredd som det öfriga Medelhafvet, ända till mynningen af Adriatiska hafvet en rak linje från väster till öster. Balkanhalfön är visserligen tecknad såsom halfö, och Peloponnesos är därifrån afskild genom ett ed, men hela bilden är så förvriden, att landets verkliga utseende knappast kan igenkännas. Ön Ceylon sträcker sig från Ostindien ända till Eufrats mynningar, som tänkas ligga västligt i förhållande till Persiska viken. På samma sätt äro alla land och riken stympade.
Men vid närmare undersökning se vi, att kartan i alla fall besitter ett betydande värde. Af de skriftliga förklaringar, som igenfinnes på densamma, är visserligen största delen tagen från Isidoros' Origines, men andra finnas ordagrant på tabula Peutingeriana, medan en del öfverensstämmer så fullständigt med Orosius, hvars jordbeskrifning aflästs från en romersk rikskarta, att Beatuskartans frändskap med denna senare är otvifvekaktig. Af de städer, som Beatus har på sin karta, har en liten del, såsom man lätt kan uppvisa, fått plats på kartan genom den spanske munkens eget åtgörande. Men det ojämförligt största flertalet står i fullständig öfverensstämmelse med de geografiska platser som på tabula Peutingeriana äro utmärkta medels vignett. Tabula Peutingeriana har uppstått på följande sätt. Agrippa, genom giftermål med Julia svärson till kejsar Augustus, började kort före sin död att i Rom låta framställa en karta öfver den då kända jordkretsen. Detta verk lät kejsar Augustus sedan fullborda. Till formen anslöt sig kartan till grekiska förebilder. Den bebodda världen, som man föreställt sig såsom en ö, hade formen av ett ägg, och dess långsida sträckte sig i öster och väster. Norr låg naturligtvis öfverst. Från och med början af tredje århundradet företogo sig åtskilliga auktorer att i bokform angifva de stora färdvägar, af hvilka riket var genomdraget, och nämna samtliga stationer och deras inbördes afstånd. Under Diocletiani regeringstid blefvo dessa riksvägar liksom också det parthiska rikets angifna på Agrippas karta, som förefanns i mångfaldiga kopior. Under Theodosius II blef den så gestaltade kartan återgifven i ny redaktion, hvarvid bland annat en hel del den judiska historien rörande textbitar tillsattes. Som emellertid kartan i följd af sitt stora format var obekväm att begagna, blef hon kort därefter, - ideen är efter våra begrepp vidunderlig - omändrad i form af en lång remsa, så att den i öfverdrifvet hög grad drogs ut på längden, men i samma mån reducerades i afseende på bredden. En hel följd af vägar, isynnerhet vägar med sträckning i norr och söder, uteslöts af brist på utrymme. De flesta barbarland, från hvilka vägar voro bekanta, särskildt de vid världens nordrand belägna, förlorade det dem tillkommande rummet på kartan. Naturligtvis upphörde de enskilda landen därjämte att bevara den gestalt, som fordom tillkom dem enligt de åskådningar, som den tidigare forntidens geografer haft angående dem. Denna på detta sätt misshandlade karta är den så kallade tabula Peutingeriana, som kommit till vår tid. Ovalkartorna förblefvo naturligtvis jämte densamma i bruk, men undergingo alltjämt nya bearbetningar, och med den otillräckliga insikt, som den senare kejsartiden visade för geografiska frågor, insmögo sig felaktigheter i stort antal. Nomenklaturen till en dylik ovalkarta afskrefs i slutet af sjunde århundradet af den s. k. geografen från Ravenna. Man torde af det förutskickade förstå, hvarför Ravennakosmografens bok uppvisar en förvånande öfverensstämmelse med tabula Peutingeriana, men samtidigt förutsätter en från densamma fullständigt till formen afvikande karta. Värdet hos Beautuskartan består nu däri, att författaren reducerade en från kejsar Theodosius II:s tid stammande ovalkarta och tecknade den på nytt. Ehuruväl han företog en hel rad af högst betydliga ändringar och af dumhet eller okunnighet begick svåra misstag, underlättar i alla fall hans karta för oss förståendet af Theodosii karta och i och med detta äfven af Agrippas i en icke ringa grad.
Af Beatus fick Paradiset sin plats i öster. Då förut Norden hade fått sin plats öfverst på kartan, erhöll nu Paradiset och Östern denna plats. I följd af formen på den handskrift, till hvilken kartan utgjorde en bilaga, erhöll kartan själf en i någon mån förändrad gestalt. Längden går icke längre från väster till öster, utan från norr till söder. En mängd geografiska namn moderniserades och några städer och kloster tillkommo. Till och med Langobarderriket fick ett rum och beteckning. Medelhafskusterna antyddes endast i grofva drag och en del provinsbenämningar kommo i följd af bristande plats på orätta ställen. Men trots allt detta är det icke desto mindre möjligt att på många ställen direkt igenkänna den romerska rikskartan.
I spanien sluta Pyreneerna icke vid gränsen af Aquitanien, utan i öfverensstämmelse med Mela 2,85; Plinius 4,110, Ebstorfkartan och Edrisi i Gallicien och Asturien.
Polybios, Strabo och pluraliteten af romerska geografer voro hemfallna åt den villfarelsen, att Spaniens östra kust sträckte sig åt ONO och Italiens västkust åt VSV, hvadan den af båda bildade djupa hafsviken voro alldeles flack. Om nu Beatus aftecknat kusten från Gades till Adriatiska hafvet i en rak linie från väster till öster, så har han endast något öfverdrifvit ett fel hos originalet. Utsträckningen af namnet Italien är hos honom liksom på tabula Peutingeriana, Dimens. Provinc. 14 p. 11 R., Exposit. tot. mundi 55 p. 119 R., inskränkt till öfre Italien allenast. Achaia betyder hos honom liksom hos Plinius IV, 12; 22; Ampel. 6, Peleponnesos. Epeiros benämnes såsom på tabula Peutingeriana Epirum. Vidare känner han till Scoti såsom boende på Irland; mellan öarne Brittia och Brittannia gör han samma felaktiga åtskillnad som Procopius. Därmed att han utsätter ön Thule midtemot Dania, identifierar han den med Skandinavien, äfven här i öfverensstämmelse med Procopius. Han och med honom tabula Peutingeriana och geografen från Ravenna känna till den gåtfulla staden Antiochia Taumata i Indien. Äfvenledes i utmärkandet af Eufrats mynning väster om Persiska viken öfverensstämmer han med tabula Peutingeriana liksom också i fråga om teckningen af Nilen. Garamanterna bo hos honom vid Oceanen, liksom hos Timosthenes och Virgilius. De höga berg, som begränsa Etiopien i söder, erinra om liknande uppfattningar hos Aristoteles och Polybios. Atlasberget sträcker sig från Mauretanien i rak linie åt söder ända till de etiopiska bergen, hvilka det skär i rät vinkel. Vid Atlas' västra sluttning äro autololerna rikligt placerade, men obekant är, hvarifrån Beatus om dem fått notisen quae panem non comedunt.
