VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Den här vidfogade kartan är en i förminskad skala gjord reproduktion af den Mappa mundi eller världskarta, som den spanske munken Beatus tecknade år 776. En lycklig tillfällighet har gjort, att tio kopior eller bearbetningar af detta arbete kommit till oss. Af dessa bearbetningar är, såsom K. Miller, Mappae mundi I, Stuttgart 1895, uppvisat, den vid midten af 11:e århundradet i klostret St. Sever i Gascogne gjorda - klostrets kyrka är på ett i ögonen fallande sätt på kartan antydd -, om också icke en fullt trogen, så dock den trognaste reproduktionen af originalet. Denna hafva vi af denna anledning lagt till grund för vårt kartblad. Om läsbarheten af kartan har K. Miller inlagt stor förtjenst.

Vid första anblicken är man frestad påstå, att denna karta kan erbjuda endast ett ringa mått af nytta för vetenskapen. Medelhafslanden visa sig nämligen oerhördt misstecknade. Europas kust bildar från Gibraltar sund, som har samma bredd som det öfriga Medelhafvet, ända till mynningen af Adriatiska hafvet en rak linje från väster till öster. Balkanhalfön är visserligen tecknad såsom halfö, och Peloponnesos är därifrån afskild genom ett ed, men hela bilden är så förvriden, att landets verkliga utseende knappast kan igenkännas. Ön Ceylon sträcker sig från Ostindien ända till Eufrats mynningar, som tänkas ligga västligt i förhållande till Persiska viken. På samma sätt äro alla land och riken stympade.

Men vid närmare undersökning se vi, att kartan i alla fall besitter ett betydande värde. Af de skriftliga förklaringar, som igenfinnes på densamma, är visserligen största delen tagen från Isidoros' Origines, men andra finnas ordagrant på tabula Peutingeriana, medan en del öfverensstämmer så fullständigt med Orosius, hvars jordbeskrifning aflästs från en romersk rikskarta, att Beatuskartans frändskap med denna senare är otvifvekaktig. Af de städer, som Beatus har på sin karta, har en liten del, såsom man lätt kan uppvisa, fått plats på kartan genom den spanske munkens eget åtgörande. Men det ojämförligt största flertalet står i fullständig öfverensstämmelse med de geografiska platser som på tabula Peutingeriana äro utmärkta medels vignett. Tabula Peutingeriana har uppstått på följande sätt. Agrippa, genom giftermål med Julia svärson till kejsar Augustus, började kort före sin död att i Rom låta framställa en karta öfver den då kända jordkretsen. Detta verk lät kejsar Augustus sedan fullborda. Till formen anslöt sig kartan till grekiska förebilder. Den bebodda världen, som man föreställt sig såsom en ö, hade formen av ett ägg, och dess långsida sträckte sig i öster och väster. Norr låg naturligtvis öfverst. Från och med början af tredje århundradet företogo sig åtskilliga auktorer att i bokform angifva de stora färdvägar, af hvilka riket var genomdraget, och nämna samtliga stationer och deras inbördes afstånd. Under Diocletiani regeringstid blefvo dessa riksvägar liksom också det parthiska rikets angifna på Agrippas karta, som förefanns i mångfaldiga kopior. Under Theodosius II blef den så gestaltade kartan återgifven i ny redaktion, hvarvid bland annat en hel del den judiska historien rörande textbitar tillsattes. Som emellertid kartan i följd af sitt stora format var obekväm att begagna, blef hon kort därefter, - ideen är efter våra begrepp vidunderlig - omändrad i form af en lång remsa, så att den i öfverdrifvet hög grad drogs ut på längden, men i samma mån reducerades i afseende på bredden. En hel följd af vägar, isynnerhet vägar med sträckning i norr och söder, uteslöts af brist på utrymme. De flesta barbarland, från hvilka vägar voro bekanta, särskildt de vid världens nordrand belägna, förlorade det dem tillkommande rummet på kartan. Naturligtvis upphörde de enskilda landen därjämte att bevara den gestalt, som fordom tillkom dem enligt de åskådningar, som den tidigare forntidens geografer haft angående dem. Denna på detta sätt misshandlade karta är den så kallade tabula Peutingeriana, som kommit till vår tid. Ovalkartorna förblefvo naturligtvis jämte densamma i bruk, men undergingo alltjämt nya bearbetningar, och med den otillräckliga insikt, som den senare kejsartiden visade för geografiska frågor, insmögo sig felaktigheter i stort antal. Nomenklaturen till en dylik ovalkarta afskrefs i slutet af sjunde århundradet af den s. k. geografen från Ravenna. Man torde af det förutskickade förstå, hvarför Ravennakosmografens bok uppvisar en förvånande öfverensstämmelse med tabula Peutingeriana, men samtidigt förutsätter en från densamma fullständigt till formen afvikande karta. Värdet hos Beautuskartan består nu däri, att författaren reducerade en från kejsar Theodosius II:s tid stammande ovalkarta och tecknade den på nytt. Ehuruväl han företog en hel rad af högst betydliga ändringar och af dumhet eller okunnighet begick svåra misstag, underlättar i alla fall hans karta för oss förståendet af Theodosii karta och i och med detta äfven af Agrippas i en icke ringa grad.

Af Beatus fick Paradiset sin plats i öster. Då förut Norden hade fått sin plats öfverst på kartan, erhöll nu Paradiset och Östern denna plats. I följd af formen på den handskrift, till hvilken kartan utgjorde en bilaga, erhöll kartan själf en i någon mån förändrad gestalt. Längden går icke längre från väster till öster, utan från norr till söder. En mängd geografiska namn moderniserades och några städer och kloster tillkommo. Till och med Langobarderriket fick ett rum och beteckning. Medelhafskusterna antyddes endast i grofva drag och en del provinsbenämningar kommo i följd af bristande plats på orätta ställen. Men trots allt detta är det icke desto mindre möjligt att på många ställen direkt igenkänna den romerska rikskartan.

I spanien sluta Pyreneerna icke vid gränsen af Aquitanien, utan i öfverensstämmelse med Mela 2,85; Plinius 4,110, Ebstorfkartan och Edrisi i Gallicien och Asturien.

Polybios, Strabo och pluraliteten af romerska geografer voro hemfallna åt den villfarelsen, att Spaniens östra kust sträckte sig åt ONO och Italiens västkust åt VSV, hvadan den af båda bildade djupa hafsviken voro alldeles flack. Om nu Beatus aftecknat kusten från Gades till Adriatiska hafvet i en rak linie från väster till öster, så har han endast något öfverdrifvit ett fel hos originalet. Utsträckningen af namnet Italien är hos honom liksom på tabula Peutingeriana, Dimens. Provinc. 14 p. 11 R., Exposit. tot. mundi 55 p. 119 R., inskränkt till öfre Italien allenast. Achaia betyder hos honom liksom hos Plinius IV, 12; 22; Ampel. 6, Peleponnesos. Epeiros benämnes såsom på tabula Peutingeriana Epirum. Vidare känner han till Scoti såsom boende på Irland; mellan öarne Brittia och Brittannia gör han samma felaktiga åtskillnad som Procopius. Därmed att han utsätter ön Thule midtemot Dania, identifierar han den med Skandinavien, äfven här i öfverensstämmelse med Procopius. Han och med honom tabula Peutingeriana och geografen från Ravenna känna till den gåtfulla staden Antiochia Taumata i Indien. Äfvenledes i utmärkandet af Eufrats mynning väster om Persiska viken öfverensstämmer han med tabula Peutingeriana liksom också i fråga om teckningen af Nilen. Garamanterna bo hos honom vid Oceanen, liksom hos Timosthenes och Virgilius. De höga berg, som begränsa Etiopien i söder, erinra om liknande uppfattningar hos Aristoteles och Polybios. Atlasberget sträcker sig från Mauretanien i rak linie åt söder ända till de etiopiska bergen, hvilka det skär i rät vinkel. Vid Atlas' västra sluttning äro autololerna rikligt placerade, men obekant är, hvarifrån Beatus om dem fått notisen quae panem non comedunt.

BEATUS VÄRLDSKARTA.