Middleton, previously a captain in the employ of The Hudson Bay Company, was financed by Arthur Dobbs to explore the north-western extremities of Hudson Bay in search of a north-western passage. The expedition, from 1741-42, should have disproved notions of such a passage, but the increasingly delusional Dobbs convinced himself that Middleton had deliberately falsified his findings, and mounted an attack on the captain’s integrity, using a series of rather dubious maps distorted to support his viewpoint.
Middleton’s chart over Hudson Bay, published before the eruption of the controversy, is of great importance as the attempt at an accurate survey of the west coast of Hudson Bay (Cumming et al, Exploration of North America, p. 188), and the only reliable printed cartographic record of the captain’s discoveries. Surprisingly, the chart was not included in Middleton’s book defending his reputation, and is now rare.
Bland arbeten.
Hudson Bay.
Sotheby's
ZIEGLER, JACOB [Ciglerus, Landavus].
1470-1549.
Born in Landau, Professor in Vienna. Palestine 1532 (Maps of Palestine and one of Northern Regions, the first printed map to show magnetic variation.)
Tooley.
1732-1812.
Före adlandet Klint, sjöofficer, ämbetsman, f. 6 okt. 1732 på Kölby, Ljungby skn, Kalmar län, d. 10 nov. 1812 på Visborgs kungsgård på Gotland. Föräldrar: häradshövdingen och lagmannen Esaias K. och Brita Maria Bubb. - K. blev 1750 kofferdibåtsman och 1755 löjtnant vid amiralitetet samt 1757 militärguvernör och informationsofficer vid den i Karlskrona året förut inrättade kadettskolan, som han kom att ägna många år av sitt bästa arbete. K. företog 1764-66 en Ostindienresa på skeppet Finland samt blev 1767 befordrad till kaptenlöjtnant och 1776 till major vid örlogsflottan. Vid sidan av sin lärartjänst provseglade K. de av Chapman nykonstruerade örlogsfartygen, samt ritade och korrigerade under konteramiral Johan Nordenanckars ledning bl.a. sjökort över Östersjön och Finska viken. Vid utbrottet av Gustav III:s ryska krig 1788 erhöll K. befälet på flaggskeppet Gustaf III med storamiralen hertig Karl ombord, en förtroendepost han behöll under hela kriget. Han deltog med utmärkelse i sjöslagen vid Hogland 1788, e...
Svenska män och kvinnor, band IV. Bonniers 1948.Sveriges sjökartor – A. Hedin.
Karta öfver Stockholm. - 1904.
Elgsnabben - Muskö - O. J. Hagelstam 1806.
Andreas Bureus: Gothia, utgiven 1649 av Joan Blaeu.
Av Ulla Ehrensvärd.
Generalmatematicus Andreas Bureus (1571-1646) brukar kallas "den svenska kartografins fader" med anledning av att han gav ut en väggkarta över Norden 1626 och två år senare lade grunden till den svenska lantmäteriets organisation. Väggkartan kom att flitigt kopieras även utomlands och förblev typkartan över Norden i kartlitteraturen under hela 1600-talet.
Förarbetet till denna hade pågått i drygt två decennier, och Bureus hade samlat in uppgifter om det svenska riket från alla möjliga håll. Han var anställd vid kungliga kansliet i Stockholm och sändes därifrån ut i förvaltnings- och domaruppdrag samt fredskommissioner. Själv hade han lärt sig att kartera och gravera av sin kusin, riksantikvarien Johannes Bureus. Under sina resor träffade han fogdar, jordrevningsmän och andra sakkunniga som kunde hjälpa honom med nödiga upplysningar. I kansliet i Stockholm fann han uppbördslängder, fiskeregister och andra kamerala handlingar av betydelse för kartarbetet. Men han utnyttjade även utländskt tryckt material och kom tidigt i kontakt med samtidens kartförläggare i Holland. Det var de som först kom med kritik mot Bureus' kartbild; främst när det gällde utformningen av Sydsverige.
Den onaturliga bredden på Götaland visar hur svårt det var att med dåtidens hjälpmedel finna exakta längden. Man gjorde astronomiska breddgradsbestämmelser på lämpliga platser och sammanställde dessa med det lokala kartmaterial som kom fram genom mätningar med kedja och avläsningar från mätbord, från kyrktorn, bergshöjder o. dyl. Många kartografer hemlighöll sina verk, eftersom kartorna kunde missbrukas av fienden. Detta anses vara anledningen till att bilden av de danska Skåneprovinserna är sämst på Bureus' kartor.
År 1634 reste det holländska sändebudet i Moskva, Isaac Massa, för tredje gången till Sverige. Eftersom Bureus just skulle till Ryssland träffades de båda, som kände varandra sedan ett decennium. Massa erhöll då en del rättelser och tillägg som gjorts på Nordenkartan och vidarebefodrade dessa till en gravör, som arbetade bl. a. för kartläggaren Willem Blaeu (1571-1638) i Amsterdam. Blaeu hade på 1590-talet varit elev hos Tycho Brahe på Ven och där grundlagt sitt intresse för nordisk kartografi. Redan 1635 publicerade han tillsammans med sonen Joan (1596-1673) i atlasen Theatrum orbis terrarum ett nygraverat blad över Sydsverige, vars kartbild överensstämde med den här reproduktionens. Men i det nedre vänstra hörnet på denna version står två soldater lutade mot en kartusch innehållande skaluppgiften. På detta blad har Blaeu korrigerat Skånes kartbild enligt sina egna och danska uppgifter.
År 1649 vände sig sonen Joan till Rådet i Stockholm med en anhållan att få del av Bureus' efterlämnade provinskartor, vilket beviljades först så småningom. I samband med detta lät Joan Blaeu gravera om detaljer på sina Sverigeblad, så att de dedicerades till tidens mest framstående svenskar. En av dem var fältmarskalken Lennart Torstensson, som under de tre sista åren av sitt liv, 1648-51, var generalguvernör i Västergötland, Dal, Värmland och Halland. Blaeu ersatte kartuschen med de två soldaterna med dedikationen till Torstensson i de upplagor av Theatrum orbis Terrarum som gavs ut 1649 och därefter. Den här reproducerade versionen ingick även i Joan Blaeu's Atlas maior 1662, århundradets främsta kartverk.
Ulla Ehrensvärd