LAFRERI [LAFRÈRIE, LAFRERY], ANTONIO.
1512-1577.
Cartographer, publisher, map and printseller born Besancon in Burgundy. Antoine du Perac Lafrèrie emigrated to Rome about 1540 and set up in business in the Via de Perione in 1544. Partner with Salamanca 1553-63, and continued alone until his death in 1577. Succeeded by Claude Duchetti. Catalogue of his publications in 1572. One of the first to issue collections of maps in atlas form, variable in contents; to the later examples he added a title page.
Bland arbeten.
Tavole moderni &c., World n.d., Europe 1560.
Northern Regions 1572.
Asia 1561.
Cyprus 1570.
Genoa 1573.
Lombardy 1564.
Malta 1565.
Rome 1577.
Milan 1573 &c.
Grek som benämns som ”historiebeskrivningens fader” (400-talet fKr). Lade grunden till T-Kartor, eller ”T i O-kartor” (Orbis Terrarum). Detta var en typ av religiösa kartor där Jerusalem ligger i världens mitt, de var mer symboliska än geografiska. Runt jorden fanns Oceanus och jordytan delades i tre delar av ett ”T”. Öster var ofta orienterat uppåt i kartan. Asien låg överst i kartan, under låg Europa till vänster och Afrika till höger. Delarna skiljdes av floderna Don (mellan Asien och Europa) och Nilen (mellan Asien och Afrika).
ZIEGLER, JACOB [Ciglerus, Landavus].
1470-1549.
Born in Landau, Professor in Vienna. Palestine 1532 (Maps of Palestine and one of Northern Regions, the first printed map to show magnetic variation.)
Tooley.
Karta öfver Stockholm. - 1904.
Konig, Origanum vulgare - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
