Ca. 1815.
Engelsk kopparstickare. Inga övriga upplysningar hittade, om han inte är identisk med den J. Cross som nämns av Thieme-Becker. Från dennes hand kom särskilt heraldiska exlibris och porträtt (ca. 1820-60).
VALLBERG [WALLBERG], MATHIAS JONAS.
Född 1737 i Vadstena, död 1808 i Linköping.
Son till föreg. Student 1754 (Linnés lärjunge). Examen 1756. Kom.-lantmätare. 1757. Ord. 1760. Förste lantmätare. 1802. Justerare. Ägde Klosterorlunda. Gift 1761 med (sin systers svägerska) Ingrid Margareta Ljunggren; en son, se nedan.
V. har sammandragit en karta öfver Östergötl., sedermera omarbetad af K. P. Hällström.
Bland arbeten.
'Charta öfver Östergötlands NordWästra Del. Efter påliteliga mätningar författad 1805 af M. Wallberg.'
Ekstrand - Svenska landtmätare.
1732-1812.
Före adlandet Klint, sjöofficer, ämbetsman, f. 6 okt. 1732 på Kölby, Ljungby skn, Kalmar län, d. 10 nov. 1812 på Visborgs kungsgård på Gotland. Föräldrar: häradshövdingen och lagmannen Esaias K. och Brita Maria Bubb. - K. blev 1750 kofferdibåtsman och 1755 löjtnant vid amiralitetet samt 1757 militärguvernör och informationsofficer vid den i Karlskrona året förut inrättade kadettskolan, som han kom att ägna många år av sitt bästa arbete. K. företog 1764-66 en Ostindienresa på skeppet Finland samt blev 1767 befordrad till kaptenlöjtnant och 1776 till major vid örlogsflottan. Vid sidan av sin lärartjänst provseglade K. de av Chapman nykonstruerade örlogsfartygen, samt ritade och korrigerade under konteramiral Johan Nordenanckars ledning bl.a. sjökort över Östersjön och Finska viken. Vid utbrottet av Gustav III:s ryska krig 1788 erhöll K. befälet på flaggskeppet Gustaf III med storamiralen hertig Karl ombord, en förtroendepost han behöll under hela kriget. Han deltog med utmärkelse i sjöslagen vid Hogland 1788, e...
Svenska män och kvinnor, band IV. Bonniers 1948.Sveriges sjökartor – A. Hedin.
Amiral Häggs flaggkarta. - Stockholm 1888.
Linköping - Generalstaben 1882.
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.