Död 1708.
Son till Nicolas Sanson (se denne).
Frisius, Gemma. [Reinerszoon, Jemme.]
9 december 1508 - 25 maj 1555.
Gemma Frisius was a physician, mathematician, cartographer, philosopher, and instrument maker. He created important globes, improved the mathematical instruments of his day and applied mathematics in new ways to surveying and navigation.
Frisius was born in Dokkum, Friesland (present-day Netherlands) of poor parents, who died when he was young. He moved to Groningen and studied at the University in Leuven beginning in 1525. He received the degree of MD in 1536 and remained on the faculty of medicine in Leuven for the rest of his life. His oldest son, Cornelius Gemma, edited a posthumous volume of his work and continued to work with Ptolemaic astrological models.
While still a student, Frisius set up a workshop to produce globes and mathematical instruments. He became noted for the quality and accuracy of his instruments, which were praised by Tycho Brahe, among others. In 1533, he described for the first time the method of triangulation still used today in surveying. Twenty years later, he was the first...
Bland arbeten.
(Cosmographia (1529) von Petrus Apianus, annotated by Gemma Frisius)
De principiis astronomiae et cosmographiae (1530)
De usu globi (1530)
Libellus de locorum describendorum ratione (1533)
Arithmeticae practicae methodus facilis (1540)
De annuli astronomici usu (1540)
De radio astronomico et geometrico (1545)
De astrolabio catholico (1556)
1785-1869. Född i Hurum, död i Drammen.
Norsk ämbetsman. Tog juridisk examen 1807, blev sockenskrivare i Nordre Jarlsberg 1810, byfogde och byskrivare i Drammen 1826, länsman i Buskerud 1831-57. Stortingsman under en rad år och medlem av flera offentliga kommissioner, däribland 'Hovedmatrikuleringskommisjonen' 1823-38. Han författade en rad ekonomiska och statistiska skrifter. Av dessa kan nämnas 'Das Königreich Norwegen statistisch beschrieben' från 1843. Medlem av Vetenskapssällskapet i Trondheim.
Bland arbeten.
Das Königreich Norwegen statistisch beschrieben.
K. St. O.O. Halvorsen.
Stockholm - Mentzer ca 1860.
'Empire du Monomotapa et Etats Voisins.' - 1700-talets mitt.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
