1751-1802.
Österrikisk kartograf. Gav år 1800 ut "Allgemeiner grosser Atlass" med 55 kartor av olika utländska kartografer. De enkla bladen är daterade 1786-97.
Bland arbeten.
Allgemeiner grosser Atlass.
Phillips.
Ca: 1651-1726. Född och död i Amsterdam.
Holländsk kartograf. Han utmärkte sig som kopparstickare hos Abraham Blooteling i Amsterdam och blev en produktiv konstnär inom olika genrer. 1672 reste han till England där han vistades under ett antal år. Efter hemkomsten till Amsterdam etablerade han tillsammans med sin kompanjon Blooteling en konsthandel. Senare allierade han sig med sin elev Pieter Schenk (se denne) och drev en omfattande karthandel, främst med andras arbeten. Bl.a. övertog de Joannes Janssonius' (se denne) atlas. Förutom kartor utgav han även jordglober och samlingar med översikter. Firman övertogs senare av en av hans söner, Leonard Valck (se denne).
Kleerkooper. - Phillips. - Thieme-Becker.
1785-1869. Född i Hurum, död i Drammen.
Norsk ämbetsman. Tog juridisk examen 1807, blev sockenskrivare i Nordre Jarlsberg 1810, byfogde och byskrivare i Drammen 1826, länsman i Buskerud 1831-57. Stortingsman under en rad år och medlem av flera offentliga kommissioner, däribland "Hovedmatrikuleringskommisjonen" 1823-38. Han författade en rad ekonomiska och statistiska skrifter. Av dessa kan nämnas "Das Königreich Norwegen statistisch beschrieben" från 1843. Medlem av Vetenskapssällskapet i Trondheim.
Bland arbeten.
Das Königreich Norwegen statistisch beschrieben.
K. St. O.O. Halvorsen.
Ingermanlandiae – Homanns Erben 1734
de la Motte - C. H. Tersmeden ca 1900.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
