(1767-1822)
Salmson, svensk judisk släkt. Flera af dess
medlemmar ha egnat sig åt skulptur, gravyr och
måleri. Stamfadern, S. Salmson, f. 1767, kom från
Prag till Stockholm och afled där som hofgravör
1822. Utom Johan och Axel Jakob hade
han äfven sönerna Abraham (f. 1806, d. 1857 i
Paris), medalj- och sigillgravör, Semmy (f. 1812,
d. 1860), hofgravör, och Ludvig , fader till Hugo
Fredrik , samt dottern Rebecka, gift med
myntgravören L. P. Lundgren och moder till fruarna
L. Ahlborn och K. Weijdenhayn.
Enligt Svenskt biografiskt handlexikon hade S. Salmson tolv barn.
Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. Svenskt biografiskt handlexikon.
Deleuze, Jacques-Antoine-Henri
Var ansvarig för de ca 1030 artiklarna om botanik och naturhistoria i Yverdon-encyclopedin.
Bland arbeten.
Encyclopédie ou dictionnaire universel raisonné des connaissances humaines.
Född 2 juni 1787 i Ilsbo socken, Hälsingland, död 30 november 1845 i Stockholm.
Svensk kemist och mineralog.
Sefström blev student i Uppsala 1807 och medicine doktor 1813. Han var en av Jöns Jacob Berzelius främsta lärjungar, och fick 1812, under dennes utrikes resa, uppehålla hans föreläsningar vid Karlberg samt utnämndes 1816 till lärare i kemi och naturalhistoria där, 1818 till professor på Högre artilleriläroverket på Marieberg och 1820 till lärare vid Bergsskolan i Falun. År 1838 återvände han till Stockholm som adjungerad ledamot i Bergskollegium samt föreståndare för dess mineraliekabinett och proberkammare. Från 1815 var han ledamot av Vetenskapsakademien.
Sefström, som var en även långt utom Sverige känd kemist, upptäckte grundämnet vanadin. Inom geologin gjorde han sig bekant genom sina undersökningar över räfflorna och som upphovsman till teorin om 'rullstensfloden'. Han redigerade 'Jernkontorets annaler' 1820-45 och författade flera smärre avhandlingar.
Bland arbeten.
'Karta öfver Trakten kring Fahlun i Petridelauniskt afseende.'
”Undersökning af de räfflor, hvaraf Skandinaviens berg äro med bestämd riktning fårade, samt om deras sanolika uppkomst” (i KVAH)
Amiral Häggs flaggkarta. - Stockholm 1888.
Samsö Belt. - Berlin 1912.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
