1717-1791. Född 31 oktober 1717. Död 25 oktober 1791.
Inskrevs vid Uppsala Universitet 1729. Han hamnade 1734 i Lantmäteriets tjänst där han 1747 utnämndes till förste lantmätare. Han var Lantmäteriets främste och flitigaste kartograf. Upprättade flera provinskartor och kartor över Vättern och Vänern. Han invaldes i KVA 1769.
Även författare till kartografiska skrifter och beskrivningar. Dessa läckra små skifter i liten 8:o är sällsynta och eftersökta.
Bland arbeten.
Beskrifning Til Chartan öfver Sjön Wenern.
Beskrifning Til Chartan öfver de til Segelfarten tienlige Siöar och Strömmar imellan Götheborg och Norrköping.
Matematiska institutionen, Uppsala universitet.
d'ANVILLE, JEAN-BAPTISTE BOURGUIGNON.
1697-1782. Född och död i Paris.
Fransk geograf, Redan i sin tidigaste ungdom ägnade han sig åt geografiska och antika studier. 15 år gammal utarbetade han en karta över det gamla Hellas. 1727 gav han ut en karta över Afrika som följdes av 'Atlas de la Chine'. En 'Geographie Ancienne' kom i en rad utgåvor på olika språk fram till 1815, flera år efter hans död. Han utarbetade ett flertal kartor från alla jordens hörn, utgivna i samlingar utan speciella titelblad. Medlem av 'L'Académie des inscriptions et belles-lettres och L'Académie royale des sciences.'
Bland arbeten.
Atlas de la Chine.
Geographie Ancienne.
Nouv. biogr. gen. - Philips.
1770-1823.
Vallance arrived in Philadelphia from Glasgow Scotland early in 1791. He quickly established his reputation as one of the best engravers in the city. During this period he developed a friendship with James Thackara. In 1791 Vallance married Elizabeth Trenchard, a niece of Thackara's wife Hannah. A partnership with Thackara was established. He engraved banknotes and documents. In addition he was one of the founders, in 1774, of the Association of Artists in America. His wife Elizabeth died in 1798 at the age of 28. Four years later he married again to Margaret Pratt.
Washington Map Society.
Gulddistriktet Klondike - ca 1897.
'Carte Réduite de la Mer Baltique. 1785'
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
