1616-75.
Holländsk kartograf. Utmärkte sig som kopparstickare och verkade som sådan i Amsterdam, men är först och främst känd för sina sjökartverk. "De Lichtende Colomne ofte Zee-Spiegel" som kom ut i 12 utgåvor 1654-88, och "Zee-Atlas ofte Waer-Weerelt" som kom ut i 16 utgåvor under 10 år (1666-76). Som förläggare gav han ut ett flertal verk om navigation och besläktade ämnen. Dutch cartographer and copperplate engraver based in Amsterdam. Famous for his marine maps in De Lichtende Colomne ofle Zee-Spiegel published 1654-88, and Zee-Atlas ofle Waer-Wereld published 1666-76. Goos also produced works on navigation. Abraham Goos son, Pieter, continued and extended his father's business and became one of the group of well-known engravers of sea charts active in Amsterdam in the middle years of the seventeenth century. In common with Colom, Doncker and Jacobsz he published a pilot guide, the Zee-Spiegel, basing it on plates obtained from Jacobsz. This went through many editions in different languages under the startlin...
Bland arbeten.
De Lichtende Colomne ofte Zee-Spiegel. Zee-Atlas ofte Waer-Weerelt.
Nederl. biogr., X. - Wieder. Sveriges sjökartor – A. Hedin.
1632-94. Född i Sachsen, död i Berlin.
Tysk-svensk historiker. Han studerade rättsvetenskap och filosofi i Leipzig och Jena, tog magistergraden 1656 och blev 1661 professor vid universitetet i Heidelberg. 1667 kallad att bli professor i natur- och folkrätt i Lund, och 1677 utnämnd till svensk rikshistoriograf. Han utgav en rad juridiska och historiska skrifter. Av störst intresse i detta sammanhang är det stora verk om Karl X Gustaf, "De rebus a Carolo Gustavo, Sueciae regis, gestis commentariorum libri septem" som kom 1696. Verket är illustrerat med en mängd kartor och bilder i kopparstick.
Bland arbeten.
De rebus a Carolo Gustavo, Sueciae regis, gestis commentariorum libri septem.
Sv. män och kv.
Engelsk kartritare vid mitten av 1800-talet. Enligt hans egna upplysningar på kartorna var han medlem av Royal Geographical Society. Inga övriga upplysningar hittade.
Ingermanlandiae – Homanns Erben 1734
von Segebaden - C. H. Tersmeden ca 1900.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
