1768-1832. Född i Köpenhamn, död i Christiania (Oslo).
Norsk officer. Officer i 'Ingenjörskorpsen'. 1790 kom han till Norge där han tillsammans med kaptenlöjtnant C.F. Grove (se denne) och löjtnant N.A. Wibe (se denne) utförde den första trigonometriska trianguleringen av den norska kusten. Vid avslutandet av detta arbete blev han år 1800 stationerad i Kristiansand som ingenjörsofficer. 1803 blev han kapten och 1810 major och förste direktör för 'Den kombinerade militära och ekonomiska uppmätningen' (senare 'Norges Geografiske Oppmåling'). Denna befattning hade han till den dag han dog. 1815 blev han dessutom chef för Ingenjörskorpsen och år 1818 generalmajor.
N. biogr. leks. - de Seue.
1751-1802.
Österrikisk kartograf. Gav år 1800 ut 'Allgemeiner grosser Atlass' med 55 kartor av olika utländska kartografer. De enkla bladen är daterade 1786-97.
Bland arbeten.
Allgemeiner grosser Atlass.
Phillips.
1680-1742. Född i Marieney, Sachsen, död i Dresden.
Tysk kartograf. Han studerade i Leipzig där han tog magistergraden. Studierna var egentligen teologi, men han ägnade sig hellre åt geometetri och mätning. Efter att år 1705 blivit präst, fortsatte han sina matematikstudier och företog lantmätningsarbeten i sin socken Skaffa i Sachsen. 1722 övergav han den andliga banan och ägnade sig helt och hållet åt geografi. Redan 1719 hade han gett ut en stor karta över Sachsen i 16 blad, kompletterat med ett band med upplysningar. Detta verk utkom i ett stort antal utgåvor. Ett annat viktigt verk var en stor specialatlas över Sachsen med 80 generalkartor. Detta verk utgavs först efter Zürners död. Allt som allt känner man till 900 kartor gjorda av honom. De flesta är specialkartor över tyska områden. Zürners kartor blev aldrig samlade i en komplett atlas utan finns spridda i ett antal geografiska verk. Han utgav även ett antal topografiska avhandlingar över tyska provinser.
Allg. d. Biogr.
Amiral Häggs flaggkarta. - Stockholm 1888.
Wiebel - C. H. Tersmeden ca 1900.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
