(1767-1822)
Salmson, svensk judisk släkt. Flera af dess medlemmar ha egnat sig åt skulptur, gravyr och måleri. Stamfadern, S. Salmson, f. 1767, kom från Prag till Stockholm och afled där som hofgravör 1822. Utom Johan och Axel Jakob hade han äfven sönerna Abraham (f. 1806, d. 1857 i Paris), medalj- och sigillgravör, Semmy (f. 1812, d. 1860), hofgravör, och Ludvig , fader till Hugo Fredrik , samt dottern Rebecka, gift med myntgravören L. P. Lundgren och moder till fruarna L. Ahlborn och K. Weijdenhayn. Enligt Svenskt biografiskt handlexikon hade S. Salmson tolv barn.
Nordisk Familjebok, Uggleupplagan. Svenskt biografiskt handlexikon.
På mitten av 1800-talet var panoramabilder av stadsmotiv en omtyckt konstnärlig genre. Få bilder har dock blivit så omtalade Neuhaus' stockholmspanorama från 1870-talet. Och anledningen är inte så svår att förstå. Sällan har en karta utarbetats med sådan omsorg och pedantisk noggrannhet. Heinrich Neuhaus, en tysk färglitograf, kom till Stockholm i samband med färglitografins genombrott i Sverige på 1850-talet. Han bevisade snart sin skicklighet och fick i uppdrag att utföra ett Stockholms-panorama som skulle överträffa föregångarnas i fråga om detaljrikedom och exakthet. Som underlag hade han en "platt" stadskarta som Topografiska Corpsen utfört 1862-67 och som i kompletterat skick utgavs 1870. Till detta hade han så fotografier av en del centrala stadsportar och ritningar av fasader. Men det räckte inte. För att kunna lösa problemet med det höga flygperspektivet måste han också se vad som gömdes innanför fasaderna. Och då fanns det bara ett sätt - att själv besöka varenda bakgård i staden och teckna av vad s...
1841-1907. Född i Trondheim, död i Christiania (Oslo).
Norsk officer. Han blev 1864 officer, 1867 löjtnant i 2:a "Akershusiske infanteribrigade" och 1883 kapten. 1897 blev han överstelöjtnant i "Bergenske infanteribrigade". Under åren 1867-76 arbetade han vid "Norges Geografiske Opmaaling". Hans kartor över Christiania (Oslo) bör ha fyllt ett djupt känt behov. Under 8 år (1873-81) utkom de i inte mindre än 6 upplagor.
Militaerkalenderen. - Seue. - U.B.
Karta öfver Stockholm. - 1904.
'Karta öfver Vermlands län... af A. H. Byström...' - 1897.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
