Son till MORTIER, PIETER. 1721 ingick han kompanjonskap med Johannes Covens (se denne), och förde sin fars verksamhet vidare under firmanamnet Cóvens et Mortier. Deras kartproduktion, nämnt under Cóvens, var förvisso den viktigaste delen av verksamheten, men bokproduktionen verkar också ha varit ganska omfattande. Under viss tid samarbetade de med brodern Pierre Mortier (död 1754) som hade sin egen verksamhet, bl.a. om utgivningen av ett stort illustrerat bibelverk.
Kleerkooper.
Född 1727 22/6 på Västervik i Varnums sn (Värml), död 1793 26/12 i Vadstena.
Lantmätare, kartograf och kopparstickare. Ingenjör. Broder till Jacob Gillberg. Student vid Uppsala universitet 1748. Volontär vid Fortifikationen 1749. Avlade lantmäteriexamen. 1754, kommissionslantmätare 1757. Postmästare i Vadstena 1785-90
Bland arbeten.
J. L. GILLBERG, Historisk, oeconomisk och geographisk beskrifning öfwer Malmö hus lähn, Lund 1765: karta över Malmöhus hövdingedöme.
DENS., Historisk, oeconomisk och geographisfc beskrifning öfver Christianstads län, Lund 1767: karta över Kristianstads hövdingedöme.
Karta över Gästrikland och Hälsingland, efter O. Insulander 1789.
Hultmark, 1944.
1735-1824. Född och död i Bergen.
Norsk ämbetsman. Han var en tid prokurator i Telemark, vistades sedan från 1783 under några år i Köpenhamn, och var 1786-1804 lagman på Färöarna. 1807 blev han utnämnd till borgmästare i Bergen. 1785 gav han i Köpenhamn ut 'Forsög til en Beskrivelse over Övre-Tellemarken', ett verk som blev belönat med 'Det danske Landhuusholdnings-Selskabs' guldmedalj.
Bland arbeten.
Forsög til en Beskrivelse over Övre-Tellemarken.
Halvorsen.
Karta öfver Stockholm. - 1904.
'Öresund norra delen.' - Stockholm 1936.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.
