1740-1817. Född och död i Paris.
Fransk geograf. Verkade som lärare i geografi och gav bl.a. ut 'Apercu historique et géographique des Quatre Parties du Monde' (1790), 'Des usage de la Sphère, des globes céleste et terrestre' (1790) och 'Description géographique et historique des peuples les plus renommés de l'Europe ancienne (1809). Under 1790-talet ansvarade han för olika nyutgåvor av Robert de Vaugondys atlas och gav även ut 'Nouvel Atlas portatif de la Géographie ancienne' (1809) samt 'Atlas élémentaire' som kom i flera utgåvor.
Bland arbeten.
Apercu historique et géographique des Quatre Parties du Monde.
Des usage de la Sphère, des globes céleste et terrestre.
Description géographique et historique des peuples les plus renommés de l'Europe ancienne.
Nouvel Atlas portatif de la Géographie ancienne.
Atlas élémentaire.
Nouv. biogr. gen. - Phillips.
c. 1703-66
HENDRIK DE LETH (THE YOUNGER) ft. 1788
Engraver, publisher and painter, active in Amsterdam, worked for the Visscher family and eventually took over the business. De Leth is better known as an artist and engraver than as a cartographer although his historical atlas of the Netherlands was a very popular work. His son, Hendrik de Leth (the Younger), published a World Atlas in 1788.
REINECKE, JOHANN CHRISTOPH MATTHIAS.
1768-1818. Född i Halberstadt, död i Coburg.
Tysk lärare och kartograf. 1804 var han privatlärare i Eisenach, därefter professor och från 1806 direktör vid Gymnasium Casimirianum. Han ritade en rad kartor som bl.a. blev upptagna i 'Allgemeines Hand-Atlas', utgiven av A.C. Gaspari i Weimar 1821.
Bland arbeten.
Allgemeines Hand-Atlas.
Phillips - Thieme-Becker.
Karta öfver Stockholm. - 1904.
Knottblomster, Achroanthes monophyllos - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.
"Kommentar till... Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius."
Kommentar till handkolorerad kopparstickkarta ur världsatlasen Harmonia Macrocosmica av Andreas Cellarius.
Förläggare: Gerhard Valk och Peter Schenk Amsterdam 1708.
Framställning i rummet av himlens och jordens södra halvsfärer
Om tanken att framställa himlen och jorden gemensamt på en och samma karta stammar från Cellarius är inte känt; säkert är att det används mycket sällan och utgör en av egenheterna i Cellarius' världsatlas. Denna atlas frmastår bland övriga sedan sextonhundratalet utgivna stjärnatlaser som ett mästerverk såväl vetenskapligt som grafiskt; med full rätt ger honom Rudolf Wolf (1816-1893) särskilt erkännande i sin bekanta ”Geschichte der Astronomie” (München 1877).
Till grund för vår karta ligger antagandet att betraktaren ser genom himmelssfären ned på jordens södra halvklot. Centrum för kartan ligger i Atlantiska Oceanens södra del, sydöst om Rio de la Platas mynning. På jorden, vars omkrets på kartan löper 82 mm innanför himmelssfären, igenkänner man Sydamerika (rött) och Afrika (grönt), det ännu outforskade Antarktis vid jordens sydpol kännetecknas av gul färg. Tvivelsutan har vid kartans tillkomst större vikt lagts vid framställningen av himlavalvet. Liksom på alla stjärnkartor i Cellarius' ”Harmonia Macrocosmica” är stjärnbildernas figurer tecknade med största noggrannhet och stjärnorna i dem är framställda genom stjärnformade symboler av olika utseende och storlek. Användandet av olika symboler för de enskilda stjärnorna tjänar som kännetecken på dess ljusstyrka. Redan i äldsta tider var det brukligt att inordna stjärnorna i sex storleksklasser efter deras ljusstyrka varvid de ljusaste stjärnorna räknades till den första storleksklassen och de svagaste, för blotta ögat nätt och jämt skönjbara stjärnorna, till den sjätte. Cellarius använder på sina stjärnkartor för stjärnorna sex olika storlekar av en stjärnformig symbol där symbolen är större och har fler flikar ju ljusare stjärnan är. Denna indelning användes förmodligen redan i den numera förlorade stjärnkatalog som utgavs år 150 f. Kr. av den grekiske astronomen Hipparchos från Alexandria.
Cellarius hade inte behövt teckna in stjärnbildernas figurer på stjärnkartorna om han hade begagnat sig av det förfarande som Johannes Bayer (1572-1625) använt i sin stjärnatlas ”Uranometria” (Augsburg 1603). Han betecknade nämligen stjärnorna inom varje stjärnbild med grekiska och latinska bokstäver. Längre fram förde det allmänna bruket av hans tillvägagångssätt till att figurerna försvann från stjärnkartorna; då vi betraktar de praktfulla stjärnkartorna i världsatlasen ”Harmonia Macrocosmica” kommer vi att glädja oss åt att Cellarius fortfarande utformat sina kartor efter gammalt bruk.