1625-1703. Född och död i Stockholm.
Svensk officer. Efter handelsutbildning i Hamburg blev han anställd av den svenske generalkvartermästaren och kom därmed in på den militära banan. Under Sveriges krig med Polen 1655 och Danmark-Norge 1658-60 utmärkte han sig som en skicklig fortifikationsofficer. Han blev senare utnämnd till generalkvartermästare och anlade och förbättrade en rad fästningar. 1687 blev han generalmajor, 1693 greve och fältmarskalk och 1696 generalguvernör i Livland. Dahlberg var en mycket duktig tecknare och blev ofta anlitad som arkitekt. Mest berömd är han emellertid för sina illustrationer till Samuel Pufendorfs verk om kung Karl X Gustav, samt det praktfulla planschverket "Svecia antiqua et hodierna" som består av över trehundra bilder av städer, slott och andra historiska minnesmärken i Sverige. Dahlberg (Dahlbergh), Erik Jönsson, grefve, krigare, fält- och fästningsingeniör samt arkitekt, föddes i Stockholm d. 10 Okt. 1625 (enl. Låstboms anteckningar, förvarade i Riksarkivet, är födelsedagen d. 12 Dec. s. å.). Vid tre...
Bland arbeten.
Svecia antiqua et hodierna. Samuel Pufendorfs verk om kung Karl X Gustav.
Lönborg, s. 117-28. - Nordenmark. - Sv. män och kv. (Ur Nordisk familjebok 1:a upplagan) (Ur Svenskt biografiskt handlexikon)
1774-1836.
Svensk kartograf. "Föddes i Ilmola socken af Wasa län i Finland, d. 27 Febr. 1774. Fadern, Carl H., var der då Pastors-Adjunct, men blef sedan Comminister. Modern var Anna Rein. Student i Åbo 1792, Phil. Mag. 1795, undergick derefter examen i Lagfarenheten och ingick i Bergs-Collegium, der han 1796 blef Auscultant och året derpå Geschworner. Förflyttades 1801 såsom Ingenieur till Landtmäteri-Contoiret; 1802 Premier Ingenieur, några år derefter Capitaine vid Sjömätningscorpsen samt 1809 Förman för Sjö-chart-archivet. Under tiden Ledamot i K. Strömrensningscomitéen, i hvilken egenskap han utförde många gagneliga förrättningar. När denna indrogs, blef H. 1827 Chef för Norra Canaldistrictet, samt 1830 Contoirschef för Expeditionerna. Sedan 1810 Major vid flottan, erhöll han 1826 Öfverste-Lieut:s n. h. o. v. R. W. O. 1818. Ledamot af K. Vet.-Akad. 1804, af K. Landtbr.-Akad. 1812, samt Förvaltare i Räkenskapsafdeln., af K. Krigs-Vet.-Akad. (der i flere år föredragande i Sjö-krigsvetenskapen), samt af K. Patriotiska...
Biographi öfver C. P. Hällström i Vet.-Akad.Handl. 1838. Biografiskt lexikon öfver Namnkunnige Svenske Män. 1876. Ytterligare upplysningar finnes i "Svenska män och kvinnor". 1946. Band G-H s. 595-596.
Född 2 juni 1787 i Ilsbo socken, Hälsingland, död 30 november 1845 i Stockholm.
Svensk kemist och mineralog. Sefström blev student i Uppsala 1807 och medicine doktor 1813. Han var en av Jöns Jacob Berzelius främsta lärjungar, och fick 1812, under dennes utrikes resa, uppehålla hans föreläsningar vid Karlberg samt utnämndes 1816 till lärare i kemi och naturalhistoria där, 1818 till professor på Högre artilleriläroverket på Marieberg och 1820 till lärare vid Bergsskolan i Falun. År 1838 återvände han till Stockholm som adjungerad ledamot i Bergskollegium samt föreståndare för dess mineraliekabinett och proberkammare. Från 1815 var han ledamot av Vetenskapsakademien. Sefström, som var en även långt utom Sverige känd kemist, upptäckte grundämnet vanadin. Inom geologin gjorde han sig bekant genom sina undersökningar över räfflorna och som upphovsman till teorin om "rullstensfloden". Han redigerade "Jernkontorets annaler" 1820-45 och författade flera smärre avhandlingar.
Bland arbeten.
"Karta öfver Trakten kring Fahlun i Petridelauniskt afseende." ”Undersökning af de räfflor, hvaraf Skandinaviens berg äro med bestämd riktning fårade, samt om deras sanolika uppkomst” (i KVAH)
Amiral Häggs flaggkarta. - Stockholm 1888.
Korp - Olof Rudbeck d.y.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Short notice about the Covens et Mortier edition of de l'Isle's map of America."
Covers the continent of North America from the Baffin Bay southwards as far as the Spanish Main, westwards to Cape Mendocino, and eastwards to include the Azores and the Sargasso Sea.
Cartographically this map is practically identical to De L’Isle’s map though the title cartouche has been moved to the upper left quadrant and the mile scales to the upper right with a new curtain motif frame. Tooley, in his Mapping of America considers this to be a foundational map and indeed it is one of the most influential maps to emerge from the De L’Isle workshop.
Some consider this map to be one of the first to revert California to a peninsular state following the insular suppositions of the late 17th and early 18th centuries. However, this may be a misreading of the map. De L’Isle leaves the northern terminus of the Gulf of California open such that, though the form of California is suggestive of a peninsular state, should exploration prove the opposite, the cartographer was covered. On the west coast of California a false bay is notated though this may simply be a double mapping of the entrance to the Gulf of California. Further north along the coast San Diego, Seyo, Cape Mendocin, and Francis Drakes Port, and the English claim of New Albion are noted. Both Mexico and New Mexico are mapped with considerable sophistication with mines, indigenous peoples, mountains and river ways, and the missions of Santa Fe, Taos, and San Antonio de Senecu (El Paso) noted.
The Mississippi valley is well developed and based upon the most advanced French information available at the time. The forts of St. Louis, Bon Secours are noted, as is the settlement of d’Iberville at Bilochy. Following the Mississippi north we fine the Great Lakes beautifully drawn on the Coronelli model. The French stronghold on the region is evident with forts at Tadousac, Quebec, Sorel, Montreal, and Frontenac identified.
In an act of clear carto-advocacy De L’Isle confines the English colonies to the narrow strip of coastal lands east of the Alleghenies. The River and Fort of Kinibeki (Kennebec) is set as the northern border of English holdings in the region. Boston, Nantucket, Long Island, Manhattan, New Jersey, Pennsylvania, Jamestown, Roanoke, Charlestown, and St. Augustine, among others, are identified along the eastern seaboard.
At sea there are a couple of elements of note. This is the first printed mapping of the Sargasso Sea, here identified as the “Mer de Sargasse” where Icy flottent des herbes mais en montre quantite. Along the Mexican and California coastline the routes of various navigators including Olivier, Cortez, Gaetan, Mendonza, and Francis Drake are delineated.
Just to the east of Barbados, in the Antilles, a curious apocryphal island appears with the label “I. de Fonseca selon Quelquefuns”. This island, which is here surrounded by dangerous rocks and reefs, appears in several maps of the region as early as Hondius’ Americae Novissima Descriptio where is as identified as Y. de S. B. This island was also identified by M. Rochette with the label Galissioniere’s Rock. Other ships, including the Rainbow, claim to have seen the island as late as 1822. De L’Isle was the first to give the map a definite name, Fonseca. Even so, with so few sightings of the island it disappeared from most maps issued in the 18th century. There is some speculation that discolored water occasionally discharged by the nearby Orinoco River led to various false sightings of land.
