Född 9 sept. 1758 i Hälsingland.
Svensk tjänsteman på S:t Barthélemy, högmålsbrottsling, upptogs som fader- och moderlöst barn af badarmästaren, sedermera stadskirurgen Jakob Tjäder i Stockholm, hvilken lät honom utbilda sig i kirurgi.
F. åtföljde 1783 som skeppskirurg ett handelsfartyg till Nord-Amerika, tjänstgjorde efter återkomsten några månader som underkirurg vid Sexafimerlasarettet i Stockholm och sändes 1784 som t. f. läkare till den nyförvärfvade svenska besittningen S:t Barthélemy. Där fingo hans talanger en mångsidig användning. Sålunda uppgjorde han genast efter framkomsten 1785 stadsplan för staden Gustavia, utnämndes 1786 till guvernementsmedikus, upprättade en specialkarta och jordebok öfver ön och utsågs 1799 till landtmäteridirektör därstädes. Genast vid öns öfverlämnande åt svenskarna 1785 ställdes han vid guvernörens sida som guvernements-sekreterare. Han författade äfven och offentliggjorde (bl. a. i Vet. akad:s handlingar) flera vetenskapliga uppsatser om öns flora och hälsoförhållanden samt hemsände där gjorda naturh...
Nordisk Familjebok, 2:a upplagan. Jfr H. N. (Hugo Nisbeth), "En högmålsfråga på Barthélemy" (i "Ny ill. tidn.", 1877, s. 62, 71, 78), och E. 0. E. Högström, "S. Barthélemy under svenskt välde" (1888), där emellertid redogörelsen för den Fahlbergska processen är ofullständig och missvisande.
FLEURIEU, CHARLES-PIERRE CLARET de.
1738-1810.
Greve, fransk sjöofficer. Född i Lyon, död i Paris. Som ung kom han in i marinen, blev kapten 1776 och samma år hamn- och arsenaldirektör. Under krigen 1778-83 visade han sig som en mycket duktig strateg. 1790-91 var han marin- och koloniminister. Vid revolutionen fängslades han men släpptes fri och hade senare olika offentliga ställningar både under republiken och kejsardömet. 1808 blev han greve. Han gav ut flera geografiska verk, varav kan nämnas 'Découvertes des Francais en 1768 et 1769 dans le sud-est de la Nouvelle-Guinée' (1790) och 'Voyage d'un autour du monde par Etienne Marchand' (1798). 1809 kom en stor atlas över skandinaviska farvatten. 'Neptune des mers du Nord, ou Atlas du Cattégat et de la Baltique'.
Bland arbeten.
Découvertes des Francais en 1768 et 1769 dans le sud-est de la Nouvelle-Guinée.
Voyage d'un autour du monde par Etienne Marchand.
Neptune des mers du Nord, ou Atlas du Cattégat et de la Baltique.
Nouv. biogr. gen.
Nämnd som 'Cosmographer and Navigator in le Havre' (1613). Utförde bl.a. en karta över Atlantiska Oceanen.
(RdeT.
Stockholm - Mentzer ca 1860.
Tilkört, Cynanchum vincetoxicum - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.
Olaus Magnus text till den berömda kartan "Carta Marina".
Texten finns även på katalanska, spanska och engelska.
Bureus karta över norden
Kartor och atlaser
Bilder och planschverk
Teckenförklaringar
"Short notice about the Covens et Mortier edition of de l'Isle's map of America."
Covers the continent of North America from the Baffin Bay southwards as far as the Spanish Main, westwards to Cape Mendocino, and eastwards to include the Azores and the Sargasso Sea.
Cartographically this map is practically identical to De L’Isle’s map though the title cartouche has been moved to the upper left quadrant and the mile scales to the upper right with a new curtain motif frame. Tooley, in his Mapping of America considers this to be a foundational map and indeed it is one of the most influential maps to emerge from the De L’Isle workshop.
Some consider this map to be one of the first to revert California to a peninsular state following the insular suppositions of the late 17th and early 18th centuries. However, this may be a misreading of the map. De L’Isle leaves the northern terminus of the Gulf of California open such that, though the form of California is suggestive of a peninsular state, should exploration prove the opposite, the cartographer was covered. On the west coast of California a false bay is notated though this may simply be a double mapping of the entrance to the Gulf of California. Further north along the coast San Diego, Seyo, Cape Mendocin, and Francis Drakes Port, and the English claim of New Albion are noted. Both Mexico and New Mexico are mapped with considerable sophistication with mines, indigenous peoples, mountains and river ways, and the missions of Santa Fe, Taos, and San Antonio de Senecu (El Paso) noted.
The Mississippi valley is well developed and based upon the most advanced French information available at the time. The forts of St. Louis, Bon Secours are noted, as is the settlement of d’Iberville at Bilochy. Following the Mississippi north we fine the Great Lakes beautifully drawn on the Coronelli model. The French stronghold on the region is evident with forts at Tadousac, Quebec, Sorel, Montreal, and Frontenac identified.
In an act of clear carto-advocacy De L’Isle confines the English colonies to the narrow strip of coastal lands east of the Alleghenies. The River and Fort of Kinibeki (Kennebec) is set as the northern border of English holdings in the region. Boston, Nantucket, Long Island, Manhattan, New Jersey, Pennsylvania, Jamestown, Roanoke, Charlestown, and St. Augustine, among others, are identified along the eastern seaboard.
At sea there are a couple of elements of note. This is the first printed mapping of the Sargasso Sea, here identified as the “Mer de Sargasse” where Icy flottent des herbes mais en montre quantite. Along the Mexican and California coastline the routes of various navigators including Olivier, Cortez, Gaetan, Mendonza, and Francis Drake are delineated.
Just to the east of Barbados, in the Antilles, a curious apocryphal island appears with the label “I. de Fonseca selon Quelquefuns”. This island, which is here surrounded by dangerous rocks and reefs, appears in several maps of the region as early as Hondius’ Americae Novissima Descriptio where is as identified as Y. de S. B. This island was also identified by M. Rochette with the label Galissioniere’s Rock. Other ships, including the Rainbow, claim to have seen the island as late as 1822. De L’Isle was the first to give the map a definite name, Fonseca. Even so, with so few sightings of the island it disappeared from most maps issued in the 18th century. There is some speculation that discolored water occasionally discharged by the nearby Orinoco River led to various false sightings of land.
