VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Atmosfären låg tryckande, sövande över rader av böjda pojkryggar. En känsla av koncentrerad händelselöshet vilade över det monotona slitet att fånga de rätta proportionerna av manskroppen på podiet och sätta ned dem på ritpappret. Dammet låg tungt över Konstakademins modellskola denna novembermorgon 1875.
Plötsligt rycks dörren upp och en flämtande hes stämma väser: ”Om herr Larsson ögonblickligen…
Så rusar herr Larsson och budbäraren ned till Centralstationen. Där väntar ett rykande snälltåg med ångan på högtryck och fylld av höga järnvägstjänstemän, på ynglingen med skissblocket under armen.

Den 22-årige Carl Larsson var redan en ärrad veteran som reportagetecknare när han denna morgon avhämtades för att föreviga en av den stora, klassiska järnvägskatastroferna – den när nattågen från Malmö respektive Stockholm kolliderade i full fart vid Lagerlunda strax utanför Linköping.
”Vi kommo dit sent. Där stod de båda lokomotiven, som mötts i full fart, uppresta mot varandra, såsom ett par stegrande hästar. Ur bråtet stack förarens arm ut; hela bröstet var uppfläkt, en ryslig syn.
Sedan på hotellet i Linköping hörde jag hela natten döendes och sårades jämmer och rosslingar.
Det var en kall natt, över trettio grader och således besvärligt att teckna. Men det måste gå och det blev sedan en teckning som gick genom hela utlandets illustrerade press. Det var första gången mitt namn gick ut i världen.”
Från Linköping bar det av till Göteborg för stapelavlöpningen av Sveriges då största ångare och sedan i ilmarsch till Skövde, där kungen skulle inviga en järnvägssträcka. Sedan bar det av till Norrköping, där det var lantbruksutställning som gav upphov till en serie fantastiska porträtt av grisar och gumsar. Allt gick i sådan hast att Carl inte hann byta kläder. Han berättar att han ritade i djurstallarna iförd fracken från kungainvigningen.
Väl tillbaka i Stockholm var det panik inför pressläggningen. Före klichéernas tid ritade tecknaren direkt på ”stocken”, en skiva skuren av änden av en buxbomstock och bestruken med vit kalk. Med hjälp av graverade streck och punkter gjorde en xylograf om bilden till en ”stämpel”, som användes som en kliché. ”Det var liten tid att sova vid sådana tillfällen: det jag sett skulle genast på stocken. Denna, som ofta upptog en hel, nej, dubbelsidas storlek var fint hopsatt och hoplimmad av många bitar. När det var brått – och när det inte var det! – fick jag börja i övre vänstra hörnet och allteftersom ritningen gick framåt, eller – rättare – neråt, så lämnades bit efter bit till de väntande springpojkarna, som bar dem till xylograferna. Det var rakt inte att tänka på att få ett konstverk (eller en helhet) av sådant – och det var ju inte heller ändamålet.”

För många är Carl Larsson en lyckans gullgosse, för vilken allt gått väl i händer. Bakgrunden är emellertid den motsatta. Han kom från den yttersta slummen i Stockholm – ett grannskap som han beskrivit i de mörkast tänkbara färger: smuts, ohyra, svält och till och med en koleraepidemi som ryckte bort många grannar och lekkamrater. Modern övergavs vid födseln, vräktes från sin bostad men fick så småningom en blygsam försörjning som tvätterska. Det blev knappast bättre när mannen efter ett år dök upp, alkoholiserad och med svårt lynne. Det är ”med det pinade barnets bitterhet jag minns honom”, skriver Carl på sin ålderdom.
Efter några år i fattigskolan upptäcks hans talanger i teckning och han skrivs in som trettonåring i Konstakademins principskola. Det var en grundläggande utbildning inte bara för blivande konstnärer utan också för hantverkare och även för militärer, som behövde kunna rita skisser av terräng. Så det var en mycket blandad samling både när det gäller bakgrund och ålder.
Efter ett par år avancerar han till ”antikskolan”, där det gäller att rita ”endast antikhuvuden, där huvudsaken är att skugga dem gentilt – inte får man ett uns begrepp eller aning om deras stil eller storhet. Man hatar dem, avskyr dem, resignerar i hoppet att en gång få rita naket.” Så småningom avancerar han även till ”modellskolan” och det är därifrån han rycks morgonen den 15 november 1875.
Då har han redan i många år bidragit till försörjningen av sin älskade moder och sin hatade fader, något som han – trots allt – gjorde under hela sitt liv. Redan som femtonåring hade han fått en regelbunden inkomst som retuschör hos en fotograf och när han var sjutton började hans bana inom pressen.

Redaktören för skämttidningen Kasper hade förlorat sin tecknare. Av en slump får han se ett par karikatyrer av Carl Larsson och engagerar gossen på stället att leverera 8-10 teckningar i veckan för ett styckepris à två kronor – en efter omständigheterna god inkomst. Carl Larsson klagar våldsamt över de dåliga xylograferna och kallar dem ”rysliga” och ”klåpare” men påpekar samtidigt att han var så ointresserad av arbetet att ”samvetslösare och dåligare skämttecknare än jag var är svårt att uppleta”. Men läsarna uppskattade honom och det är nu hans popularitet grundläggs.
Det första bidraget ger en god bild av hur det kunde gå. Carls teckning är inget mästerverk men det har en nerv och en utstrålning som ger bilden liv. När den passerat xylografens händer är den totalt död, en konventionell rutinteckning, som det går tjoget på dussinet av. I senare årgångar märker man att både Carl och xylografen ibland haft högre ambitioner inte bara på att de båda har signerat vissa verk. Det finns utsökta teckningar, ibland försedda med en vers som ävenledes signerats C.L. Framför allt minnesvärd är en svit silhuetter under rubriken ”Nattliga figurer”, där ynglingen Carl t.ex. under en elegant silhuett av utsökt snitt skriver en raljant vers om hur en herre är på ”fjärilsjakt” på en galant dam, som trippar fram på höga klackar i en snitsig turnyr. Här är han verkligen långt från den opersonligt mekaniska stilen i teckningarna som visar framåt mot den raffinerade mästaren.
Sommaren 1875 engageras han av Ny Illustrerad Tidning som reportagetecknare, men under hela nästkommande år står det kvar i Kaspers tidningshuvud: Tecknare: Carl Larsson. Redan efter ett par månader sänds han ut på den odyssé, som han själv beskrivit så målande även om detaljerna i beskrivningen inte stämmer helt. Parallellt med studierna på akademin reser han land och rike runt, mest på järnvägsinvigningar: ”Där voro samma ceremoniell med olika stadsfullmäktige, olika landshövdingar och olika triumfbågar, men två av deltagarna voro desamma: kungen och jag. Jag minns mycket väl konung Oscars lite lidande leende där han ständigt mötte mina blickar.”

Även om det blev mycket resande kunde en hel del göras på plats i Stockholm. En intresserad läsare sände in skisser från en märklig björnjakt i de värmländska finnskogarna, vilket ger Carl Larsson utgångspunkt för teckningar. I den utförliga texten till bildmontaget berättas om hur man skjuter en björnhona och strax därefter finner man hennes två små ungar: ”Ögon hade ungarna redan men inte tänder: jämte den döda modern forslades de på höslädor till V. Näsberget, där en rask kvinna som själv hade dibarn, på jägarens anmodan lät de små björnungarna hemta föda vid sitt bröst.” Efter en tids amning kunde hon mata ungarna med sked och så småningom hamnade de i Stockholm.
Tekniska nymodigheter hörde också till det dagsaktuella. Demonstrationen av en elddykeriapparat förevigades till exempel. Det var en dubbel dräkt med luftkanaler för kylluft och dessutom anordning för ständig vattenbegjutning ”hvarigenom både eldens åverkan hindras och räddarens atmosfer afkyles”. En särskild luftslang inne i vattenslangen förde in sval andningsluft samtidigt som den blåste bort rök och lågor från ögonen.
Det var inte bara som ”pressfotograf” som Carl Larsson medverkade. Då och då uppträder han som kåsör t.ex. med en dråplig skildring i ord och bild av ett dåtida ”gym” med lika utstuderade tortyrinstrument som dem vi möter i nutiden.

Konstnären Carl Larsson spelade en viktig roll redan från början i Ny Illustrerad Tidning. Första sidan på nyårsnumret för 1876 blev en hyllning till den åldrade, slagrörde skalden Johan Ludvig Runeberg. Över ett sällsamt levande porträtt av skalden, som Carl Larsson gjort efter ett fotografi, svävar en bevingad lyra under Hoppets stjärna. Runt skalden är bilder med anknytningar till honom grupperade: en vy från hemstaden Borgå och hamnen i Helsingfors över Sven Dufva och Torpflickan från Fänrik Ståls sägner.
Även i det mycket lilla formatet firar Carl Larssons artisteri triumfer – och kanske allra mest där. Till många av de dikter som publicerades av tidens populära författare gjorde Carl Larsson utsökta anfanger som ofta utvecklades till små konstverk. Många av dem är så utomordentligt fint utarbetade att man måste syna orginalstockarna med lupp för att verkligen uppleva med vilken enastående noggrannhet och precision han arbetet liksom vilka enorma krav han ställde på hantverksskickligheten hos några få utvalda xylografer. I flera fall vet man at han givit xylografen bakläxa många gånger innan han blev nöjd med tätheten i provtrycket t.ex. ett hårsvall, där man knappast kunnat uppfatta nyanser utan förstoringsglas i det slutliga trycket.
När Carl Larssons rykte och anseende som konstnär ökar och hans vistelser i Paris blir fler och längre, så blir hans insatser som nyhetsman allt mera sällsynta för att helt upphöra. Däremot fortsätter han att medverka som mästare i att utnyttja xylografins konstnärliga möjligheter.

Under en kort period på mindre än två decennier infaller en märklig blomstringsperiod för den illustrerade svenska pressen. Under 1870- och 80-talen engageras många av de unga lovande konstnärerna som tidningstecknare. Det är namn som Jenny Nyström, som var mycket flitig under många är, det är Bruno Liljefors, Albert Edelfelt, Georg Pauli, Axel Tallberg och många, många andra. För tidningarna innebar det en plötslig och uppseendeväckande höjning av den konstnärliga kvaliteten. För konstnärerna gav det en säker försörjning och en möjlighet att nå ut till en stor och bred publik och därigenom bli kända och uppskattade.
Det väsentliga var att alla dessa konstnärer lärde sig att skapa direkt för xylografin, som bara var aktuell under några decennier innan tryckeritekniken gjorde landvinningar som medgav att man kunde göra primitiva reproduktioner av verk som gjorts i andra medier, t.ex. av oljemålningar. När xylografin blir inaktuell försvinner också en utomordentlig möjlighet att på ett kvalificerat sätt uttrycka sig i bild. Blaffiga, otydliga reproduktioner ersätter detta sätt att uttrycka sig med yttersta precision.
För Carl Larsson innebar tidningsepoken att han på ett handfast sätt i verkligheten fick pröva och utveckla sin talang och den skicklighet han förvärvat på Konstakademin. Det kan ha bidragit till att göra honom till den utomordentlige tecknare han alltid var – även när han målade.

Utlagd med författarens tillstånd.

HÄR ÄR EN ANNAN CARL LARSSON: UNG VETERAN I FRACK TECKNADE GUMSAR I DJURSTALLARNA.