1744-1805.
Johan Fredric Bagge var en svensk författare och sekreterare i fortifikationsförvaltningen.
Bagge disputerade för magistergraden 1764 på en avhandling om Örebro slott. Han arbetade arton år med sin topografiska bok Beskrifning om upstaden Örebro som trycktes av Kongl. Tryckeriet i Stockholm och utgavs 1785. Han har fått en gata uppkallad efter sig i Örebro, Baggesgatan. J. F. Bagge var 'kamrerare' i Musikaliska Akademien 1789-1792.
Bland arbeten.
'Beskrifning om upstaden Örebro'
Örebro åt östra sidan
Charta öfver Örebro stads belägenhet
Charta öfver Örebro stad
Örebro Sigill
Örebro-slott åt östra sidan
Plan - Ritningar af Örebro slott
Örebro kyrka och Rådhus
Kart- och planschhandlare i Amsterdam. Son till Gerard Valck (se denne).
Se ROBERT DE VAUGONDY.
Stockholm - Mentzer ca 1860.
Strandvallmo, Glaucium flavum - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.
Två stockholmsutsikter från 1570-talet
av Franz Hogenberg
Vyerna, med staden sedd från norr
och söder, markerar en ny syn på verkligheten – och konsten. Tidigare
stockholmsbilder avsåg främst att förmedla politiska och religiösa budskap,
inte att i detalj återge den fysiska miljön. De hade mer karaktären av
förenklade topografiska kartor. Med renässansen blev dock konstens uppgift att
efterlikna naturen, att återskapa verkligheten som bild. Det är också så som
våra aktuella konstnärer – tecknaren Hieronymus Scholeus
och kopparstickaren Franz Hogenberg – har gått till
väga. För första gången ser vi den svenska huvudstaden framställd på ett
visuellt trovärdigt sätt inom ramen för ett nytt centralperspektiv. Till
skillnad från äldre, vertikalt anlagda panoramor lanseras även en horisontal
kompositionsprincip, med staden utbredd på tvären – inte minst för att framhäva
det begynnande stormaktsväldets tillväxt. Försöket att fånga betraktaren mellan
två motsatta bilder syftade samtidigt till upplevelsen av att själv vara på
plats.
Framför oss ligger Erik XIVs och Johan IIIs Stockholm, en
senmedeltida, muromgärdad stad med anspråk på att tillhöra en europeisk
renässanskultur. Från norr dominerar den mäktiga Vasaborgen med sina ståtliga
tinnar och torn, det största krönt med de tre gyllene kronor (uppsatta 1544)
vilka givit kärntornet – och slottet – dess namn. Som motvikt till kungamaktens
residens reser sig Storkyrkan med sin himlasträvande tornspira. Mitt emellan
syns Köpmansportens kupoltorn, ledande till Köpmangatan och Stortorgets marknadsplats. Runt
Stadsholmens täta bebyggelse löper en skyddande pålkrans, på Saltsjösidan
inrymmande konungens skeppsgård. Gråmunkeholmen –
senare Riddarholmen – med sitt kloster är ännu tämligen öde. Till vänster om
Helgeandsholmen med sina vattenkvarnar, slaktar- och brygghus, ligger den lilla
holmen Stockholm, stadens ursprung, och till höger det oansenliga Stenskär,
sedermera Strömsborg.
Norreport
och Norrbro leder till förgrundens Norra malmen och den höga Brunkebergsåsen, vars ännu orörda topografi för ett
naturtroget intryck. Nedanför berget, på den Östra och Västra malmen, trängs en
vildvuxen timmerhusbebyggelse som 80 år senare skulle försvinna i samband med
stormaktstidens stadsplanereglering. Samma sak med de enklare
fiskarhusen på den ännu lantliga Södra malmen. Ovanför
kålgårdar och betesmarker som snart skulle ersättas
av rätlinjiga stadskvarter, står Mariabergets väderkvarnar vända mot Mälarens
vindar och det avlägsna Munkelägret – våra dagars
Kungsholmen. Den runda befästningen med sin vall och vallgrav var färdigbyggd
1553. Bortom ligger den yttre och den inre Söderport med sina krenelerade torn
och murar. Den tornprydda och trappgavlade byggnaden i början av Skeppsbron är
det gamla våghuset, vars motsatta sida vette mot stadens ekonomiska centrum –
Järntorget. På Strömmen samsas handels- och örlogsskepp med vildsvanor och runt
slottstornet kretsar skärgårdens måsar i sällskap med norrflygande tranor.
De båda utsikterna ingick i ett
samlingsverk av stadsbilder, varav en del i handkolorerad praktupplaga, som
utgavs i Köln av Georg Braun och Franz Hogenberg åren
1572-1618. Avsikten var att visa upp Europas viktigaste städer i en inbördes
makt- och skönhetstävlan. De både realistiska och idylliska stockholmsbilderna
blev också synnerligen populära, och kom att utgöra underlag för flera
uppdaterade bearbetningar allteftersom staden växte i rykte och omfång. Sista
gången i början av 1800-talet, då en engelsk variant presenterade den svenska
huvudstaden i mer moderna kläder. Trots stadspanoramats utveckling och
blomstring under 1600- och 1700-talen, inte minst i Erik Dahlbergs Sueciasvit, kom alltså de Hogenbergska
dubbelvyerna att leva vidare som urbilder och
historiska dokument vilka än idag präglar vår uppfattning av det sena 1500-talets
Stockholm.
Om Franz Hogenberg
vet vi att han föddes före 1540 i Mecheln, Belgien
och dog i Köln, enligt uppgift 1590. Fadern, målaren och kopparstickaren
Nikolaus Hogenberg kom ursprungligen från München och
ingick – liksom sonen – i en tysk konstnärsfamilj, verksam under 1500- och
1600-talen. Till Franz' konstnärliga utbildning bidrog även styvfadern,
kartografen Hendrik Terbruggen, genom vilken han fick
medverka i flera av de stora kart- och illustrationsverk som nederländska
förlag hade under utgivning. År 1570 flyttade han till Köln och kom i kontakt
med Georg Braun, i vars praktverk Civitates orbis terrarum Hogenberg bidrog med ett stort antal bilder, däribland de
båda stockholmsvyerna. I sin rika och varierande
produktion framställde han också kartor, krigs- och folklivsbilder samt
porträtt.
Åke Abrahamsson
Fil.dr, Antikvarie vid
Stockholms stadsmuseum