VÖBAM - Bilder och kartor från hela världen, antika och nytryck.

Stockholm kan sägas i stort sett ha genomgått tre faser när det gäller bebyggelsen. Den första inleddes i och med själva stadsholmens bebyggande: Birger Jarls kastal på 1200-talet och tillhörande byggnader, kanske främst för att bevaka trafiken mellan Mälaren och Östersjön (Norrström); genom landhöjningen hade tillträde med båt till Mälaren successivt försämrats eller helt omöjliggjorts på andra ställen, t. ex. vid Södertälje, Edsberg och Hammarbypassagen. Från detta första skede, som omfattar medeltiden och 1500-talet dvs. ca 400 år finns endast ett fåtal handritade kartor bevarade.
Den andra fasen tar sin början efter den stora stadsbranden 1625 väster om Stora Nygatan. Den uppmuntrar kungamakten och senare förmyndarregeringen med Axel Oxenstierna att utvidga planeringen till främst Norrmalm och våra dagars Östermalm från Norrström och Nybroviken till den nyskapade förstadens norra gränser. Denna 1600-talsstadens planering får sin fullbordan först efter 1800-talets mitt genom Albert Lindhagens stadsplanering som i allt väsentligt blir färdigbyggd i början av 1900-talet genom att 'stenstaden', dvs. staden inom tullarna, i huvudsak blir komplett.
Även om ett nostalgiskt svärmeri för Staden mellan broarna, 'Gamla stan', det äldsta centrala Stockholm, lever upp kring 1900 och fram till seklets mitt, måste den nästan fullbordade 1600-talsstaden efter trehundra år spränga sina gränser. Den tredje bebyggelsefasen börjar. Dels inkorporeras (efter förebilder hämtade från New York) Brännkyrka och Bromma socknar (1913 respektive 1916), dels omfattas även utanför stadens gränser belägna områden i kringliggande socknar. Även om man först tänkte sig knyta dessa nya 'villastäder' genom ångbåtsförbindelser till innerstaden, kom det snart att bli elektrifierad, spårbunden trafik som på ett avgörande sätt förvandlade fotgängarstaden till spårvagnsstaden. Förortslinjerna möjliggjorde exploatering av områden som Sundbyberg och Duvbo (tidigare del av Bromma socken), Råsunda, Hagalund och Huvudsta (Solna socken), lokalbanor (tåg) förde till Enebyberg, Stocksund och Djursholm (Danderyds socken), Islinge, Torsvik, Herserud, Hersby och Mosstorp (Lidingö socken), Sickla, Järla, Duvnäs m.fl. (Nacka socken) inklusive Saltsjöbaden (Boo socken), Österskär (Åkers socken) m. fl. Därmed skapades förutsättningar för begreppet Storstockholm.

Stadens andra bebyggelsefas, övergången från den medeltida stadsbildningen till det som kom att bli stormaktstidens representativa planläggning hämtar impulser från motreformationens påvestad under Sixtus V, men senare också från den befästa regelbundna staden, där gatunätet är relaterat till den gamla kastalen Tre Kronor innanför kungaborgen. Den inkluderar 'Norra Förstaden' (1602-35), från början en administrativ konstruktion av Karl IX. Östermalm och Södermalm (därtill också Västre malm/ Kungsholmens östligaste del). Även om planerings- och utstakningsarbetet fortgår fram till 1670-talet, når bebyggelsen sällan längre än till trakten av nuvarande Barnhusgatan och Stureplan i norr, till trakten av Högbergsgatan på Södermalm och till S:t Eriksgatan i väster. Mestadels avgränsades kvarteren i de yttre områdena av höga träplank, som i en del fall även inneslöt mindre hus och tillhörande kåltäppor. Befolkningen utgjordes i början av 1600-talet av 10 000 invånare, men ökade på hundra år till 45 000. Under sjuttonhundratalet, som anses ha varit en stagnationsperiod, ökade den "stolta stadens" befolkning ändå med 30 000 personer.

Tryckta kartor från 1700-talet

Det skulle dröja till 1730-talets början innan en Stockholmskarta i stor skala framställdes. Stadsingenjören Petrus Tillæus (1679-1754) fick på stadens rekommendation kungligt privilegium på tio år och låneunderstöd för sin General Charta öfwer Stockholm med Malmarne Åhr 1733., färdigställd 1731, utgiven i koppargravyr 1733; den omfattar 16 blad och är i skala 1:4 000. 1750 belönades Tillæus av staden med 2 000 daler smt. 1770 reviderades kopparplåtarna av P. G. Floding och utkommer i ny upplaga. Sammansatta till väggplansch mäter de 192x115 cm. Långt senare har kartan publicerats som faksimil i betydligt mindre och därmed hanterligare skala. Dess nord-sydaxel är horisontellt lagd med Södermalm på vänster sida. Den utvisar stadens gräns mot Karlbergs ägor som den fastställdes 1701 i norr vid nuvarande Norrtull; tullporten hade flyttats från Wallingatan/Drottninggatan till Odengatan/Karlbergsvägen/Norrtullsgatan (1652) och till 'Norra tull' 1671. Vid den tiden blev genom strandförskjutningen (landhöjningen) förbindelsen till Stora Frösunda genom Solna skog framkomlig (mellan Brunnsviken och nuvarande Karolinska sjukhusets område, Norrbacka). Omkring år 1700 kunde också vägen till Grisslehamn ledas genom Roslagstull istället för nuvarande Drottning Kristinas väg (från Lill-Jans Plan till trakten av krogen Kräftriket). Kartan är också försedd med talrika register över kvartersrnamn, väderkvarnar och kyrkor, allt indelat efter församlingar. – I början av seklet utkom amiral Werner von Rosenfelts karta Svea Rikes Hufwudstad Stockholm Medh alla dhes Gator, Grunder, och all annan behageligh Situation utj en accurat Grundrijtningh förfärdigad Anno 1701. (Tillägnad greve Kristoffer Gyllenstierna 1702; graverad av Anders Wijkman.) Kartans nord-sydaxel är lagd horisontalt och har förutom kvartersindelning särskilt markerade trädgårdsanläggningar samt kyrkorna och palatsen. Under åren fram till Altranstädt (1706), då stormaktstiden under Karl XII nådde sin höjdpunkt men stod inför sitt fall efter Poltava och Bender produceras en rad översiktskartor i Holland, som i huvudsak bygger på Rosenfelts karta. Dit kan räknas Reinier Ottens Naaukeurige Aftekening van de Koninglyke Zweedsche Hooft en Residentie-Stad Stockholm met alle des zelfs Voorsteden, omleggende Eilanden en Stroomen i Amsterdam. Kartan föreligger även som tyska kopior: Johann Baptist Homanns (1663-1724) i Nürnberg Accurater Grundriß und Prospect der Kön. Schwed. Reichs- u. Hauptstadt Stockholm und allen Localis . . . (?), som utkom under åren 1716-24 i flera (handkolorerade) utgåvor av sonen Johann Christoph Homann (1701-30). Vid seklets mitt publicerar kopparstickaren och lantmätaren Georg Biurman (1700-55) sin Charta Öfwer Stockholms Stads Belägenhet (Troligen 1750-51) som omfattar området från Danderyd i norr till Skarpnäck och från Drottningholm till Gåshaga på Lidingön med många torp och myrar. Av Bjurman är också Charta Öfwer Stockholm Med des Malmar och FörStäder Af Hans Kong. Majt til Strandernes anläggning i Nåder faststäld den 1 Julii 1751. Bjurman är även upphovsman till Charta Öfwer Kungsholmen Eller Stockholms Wästre Malm som publicerades 1754 som bilaga till Olof Gjödings bok Kongsholms=Minne. En annan stadsdelskarta är Jonas Brolins Grundritning öfver Stockholms Stad N:o 1 Tillika Med En Del af Förstäderne Norr- och Söder-Malm, Med Kongl: Majts Allernådigste Privilegio Utgifven År 1771, och underdånigst Tillägnad Hans Majt Konung Gustaf III . . . , graverad av Carl Bergquist och C. Fredrik Akrell. Den omfattar Staden mellan Broarna, Helgeands- och Riddarholmarna ("Sjelva Staden"), trakterna kring Gustaf Adolfs torg och söder om Slussen dvs. Södermalms torg och Gamla rådhuset. Den har också en utförlig 'Beskrivning' över remarkabla byggnader och visar ibland detaljerad en mängd byggnaders struktur. Kartan var troligen tänkt att utgöra första bladet i en serie som även skulle omfatta malmarna. Av Akrell finns också en Plan af Stockholm med dess Malmar (1795); en anonym Vägvisare igenom Stockholm utgavs 1791.

Tryckta kartor från 1800-talet

Vid mitten av seklet hade befolkningen ökat till 85 000 invånare och kom kring 1900 uppnå 300 000. Den ökande trafiken och blygsamma sociala hänsyn förutsatte en kompletterande utbyggnad av malmarna. För stadsplaneringen krävdes ett tillförlitligt kartunderlag som i sin tur byggde på triangulering. Först genom Karta öfver Stockholm, upprättad på Stadens bekostnad af Kgl.Topografiska Corpsen åren 1862-1867, samt medelst mätningar och tomtinsättningar kompletterad, sammandragen och utgifven år 1870 af Rudolf Brodin och C. E. Dahlman. Skalan 1:6 000 Lit. Och tryckt hos Schlachter & Seedorff Stockholm. Kartan bestod av två blad tryckta hos detta litografiska tryckeri (från 1875 Centraltryckeriet och från 1913 AB Sveriges litografiska tryckerier, SLT). Den utgick ifrån en fullständig triangulering av stadsområdet genom topografiska kåren; ned stöd därav nymättes hela staden och karterades i skala 1:1 000. Men liksom ifråga om Tillæus' karta ansåg sig stadens styrelse ej föranlåten att svara för utgivningen utan överlät denna åt det enskilda initiativet. Kartan utkom i ett flertal utgåvor och såväl i skala 1:4 000 (12 blad) som 1:12 000, 1902 i skala 1:6 000 och åren 1899-1913 utgavs nyupplagor reviderade av ingenjören vid stadsingenjörskontoret Alfred Bentzer. Generalstabens litografiska anstalt utgav slutligen nya upplagor av kartan dels 1922 i skala 1:4 000, dels 1923 i skala 1:6 000 med kompletteringar. Dessa båda sista upplagor , den 17 och 18, reviderades av ingenjören vid stadsingenjörskontoret Sven Bergström. Joh. Rudolf Brodin (1838-84) var stadsingenjör i Stockholm 1874-84 och Carl Edvard Dahlman (1828-1900) var kartograf, 'v. kommissionslantmätare' och arbetschef vid ekonomiska kartverket 1867-96.

Regleringsarbetet hade pågått sedan slutet av 1850-talet och fick från 1869 genom Albert Lindhagen som hade Överståthållarämbetets och den 1863 demokratiserade stadsförvaltningens stöd på 1880-talet igenom väsentliga delar av sina regleringsplaner. "Esplanadsystemet" eftersträvade "ljus och luft" genom bredare gator för den ökade trafiken, parker, men också rationella framdragningar av den nya ångjärnvägens spår. Med utgångspunkt från Norr- och Östermalm arbetade man med lösningar för Kungsholmen och med idéer för en mer storslagen sammankoppling av dessa stadsdelar. Sist behandlades Södermalm (Ringvägen); 'Staden inom Broarne' avsågs få en radikal lösning som dock aldrig ens påbörjades. Så fick Gamla Staden behålla sin i huvudsak intakta 1600-talsbebyggelse på ett med några få undantag medeltida gatu- och grändnät. Albert Lindhagen (1823-87), justitieråd m.m. och hans kolleger hade främst Paris för ögonen (Hausmanns "stadskirurgi"), men även Wien (Ringstraße), Berlin och London (parkerna); därtill S:t Petersburg och finska städer (skydd mot följderna av stora stadsbränder), men även reminescenser från 1500- och 1600-talens Rom. Lindhagens sedan 1866 förnyade förslag till Norrmalms och Kungsholmens reglering från februari 1876 liksom drätselnämndens delegerades (dvs. byggnadschefen Knös' och Brodins) alternativförslag från oktober samma år inritades på ett exemplar av Brodin och Dahlmans tryckta karta från 1870. 1886- och 1887-års upplagor är i skala 1:6 000 respektive 1:12 000 utkom "med den nya stadsplanen kompletterad 1887" genom Generalstabens litografiska anstalt.

År 1885 utkom Karta öfver Stockholm, upprättad och utgifven af A. R. Lundgren, grundad på i stadens befintliga stomkartor, i skala 1:3 000, 12 blad "graverade" (i själva verket litograferade) 1884-85 av kartografen Hermann Markmann (1856-?) och tryckta hos Cenraltryckeriet. Detta verk som bl. a. återger byggnadernas planform med stor detaljrikedom upplevde dock inga nya upplagor. Alfred Rudolf Lundgren (1852-1929) var bergsingenjör och verksam som kartograf vid ekonomiska kartverket 1878-87.
Som en (otriangulerad) föregångare till ovannämnda kartor kan man betrakta C. J. Küsels Plankarta eller Vägvisare öfver Stockholm i skala 1: 4 000 från 1865 och 1868. Den omfattar 12 blad och utkom 1869 även i en mindre skala, 1:6 000. Kartorna utgavs av hans änka och är sammandragna av hans tolv församlingskartor 1:2 000 från åren 1847-52. Sju av dessa utgjorde underlag för stadsingenjören A. W. Wallström och byggmästaren A. E. Rudbergs gaturegleringsförlsag 1863-64. Detta var en föregångare till Lindhagenkommitténs regleringsförslag. Carl Jakob Küsel (1809-66) var ingenjör och verksam som litograf.
En mellanställning i förhållande till dessa här ovan anförda, större kartverk och enklare kartor över Stockholm (eventuellt med omgivningar) intar Plan af Stockholm. Konungen i djupaste underdånighet tillägnad af Carl Akrel ritad åren 1802 och 1803 av Akrel samt graverad och utgiven 1805. Kartan inom en ellips, i skala 1:10 000, är trots den lilla skalan utförd med stor nogrannhet. Akrel adlades 1819 Akrell; han blev 1831 topografiska kårens förste chef. Liksom sin far Fredrik var han kopparstickare och kartograf. Topografiska kåren fick bl. a. till uppgift att kartlägga Trakten omkring Stockholm i 9 blad som hade uppmätts 1844-49 och utgavs i flera utgåvor från 1861. 1817 utkom Karta öfver Belägenheten omkring Stockholm utgifven af W. M. Carpelan som visar stockholmstrakten från Djursholm till Brännkyrka och från Lovö till Gåshaga. Bland det sedan slutet av 1700-talet alltmer ökande antalet turist- och översiktskartor kan nämnas Plan-Karta öfver Stockholm av C. F. Ström som utkom åren 1843 och 1853 och som1856 blev Stockholms Adresskalenders första karta. Även T. A. v. Mentzers Wägvisare inom Stockholm i skala 1:7 400 utkom i flera upplagor på 1850-70-talen.

Tryckta kartor på 1900-talet

Den tredje fasen av Stockholms bebyggelsehistoria kännetecknas av de stora inkorporeringarna i väster och söder som på 1950-talet leder till uppkomsten av ett slags satellitförorter som Vällingby och Farsta, av randbebyggelse i form av villastäder som alla på olika sätt knyts till innerstaden, den gamla stadsholmens starkt minskade betydelse, och efter seklets mitt den radikala stadsförnyelsen på nedre Norrmalm. Under ett tidigt skede går de styrande en begynnande massbilism till mötes, vid seklets mitt sker betydande satsningar på kollektivtrafik genom en storslagen utbyggnad av tunnelbanan; visserligen slopas spårvagnsnätet helt, lokalbanor till Lidingö, Roslagen (liksom också Brommalinjen) har inte något spårvägsnät att integreras i; detta nät ersätts i innerstaden av ett busslinjenät, i övrigt är busstrafikens huvuduppgift att forsla passagerare till tunnelbanestationerna. Kollektivtrafiken är till slut hela länets ansvar. Därmed blir det politiskt möjligt att drabba först innerstaden och senare vissa närförorter (t.ex. i Solna och Enskede) med restriktioner när det gäller privat fordonstrafik. Dock har man även genom nya vidlyftiga vägtrafikleder försökt att förvandla genomfartstrafiken till förbifartstrafik. Än viktigare var bostadsproblematiken, där stadens myndigheter dock inskränkte sin verksamhet till fastighetsbildning, gator och ett begynnade ledningsnät och slutbesiktning; därtill granskades byggritningar ur tekniska, legala och estetiska perspektiv. En storslagen nybyggnadsverksamhet nådde sin kulmen 1906-09, i huvudsak sedan 1800-talets sista decennier, överträffades senare bara på 1930- och 60-talen.

De första 1900-talsdecenniernas kartografi låter ännu knappast ana den kommande trafikproblematiken. En orienteringskarta som Karta öfver Stockholm med Omgifningar, upptagande tomtkartor öfver de närmast staden ligande köping- och municipalsamhällena, jämte alla dit ledande trafikleder m. m. Sammanfört efter nyaste källor Utgifven af Axel Gillberg . . . Skala 1:14 500 från 1906 visar järnvägsförbindelser och spårvägslinjer men domineras av båtförbindelser (t. ex. med Saltsjöbaden och inom innerstaden). Stadsingenjörskontorets Plankarta över Stockholms stad med omnejd i 12 blad i skala 1:8 000 utkom åren 1917-28. Bladen omfattar ett område från Ålkistan i norr till Huddinge station i söder och från Drottningholm i väster till Skurusundet i öster. Dispositionen och utgivningsplanen var denna: 1. Sundbyberg 1922, 2. Norra Djurgården 1921, 3. Lidingö 1922, 4. Äppelviken 1922, 5. Staden 1927, 6. Blockhusudden 1923, 7. Fridhem (dagens Mälarhöjden och Västertorp) 1924, 8. Enskede 1928, 9. Duvnäs (Nacka) 1924, 10. Huddinge 1925, 11. Södertörns villastad (Farsta m. fl.) 1926 och 12. Sköndal 1926. (Årtalen enligt uppgift på kartbladen.) Kartbladen beställdes och utgavs av staden och dess stadsingenjörskontor verkställde utarbetandet av den del som avsåg det inre stadsområdet. Stadsingenjörskontoret sorterade då under stadens byggnadsnämnd. Denna ingick efter omorganisationen av den centrala förvaltningen 1920 i Fastighetsroteln. Senare ingick Stockholms kommuns byggnadsnämnd i Stadsbyggnadsroteln. Under byggnadsnämnden sorterade stadsbyggnadskontoret. Dess stadsmätningsavdelning leddes av stadsingenjören. En utförlig beskrivning av kartans tillkomst ges i Det kommunala kartverket över Stockholm i skala 1:8 000, Stockholms stads byggnadsnämnds årsberättelse, årg. 13, 1928. Stadsingenjörkontorets dåvarande (1914-32) chef, stadsingenjören August Emanuel Påhlman (1880-1947), blev den ene av upphovsmännen. Kartan upptar gatu- och kvartersnamn, tomtindelning med tomtnummer och andra fastighetsbildningar men också projekterade gator och torg samt spårvägslinjernas (1925 förnyade) sträckning.
       Genom att även grannförsamlingarnas tätortsbildningar och deras kommunikationer med Stockholm redovisades med samma detaljskärpa, erhöll storstadsområdets dåvarande beslutsfattare, administratörer och planerare för första gången en aktuell, samlad helhetsbild av närregionens utvecklingsförhållanden. Inför den då pågående debatten om önskvärdheten av ytterligare inkorporeringar och den framtida, planerade exploateringen av områden utanför innerstaden var det betydelsefullt att få bl. a. mark- och ägoförhållanden åskådliggjorda. För detta ändamål lämpade sig den dåvarande ekonomiska kartans framställningssätt särskilt väl. Den gav en överskådlig bild av den administrativa och juridiska indelningen, fastighetsbildningen, arealernas fördelning i brukningsavseende, men också av bostadsområden, förbindelseleder m. m.
          Dåvarande Rikets allmänna kartverk hade en särskild avdelning, det s. k. 'ekonomiska kartverket', för ekonomiska kartarbeten och stomkartearbeten (stomkartor = sammansatta av förminskade lantmäterikartor). Avdelningen leddes av en ingenjör med titeln arbetschef. Denna befattning innehades åren 1909-30 av Henning Hellberg (1861-1934), plankartans andre upphovsman. Han svarade för redigering av de utanför jurisdiktionsgränsen belägna områdena och sammansättningen och fördelningen av gjorda nymätningar; han övervakade också tryckningen och ansvarade den kartograiska utsyrseln. Det torde alltså inte minst vara hans förtjänst att kartan fått en i grafiskt utseende luftig, elegant och distinkt karaktär. Till det fördelaktiga estetiska intrycket, t. ex. ifråga om färgsättningen, bidrar också tätortsbebyggelsens markering genom grå, heltäckande färgton istället för den på ekonomiska kartan använda schrafferingen. De äldre ekonomiska kartorna började utges under 1860-talet. Stockholms län fältmättes 1901-06 och kartorna utgavs 1906-12 i skalan 1:50 000. De sammanställdes på grundval av förminskade lantmäterikartor, ritades och trycktes som grafiska kartor fram till 1930-talet. Från 1932 byggde den ekonomiska kartan på fotogrammetri, dvs. lodrätt tagna flygfotografier, och utgavs i skala 1:10 000.
          Plankartans tolv blad om vardera 80x50 cm har tillsammans ett format av 240x220 cm. De fotolitograferades och trycktes i sex färger (svart, rött, ljusgult, mörkgult, blått och grått) vid Generalstabens litografiska anstalt i Stockholm. Företaget grundades redan på 1820-talet som litografiskt tryckeri och hade från 1831 nära samarbete med föregångare till det 1894 ombildade Rikets allmänna kartverk. Tryckeriet fick sitt namn, Generalstabens litografiska anstalt, 1872 och uppgick 1913 i AB Sveriges litografiska tryckerier, SLT. Mellan Rikets allmänna kartverk, sedan 1974 Statens lantmäteriverk, LMV, i Gävle och Generalstabens litografiska anstalt, GLA, från 1979 dotterföretag inom Esselte Kartor, fanns ett avtal om reproduktion och försäljning av verkets kartor. Verkledningen befann sig på Östermalmsgatan 8, men Hellbergs arbetsplats var 1927 på Hantverkargatan 19. Ekonomiska kartverket hyrde även lokaler vid Brunkebergstorg 11 och 13; GLA var från 1909 beläget vid Kungsbroplan 3. Fotolitografi var på 1910-talet en ganska ny metod, där man utnyttjade reprofotografin; genom denna möjligggjordes att kartoriginalet kunde framställas som rättvänd ritning för att sedan fotograferas. Den erhållna negativfilmen kopierades därefter direkt på tryckplåten genom ett kemigrafiskt förfarande. Metoden innebar en radikal modernisering av tryckförfarandet. GLA:s tryckeri var också det första i Sverige som anskaffade offsetpressar.
       Plankartan kom att bli det störst anlagda kartprojektet i Sverige över huvudstaden och dess omgivningar. När det efter elva års produktionstid var färdigställt var det emellertid ifråga om det nordligaste området (blad 2, södra delen) redan delvis föråldrat. En reviderad nyutgåva av bladen 1, 2 och 4 var på tal men kom uppenbarligen ej till stånd. Istället utgavs redan 1930 en förenklad version genom en Karta över de centrala delarna av Stockholms stad i skala 1:4 000 under medverkan av Påhlman. Dess färgsättning dominerades av de ljust rödbruntonade kvarteren och kartan har senare också publicerats med likartat utseende som turistkarta.
       Beaktas bör också Karta över de centrala delarna av Stockholm upprättad åren 1938-40 av Stockholms stadsingenjörskontor Skala 1: 4 000 som består av 48 blad. Där återges bl. a. innerstadskvarteren med gat- och gårdshus, gårdar och bakgårdar, kvarterens namn med tomtindelning och tillhörande nummer. Kartan visar såväl ändringar i förhållande till Lindhagens regleringsplaner från 1860- och 70-talen; de avspeglar uppkomsten av nya stadsplaneideal (t. ex. Per Olof Hallmans: Rödabergsområdet, Helgalunden, Lärkstaden och Paul Hedqvists: Gärdet) och redovisar situationen åren före regleringen av nedre Norrmalm. Den har i viss mån en föregångare i Generalstabens litografiska anstalts Karta över de centrala delarna av Stockholms stad, reviderad av Stadsingenjörskontoret . . . 1930 i skala 1:4 000.

Redan 1928 kommer stadsplanedirektören Albert Lilienbergs förslag till 'Generalplan för Stockholms tätare bebyggda delar', som i hög grad handlade om Norrmalm kring Sveavägen. Han efterträdde Hallman som hade sitt huvudsakliga intresse hos det småskaliga bostadsbyggandet. 1932 utlystes en internationell stadsplanetävling om Nedre (södra) Norrmalms omgestaltning. Centrala partier av stadsdelen var på väg att förslummas; den utgjorde en ur social synvinkel obehaglig blandning av helt undermåliga bostäder och ruffiga verkstäder. Stadens politiker eftersträvade en stadsförnyelse som gav uttryck för en levande, fräsch och i någon mån representativ miljö. Detta förutsatte givetvis saneringar och en kommersiell uppgradering. Genom tävlingen ville man uppnå en lösning av det nya cityområdets förväntade trafikproblem genom betoning av estetiska aspekter.
Lilienberg som en god representant för den linjen blev juryns överdomare. Bland de 350 förslagen bör nämnas Le Corbusiers sensationella bidrag. Han hade redan 1922 publicerat 'La ville contemporaine', en stad för tre miljoner invånare; 1925, i 'Plan Voisin', även den tänkt för Paris, pläderar han för en stad bestående av helt fristående, mycket höga punkthus där ljus och luft når de boende från alla sidor. Detta förutsatte givetvis att all befintlig bebyggelse utplånas. I sitt tävlingsbidrag för Stockholm utgår han från ett Norrmalm (och därtill Södermalm) som återtar sin ursprungliga topografi; kring en antydd axel från Norrtull till Gustav Adolfs torg (Sveavägen?) arrangeras huslängor (långa, nästan ornamentalt vinklade och skyskrapehöga), av allt att döma bostäder för uppemot miljonen människor. Detta skulle, även om man bortsåg från det skrämmande reduktionistiska momentet, knappast bidra till att få till stånd en kommersiell citybildning. Det var därför inte svårt att förkasta förslaget.
Men fastän inget av tävlingsbidragen kom att användas fortsatte man oförtrutet att arbeta vidare på citysaneringen. Lilienberg lämnade sin befattning som stadsplanedirektör 1944 och efterträddes av Sven Markelius med David Helldén som främste medarbetare. Genom dessa arkitekter fördes idéer med ursprung i huvudsak hos Le Corbusier på nytt fram och de fanns, givetvis outtalade, med vid de kommande skiftande politiska turerna. En hårdhänt rivningsvåg från 1952 till 1960-talets slut raderade ut en stor del av nedre Norrmalm. Den drabbade ett femtiotal kvarter från Tegelbacken och Vasagatan-Drottninggatan till Regeringsgatan och från Hötorget-Oxtorgsgatan till Jakobsgatan. Därigenom vållades 1600-talsstaden ett stort och irreparabelt sår; trafiksituationen förbättrades knappast och man beklagade snart tillkomsten av ett sterilt affärs- och kontorsdistrikt som saknade bostäder och därför uppfattades som död efter kontorstid. Vid det laget hade Stockholms stad ca 750 000 och regionen 1,3 miljoner invånare.

Litteratur

H. Byström (1899), Våra kartor. En rådgivare. Utg. av Generalstabens litogr. asntalt. (2:a uppl. 1909/10)

Ulla Ehrensvärd (1991), Kartor – fem seklers kartografi. Armémuseum – Krigsarkivet.

Linnéa Forsberg (2001), Stormaktstidens Stockholm tar gestalt. Gaturegleringar i Stockholm 1625-50. Stockholmia.

Thomas Hall (1999/2002), Huvudstad i förvandling. Stockholms planering och utbyggnad under 700 år. Sveriges Radios förlag/Carlssons Bokförlag.

Bertil Hedenstierna (1938), Studier över Stockholms äldre kartverk och sambandet mellan topografi och stadsplan. Ymer årg. 58, H. 2-4. Stockholm.

Emil och Carna Hultmark & Carl David Moselius (1944), Svenska kopparstickare och etsare 1500-1944. Uppsala.

Nils-Erik Landell (1992/2000), Stockholmskartor. Rabén & Sjögren/Prisma Bokförlag.

Lars Nilsson, red., m. fl. (2002). Staden på vattnet 1252-2002. Stockholmia.

Marianne Råberg (1987), Visioner och verklighet. En studie kring Stockholms 1600-talsplan, 1-2, i serien Stockholmsmonografier.

Gösta Selling (1970), Esplanadsystemet och Albert Lindhagen. Stadsplaneringen i Stockholm åren 1857-87 i serien Stockholmsmonografier.

B. J. N. Thordeman (1915), Våra kartor.

B. J. N. Thordeman (1926), Våra kartor. Kort redogörelse för svenska kartverk. Utg. av Generalstabens litogr. anst.

Samfundet Sankt Eriks årsböcker (1903-28)

Denna studie har tidigare publicerats 1981 i anslutning till en reprint ’Stockholms innerstad 1927’ bestående av partier av ’Plankarta över Stockholms stad . . . ’ som i sin tur var en bilaga till boken ’Stenstadens arkitekter’. Den har 2004 bearbetats av förf. och kompletterats.

NÅGOT OM TRYCKTA ORTSKARTOR ÖVER STOCKHOLM OCH DERAS BAKGRUND.