SÖK KARTOGRAFER, GRAVÖRER M.FL.

RAJALIN, JOHAN von.

1715-1786.
Naval officer, serving under the Dutch flag in the 1730s. Took part in battles against Turkish pirates. Shipyard major, vice-admiral and in 1769, governor of Blekinge province.

Sveriges sjökartor – A. Hedin.

HAMMER, CHRISTOPHER BLIX.

1720-1804. Född och död i Gran.
Norsk ämbetsman och naturhistoriker. Började 1738 att studera och läste olika ämnen under ett antal år. 1750 blev han anställd av den stora bok- och kartsamlaren greve Joh. L. Holstein för att måla grevskapet Ledreborg vid Roskilde. 1752 utnämnd till generalkonduktör vid Akershus stift. Han hade titeln kansliråd, senare justitieråd. Medlem av 'Det kgl. Videnskabers Selskab' i Trondheim och 'Det kgl. danske Landhusholdningsselskab'. - Av hans författarskap, som framförallt omfattar naturhistoriska avhandlingar, kan nämnas 'Indbydelse til de Norske Karter', en uppfodring att sända honom kartor och dokument som stöd för ett påtänkt norskt kartverk (1766), samt 'Subscriptions Plan Till En Norsk Atlas eller Land-Beskrivelse over Kongeriget Norge' (1773). Detta verk blev emellertid aldrig utgivet. Sina samlingar, däribland en betydande kartsamling, och en stor del av sin förmögenhet testamenterade han till 'Videnskabsselskabet' i Trondheim.

Bland arbeten.
Subscriptions Plan Till En Norsk Atlas eller Land-Beskrivelse over Kongeriget Norge.
Indbydelse til de Norske Karter.

Ehrencron.

Tollin, Ferdinand.

Född i Gävle 1807 eller 1808. Död i Schweiz 1860.
En svensk uppfinnare, ingenjör, konstnär (tecknare och grafiker) och Stockholmsskildrare. Han är representerad på Nationalmuseum.
Tollin tecknade politiska karikatyrer som han gav ut i litograferade album.
Tollin publicerade 1845 under pseudonymen J. L. Nygren en bok under namnet Hjelpreda för lånsökande. Boken förtecknade diverse ockrare i Stockholm, däribland Claes Christer Horn, greve och ståthållare på Stockholms slott, och C. R. af Robsahm, major och riddarhusledamot. Boken utkom i tre upplagor, men sedan blev Tollin åtalad för ärekränkning och flydde från Sverige, först till Tyskland och sedan till Schweiz.
I Tyskland gjorde han illustrationer till läroböcker i fäktning och var fäktmästare. Han hamnade senare i Genève. I mitten på 1800-talet tog han ut ett patent på en slagvingedriven flygmaskin, och 1852 gav han i Genève ut skriften L'aéronautique d'après nature. Science positive nouvelle et son application pratique, vilket har medfört att han kallats 'den förste svenske flygteknikern'. Han fö...
Bland arbeten.
Ringaren i Notre Dame 1844.
Kungliga begrafningen och kröningen 1844.
Panorama från Mosebacke 1844.
Hjälpreda för lånesökande 1845.
Neue illustrirte fechtschule 1851.
L'aéronautique d’après nature. Science positive nouvelle et son application pratique, Genève, Schweiz, 1852.

Nordisk Familjebok, andra upplagan.Svenskt Biografiskt handlexikon.

Stockholm - Mentzer ca 1860.

'Turku - Kemiön kanava - Åbo - Kimito kanal' - Finland 1923.

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.