I vår förra årsbok berättade vi om Frans Lindström och en del andra Stockholmskonstnärer, som var föga kända. Det var egentligen en omarbetning av en liknande artikel i vår årsbok 1951, då Frans Lindström för första gången gjordes känd för allmänheten. På grund av det stora intresset för Lindströms akvareller har emellertid årsboken 1951 sedan flera år tillbaka varit totalt slut. Att vi återigen tar upp detta ämne beror på att vi alldeles nyligen fått bekräftat att Frans Lindström var vår utan jämförelse produktivaste Stockholmsskildrare i bild och att vi fått tillgång till troligen hela hans konstnärliga kvarlåtenskap.
I slutet av förra året fick vi kontakt med Lindströms systerson Folke Fredin och genom honom med Lindströms dotter, fru Dagny Jansson, den enda kvarlevande av Lindströms tre barn. Hon hade i förvar - på sätt och vis utan att riktigt veta om det - faderns många hundra skisser till akvareller och en mängd bildmaterial av olika slag. Då Lindström avled 80-årig 1954 tog sonen Gösta hand om ...
Ur Stockholms borgargilles årsbok 1973.
Född 2 juni 1787 i Ilsbo socken, Hälsingland, död 30 november 1845 i Stockholm.
Svensk kemist och mineralog.
Sefström blev student i Uppsala 1807 och medicine doktor 1813. Han var en av Jöns Jacob Berzelius främsta lärjungar, och fick 1812, under dennes utrikes resa, uppehålla hans föreläsningar vid Karlberg samt utnämndes 1816 till lärare i kemi och naturalhistoria där, 1818 till professor på Högre artilleriläroverket på Marieberg och 1820 till lärare vid Bergsskolan i Falun. År 1838 återvände han till Stockholm som adjungerad ledamot i Bergskollegium samt föreståndare för dess mineraliekabinett och proberkammare. Från 1815 var han ledamot av Vetenskapsakademien.
Sefström, som var en även långt utom Sverige känd kemist, upptäckte grundämnet vanadin. Inom geologin gjorde han sig bekant genom sina undersökningar över räfflorna och som upphovsman till teorin om 'rullstensfloden'. Han redigerade 'Jernkontorets annaler' 1820-45 och författade flera smärre avhandlingar.
Bland arbeten.
'Karta öfver Trakten kring Fahlun i Petridelauniskt afseende.'
”Undersökning af de räfflor, hvaraf Skandinaviens berg äro med bestämd riktning fårade, samt om deras sanolika uppkomst” (i KVAH)
1680-1742. Född i Marieney, Sachsen, död i Dresden.
Tysk kartograf. Han studerade i Leipzig där han tog magistergraden. Studierna var egentligen teologi, men han ägnade sig hellre åt geometetri och mätning. Efter att år 1705 blivit präst, fortsatte han sina matematikstudier och företog lantmätningsarbeten i sin socken Skaffa i Sachsen. 1722 övergav han den andliga banan och ägnade sig helt och hållet åt geografi. Redan 1719 hade han gett ut en stor karta över Sachsen i 16 blad, kompletterat med ett band med upplysningar. Detta verk utkom i ett stort antal utgåvor. Ett annat viktigt verk var en stor specialatlas över Sachsen med 80 generalkartor. Detta verk utgavs först efter Zürners död. Allt som allt känner man till 900 kartor gjorda av honom. De flesta är specialkartor över tyska områden. Zürners kartor blev aldrig samlade i en komplett atlas utan finns spridda i ett antal geografiska verk. Han utgav även ett antal topografiska avhandlingar över tyska provinser.
Allg. d. Biogr.
Vägvisare för XI Olympiaden i Berlin - 1936
Ärkebiskopsdömet Trier. - Blaeu 1643/44.
