VÖBAM - Din källa till den äldre bild- och kartvärlden. - Tel: 08-102121 - Epost: info@vobam.se
Biografier.

CANTEMIR, PRINCE CONSTANTIN DIMITRI.

1673-1723.
Cartographer in Russian service.



Bland arbeten.
Moldavia 1716.
Constantinople 1720.
A contemporary unsigned English mezzotint portrait exists.


Tooley.

LOWITZ, GEORG MORITZ.

1722-74.
Tysk astronom och fysiker. Född i Fürth, död i Ilowla, Ryssland. Redan som mycket ung blev han anställd som kartritare hos de Homannska arvingarna, senare även upptagen i firman. 1754 blev han professor i matematik i Göttingen, och 1767 blev han kallad till St. Petersburg som medlem av vetenskapsakademin där. Av Katharina II fick han i uppdrag att leda mätningen av Volgadistriktet, ett led i den första fullständiga kartläggningen av det ryska riket. Under arbetet blev han mördad av ryska kosacker. Av hans författarskap, som främst bestod av fysiska och astronomiska avhandlingar, kan nämnas 'Beschreibung der Nürnberger Erd- und Himmelsgloben' (1749).

Bland arbeten.
Beschreibung der Nürnberger Erd- und Himmelsgloben.


Allg. d. Biogr.

Verden, Karl van.


Carl Van Verden (fl. c. 1718 - 1730) was a Dutch seaman in the employ of the Russian Navy during the early 18th century. Van Verden is best known for his important 1719 - 1721 mapping of the Caspian Sea, which was the most sophisticated and accurate that had been issued to date. A significant cartographic achievement, Van Verden's work on the Caspian led directly to Peter the Great's 1722 invasion of Baku and Derbent and Russian hegemony in the region. Despite his achievements in the Caspian, Van Verden was later passed up by the Tzar in favor of Vitus Behring for the commission to discover a Northeast Passage through the Russian Arctic.

Around 1718 the Russian Tzar, Peter the Great, sponsored a number of cartographic expeditions to the farthest reaches of his vast empire. Most of these were headed up by Dutch navigators, the most experienced and mercenary of the era. Carl Van Verden, a Dutch seaman, was commissioned as a Russian naval officer and assigned the task of mapping the Caspian Sea. Though we...
Bland arbeten.
Carte Marine de la Mer Caspiene.


Ingermanlandiae – Homanns Erben 1734


'Africae nova descriptio...'. - Blaeu.

Sök efter biografi:

Du sökte på: 10588

Klicka på valfri bokstav för att återgå till hela listan.  

A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z  Å  Ä  Ö

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.