SÖK KARTOGRAFER, GRAVÖRER M.FL.

WYLD, JAMES.

1812-87.
Engelsk geograf. Han var son till James Wyld (se denne). Fick först militär träning men gick snart över till faderns verksamhet. Han köpte William Fadens (se denne) kartförlag och blev 1830 medlem av Royal Geographical Society. Hans företag blev med tiden mycket omfattande och 1854 fanns den på tre olika ställen i London. Som kartutgivare ansträngde han sig alltid för att tillgodose det aktuella behovet. I hans produktion finner man således specialkartor över guldgrävardistrikt, krigskartor osv. Hans 'Popular Atlas' fick stor utbredning. Wylds kartor kom ofta kompletterade med värdefulla geografiska upplysningar. Hans största verk som geograf var emellertid en väldigt väl genomarbetad jordglob, som han slutförde 1851. Den var 60 fot hög, 40 fot i diameter och upplyst med gas. Wyld hade titeln kunglig geograf.


Bland arbeten.
Popular Atlas.

Dict. nat. biogr.

HÉRISSON, EUSTACHE.

Född 1759.
Fransk kartograf. Han betecknar sig som elev till hydrografen och ingenjören Rigobert Bonne (se denne). 1806 gav han ut atlasbandet till P.C.V. Boistes (se denne) 'Dictionnaire de géographie universelle'.

Phillips.

CAMPENHAUSEN, BODO von.

Född på godset Wesselhof i Lettland 1898, död den 15/7 1988 i Sverige.
Konstnär och arkitekt. Född 1898 på släktgodset Wesselhof, dåvarande ryska guvernementet Livland idag Lettland. Ätten är urgammal svensk adel. Bodo von Campenhausen utbildade sig till konstnär och verkade som professor i keramik vid konstakademin i Berlin. Han lämnade Tyskland strax innan andra världskriget såsom motståndare till nazisterna och slog sig sedermera ner i Lund. Som konstnär målade han akvareller med stor framgång men är mest känd för sina kavaljersperspektiv, liknande fågelperspektiv, över städer.

Satte hunden på kartan för kärlekens skull - ur Sydöstran 7/7 2007.

Namnet Bodo von Campenhausen är det kanske inte många som känner till. Däremot är hans hans detaljerade karta över Karlshamn välbekant. Denna gjorde han under en resa till staden 1963. På kartan finns även en kvinna med hund. Den enda person han avbildade på sina kartor.

Strax innan andra världskriget bröt ut flydde arkitekten Bodo von Campenhausen från Tyskland till Sverige. Han var en stark motståndare till nazis...
Bland arbeten.
Åhus 1949
Lund 1953
Kristianstad 1958
Ystad 1960
Laholm 1961
Karlskrona 1962
Karlshamn 1963
Sölvesborg 1965
Lund Mårtensgatan till Tvärgatan 1966
Lund Stadskärnans sydvästra del 1967
Ronneby 1968
Växjö 1969
Kalmar 1970
Vimmerby 1971
Visby 1974
Simrishamn 1975
Helsingborg 1976
Perstorp 1977
Borgholm 1978

Gulddistriktet Klondike - ca 1897.

Karl XIV Johan - C. Forssell, F. Gerard.

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.