SÖK KARTOGRAFER, GRAVÖRER M.FL.

BOTERO, GIOVANNI.

1533-1617. Född i Bene i Piedmont, död i Torino.
Italiensk präst och författare. Studerade vid jesuitkollegiet i Torino, 1576-84 sekreterare hos Carlo Borromeo och ärkebiskop av Milano. Kom i tjänst hos hertig Carl Emmanuel I av Savoyen, bl.a. som diplomat. Slutligen blev han abbot i 'San Michele delle Chiusa' i Piemont. Förutom sin 'Relationi universali' gav han ut en rad statsrättsliga och politiska skrifter. I politiskt hänseende var han en bestämd motståndare till Macchiavelli. Hans skrifter, som var författade på italienska, fick stor utbredning genom översättningar till andra språk.


Bland arbeten.
Relationi universali.

Encicl. Ital. - Th. und K.

DANCKERTS, CORNELIUS.

Ca. 1664-1717. Född och död i Amsterdam.
Holländsk bokhandlare. Levde i Amsterdam där han fick borgerskap 1697. Han handlade främst med kartor och kopparstick, och arbetade även själv som kopparstickare. Han gav ut flera kartor, men ingen hel atlas. Hans son Theodorus Danckerts (se denne) fortsatte sedan verksamheten.

Kleerkooper.

AKRELL, KARL FREDRIK.

1779-1868.
Son till Fredrik A. Akrel. Militär, kopparstickare, f. 13 jan. 1779 i Stockholm, inskrefs 1793 i Landtmäterikontoret, men öfvergick snart till Fortifikationen, där han 1796 utnämndes till konduktör. Under de följande tio åren utmärkte han sig som ingenjör vid åtskilliga viktiga arbeten, såsom Trollhätte (gamla) kanal- och slussverksbyggnad samt befästningsarbetena i Stockholms skärgård och vid Stralsund. 1806 fick han löjtnants grad vid den då inrättade Fältmätningskåren samt utnämndes 1807 till kapten i armén och lärare i fortifikation vid krigsakademien på Karlberg. På sistnämnda post inlade han genom förträffliga föreläsningar och afhandlingar stor förtjänst om den svenska militärbildningen. En öfversättning af hans Föreläsningar i fortifikation (1811) nyttjades en tid äfven vid militärskolorna i Ryssland. 1812 befordrades han till major i armén. Under Karl Johan deltog han såsom öfveradjutant i 1813 års tyska fälttåg mot Napoleon och var med i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, där han vid sto...
Bland arbeten.
Fordna och närvarande Sverige.
Voyage pittoresque au Cap Nord.
Resa i Propontiden.
Bref om Förenta staterna.
Reise durch Schweden.

Nordisk Familjebok, Uggleupplagan.

Gulddistriktet Klondike - ca 1897.

Monke, Jasione montana - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.

Fries, Elias Magnus.

Biografiska uppgifter:Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universitet och var elev till Anders Jahan Retzius och Carl Adolph Agardh, han blev 1814 docent i botanik i Lund och fick 1819 en personlig tjänst som botanices adjunkt. Fries erhöll 1824 professors titel och blev 1828 botanices demonstrator.[1] År 1834 lämnade han Lund för Uppsala där han erhöll den Borgströmianska professuren i praktisk ekonomi (från 1851 botanik och praktisk ekonomi) och han blev då också prefekt för den botaniska trädgården och museet där. 1859 avgick han från professorstjänsten och blev emeritus, medan han kvarstod som direktör av botaniska trädgården till 1863. Hans stora växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum, utkom i tre delar 1821–1832, och kom att räknas som ett viktigt arbete för utvecklandet av den moderna mykologin. Fries' arbete över lavarna, Lichenographia europæa reformata (1831) förlänade honom den Linnéanska större guldmedaljen. Han invaldes 1821 som ledamot nummer 392 av Kungliga Vetenskapsakademien. 1847 blev han medlem av Svenska Akademien och 1868 hedersdoktor vid Lunds universitet.
Han var även riksdagsman och representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–1845 och 1847–1848, samt ledamot av konstitutionsutskottet.
Fries var också styrelseledamot för Ultuna lantbruksinstitut 1846–1859 samt ledamot i en kommitté för utarbetandet av nya universitetsstatuter.

Under sin tid i Uppsala var Fries inspektor vid Smålands nation.
Elias Fries gifte sig år 1832 med kyrkoherdedottern Christina Wieslander (1809–1862). Hans son Teodor (Thore) Magnus Fries blev professor i botanik och sönerna Elias Petrus och Oscar Robert studerade båda vidare inom mykologi. Sonen Elias Petrus liksom dottern Susanna Christina tecknade båda svampar och ett antal originalplanscher av dessa finns bevarade i Uppsala. Familjen Fries brukar omnämnas som 'The Fries Family of Botanics'.

Tillbaka till början.