VÖBAM - Din källa till den äldre bild- och kartvärlden. - Tel: 08-102121 - Epost: info@vobam.se
Biografier.

Petermann, August Heinrich.

16 april 1822 - 25 september 1878.
August Heinrich Petermann, född 16 april 1822 i Bleicherode, Sachsen, död genom självmord 25 september 1878 i Gotha, var en tysk kartograf och geograf.
Petermann arbetade 1839-45 vid Heinrich Berghaus kartografiska institut i Potsdam, där han huvudsakligen sysslade med Berghaus 'Physikalischer Atlas'. Han tecknade även kartor till skrifter av Alexander von Humboldt. År 1845 begav han sig till Edinburgh för att biträda Alexander Keith Johnston vid den engelska bearbetningen av nämnda atlas och grundlade 1847 i London en kartografisk anstalt. År 1854 anställdes han hos Justus Perthes i Gotha och utgav sedan 1855 'Mitteilungen aus Justus Perthes geographischer Anstalt', vilken tidskrift, vanligen kallad 'Petermanns Mitteilungen', blev ett centralorgan för den geografiska vetenskapen.
Som kartograf utmärkte Petermann sig genom ett omsorgsfullt och kritiskt arbete med de mest skilda källor. Särskild kända är hans stora karta över det inre Afrika, hans karta i sex blad över USA samt hans karta i nio blad över
...
Bland arbeten.
'Mitteilungen aus Justus Perthes geographischer Anstalt'
'Physikalischer Atlas'
'Stieler'


Nordisk Familjebok.


HEITMAN, JOHAN HANSSON.

1664-1740. Född i Trondheim, död i Köpenhamn.
Norsk skeppare, författare och kartograf. Han tillbringade sin ungdom i Nordland i Norge där han drev jordbruk och affärer. Kom till Bergen där han lärde sig navigation. Fick snart rykte om sig som en framstående sjöman med stora kunskaper om norska kusten. Vice ståthållaren Fr. Gabel gav honom i uppdrag att kartlägga den norska kusten. I flera år sysselsatte han sig med detta. Kartverket blev aldrig utgivet. Kartan över Oslofjorden blev emellertid upptagen i van Keulens atlas, och det är också troligt att hans originalteckningar ligger till grund för andra holländska sjökort som kom ut under den tiden. Heitmann var i övrigt en allsidig man. Ett tag var han bosatt i Christiania (Oslo) som 'mathematicus'. Utgav där en andaktsbok och en psalmbok för sjömän. Efter hans död kom en meteorologisk skrift, 'Physiske Betaenkninger over Solens Varme, Luftens Skarpe Kuld og Nord-Lyset' (1741) ut och året därpå: 'Eenfoldige Betaenkninger over den Julianske og Gregorianske Calender'. Han lade här fram ett förslag till en
...
Bland arbeten.
Physiske Betaenkninger over Solens Varme, Luftens Skarpe Kuld og Nord-Lyset.
Eenfoldige Betaenkninger over den Julianske og Gregorianske Calender.


N. biogr. leks.


Fries, Elias Magnus.

Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.


Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.

Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universite
...



Stockholm - Mentzer ca 1860.



Then Konungslige Residens och Hufvud Staden Stockholm. - Hartmann.


Sök efter biografi:

Du sökte på: 10291

Klicka på valfri bokstav för att återgå till hela listan.  

A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z  Å  Ä  Ö

NORDENCREUTZ, FILIP.

Gift med den föregåendes styfdotter, fortifikationsofficer, f. 1682 på Nykvarns bruk, Södermanland, blef 1699 furir och 1701 konduktör vid Fortifikationen, deltog med finska armén i kriget mot ryssarna och utmärkte sig särskildt under Lybeckers misslyckade ingermanländska tåg 1708, vid öfvergången af Neva. Han utnämndes s. å. till löjtnant, blef vid Viborgs uppgifvande 1710 rysk krigsfånge och förd till Klinov, hvarifrån han 1711 med tillhjälp af kommendantens hustru lyckades fly. 1712 blef han kapten, 1714 försåg han Kastelholm på Åland med provisoriska befästningar, tjänstgjorde sedan vid Upplandsarmén under generallöjtnant Taube, påbörjade ombyggandet af Eda skans 1717 och deltog 1718 i Strömstads befästande och Fredrikstens belägring. Han adlades 1719 (han hette förut Schultz) på samma gång som Jacob Nordencreutz och ledde 1720 befästningsarbeten vid Skenäs och på Säterholmen utanför Norrköping och var därpå med om utförandet af förstärkningsarbeten vid Vaxholm och om Fredriksborgs uppbyggande. 1739 blef han major och ordf. i kommissionen för uppgörandet af förslag till befästandet af avenyerna till Norrköping, Nyköping och Södertälje. 1740 utnämndes han till generalkvartermästarlöjtnant och chef för finska fortifikationsbrigaden och blef 1741 befälhafvare af fortifikationsstaten vid armén i Finland. Natten till 18 juni 1742, då han kommenderats att vid Kvarnby i Nyland utstaka läger för armén, blef han öfverfallen och tillfångatagen af kosacker, som läto honom slitas itu af två hästar, vid hvilka han fastbundits. Hans sargade lik bisattes af svenskarna i Fredrikshamns kyrka, med hvilken det kort därpå uppbrann.

Tillbaka till början.