1562-1622.
Plancius was a theologian and minister of the Dutch Reformed Church who fled with many of his compatriots from religious persecution in Flanders to settle in Amsterdam in 1585. There he became interested in navigation and cartography and, being fortunate enough to have access to nautical charts recently brought from Portugal, he was soon recognized as an expert on the shipping routes to India. He was interested, too, in the idea of a North East passage until the failure of Willem Barentsz's third voyage in 1597 seemed to preclude the possibility of such a route. In 1602 he was appointed cartographer to the new Dutch East India Company.
Although Plancius produced no atlases his individual maps and charts, over 100 in all, exercised much influence on the work of other cartographers at the turn of the century. His very large wall map of the world dated 1592 was of particular significance.
June 14, 1726 - December 16, 1798.
Was a Welsh naturalist and antiquary.
The Pennants were a Welsh gentry family from the parish of Whitford, Flintshire, who had built up a modest estate at Bychton by the seventeenth century. In 1724 Thomas' father, David Pennant, also inherited the neighbouring Downing estate from a cousin, considerably augmenting the family's fortune. Downing Hall, where Thomas was born in the 'yellow room', became the main Pennant residence.
Pennant received his early education at Wrexham grammar school, before moving to Thomas Croft's school in Fulham in 1740. In 1744 entered Queen's College, Oxford, later moving to Oriel College. Like many students from a wealthy background, he left Oxford without taking a degree, although in 1771 his work as a zoologist was recognised with an honorary degree.
At the age of twelve, Pennant later recalled, he had been inspired with a passion for natural history through being presented with Francis Willughby's Ornithology. A tour in Cornwall in 1746-1747, where he met the antiquary...
Född den 15 augusti 1794 i Femsjö i Småland (Jönköpings län), död den 8 februari 1878 i Uppsala.
Elias Magnus Fries, var en svensk botaniker. Han var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854.
Fries är framför allt känd för sitt växtsystematiska arbete rörande svampar, Systema mycologicum (tre delar, 1821–1832), och räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. I Statens porträttsamling på Gripsholms slott återfinns en bröstbild av Fries utförd av Johan Gustaf Sandberg 1838.
Han ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård.
Fries var son till kyrkoherden, prosten Thore Fries (1762–1839) från Femsjö i Småland och Sara Elisabeth (Sara-Lisa) Wernelin (1769–1837). Hans släkt, den så kallade 'Eliassläkten', härstammar från Adam Jonsson Fries (1640–1710), en sporrsmed från Norrköping. Namnet 'Frijs' kom in i släkten med Adam Jonsson, och fortsatte med hans son Thore Adamsson (1683–1732) – 'Fris', 'Friese', 'Frijs eller 'Fries'.
Fries studerade ursprungligen botanik vid Lunds universite...
Vägvisare för XI Olympiaden i Berlin - 1936
Malört, Artemisia absinthium - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.
Biografiska uppgifter:1771-1840.
Före adlandet Klint, sjöofficer, kartograf, ämbetsman, f. 31 maj 1771 i Karlskrona, d. 30 april 1840 i Stockholm. Son till Erik af Klint. - K. visade tidigt en okuvlig lust för sjömanslivet. Vid åtta års ålder började han rita sjökort, och tolv år gammal uppgjorde han ett eget signalsystem för kadetternas övningar med en båteskader. År 1781 blev han kadett och 1782 fänrik; officersexamen avlade han 1787. Därefter blev han bitr. lärare och senare informationsofficer vid kadettskolan i Karlskrona; efter dess införlivande med Krigsakad. på Karlberg 1792 fortsatte han där i samma tjänst i femton år. Under det ryska kriget 1788-90 tjänstgjorde K. mestadels på faderns fartyg Gustaf III och utförde dessutom värdefulla lodningar och farledsundersökningar i skärgården. I sjöslaget vid Ölands s. udde 1789 tjänstgjorde K. ombord på det från ryssarna vid Hogland tagna linjeskeppet Vladislaff. Trots sin ungdom gjorde sig K. under kriget känd för sitt goda omdöme; utbrytningen från Viborgska viken 1790 verkställdes sålunda enligt den plan, som föreslagits av K. i strid mot andra förslag. Vid krigets slut blev K. kapten och 1799 major; år 1814 utnämndes han till överste vid flottan. Som flaggkapten hos generalamiralen Puke bidrog han väsentligt till det snabba avslutandet av kriget mot Norge, vilket medförde hans befordran till konteramiral. Viceamiral blev han 1825 och ordf. i Sjöförsäkringsöverrätten 1837. - Sin väsentligaste insats gjorde emellertid K. som kartograf. Efter ryska kriget bedrev han hela sitt liv, vid sidan av sin tjänst, ett energiskt kartritningsarbete. K. sökte, stödd av sin fader Erik af Klint, förgäves utverka anslag till ett statligt sjökortsarkiv. År 1798 övertog K. sjökortutgivningen på entreprenad, men verksamheten gick ekonomiskt ihop endast därigenom att K. ej själv tog någon ersättning och offrade sina egna medel. Först 1848, efter K:s död, inlöstes den storartade samlingen av staten och införlivades med Sjökartearkivet. K:s kartverk 'Sveriges sjöatlas' omfattade sjökort såväl över sv. farvatten som ett antal främmande kusthav. Dessa sjökort ha varit av utomordentlig nytta både för det sv. sjövapnet och för sjöfarten i allmänhet. K:s verk är hugfäst bl.a. genom att ett av våra nuv. sjömätningsfartyg bär hans namn. K. blev led. av Örlogsmannasällskapet 1797 samt av Krigsvet. akad. 1804 och av Vet. akad. 1819. Vet. akad. lät 1884 prägla en minnespenning över honom. - Gift 1800 med Kerstin Akrel.
Sveriges sjöatlas
Under senare delen av hans liv ägnade han sig så ofta som det gavs möjlighet till att utarbeta det storartade verket Sveriges sjöatlas som är en samling sjökartor över rikets egna farvatten och kuster samt över de farvatten, som besöks av svenska sjöfarande från Kattegatt till norra delen af Svarta havet. Verket, som består av drygt femtio plåtar, av vilka Klint själv utarbetade och delvis även graverade, omfattar 'allmänna kartor' (i skalan l: 3 000 000), 'passkartor' (i skalan l: 1 000 000), 'kustkartor' (i skalan 1: 200 000) samt 'beskrivningar över Östersjön och dess vikar, Kattegatt och Norges kust'. På eget ansvar och nästan uteslutande på egen bekostnad (efter 1818 tilldelades honom dock ett offentligt årligt understöd av 1 000 rdr till verkets kompletterande) utförde Klint detta verk, sedan det på statens bekostnad påbörjade sjökarteverket över Östersjön av brist på medel i slutet av 1790-talet måste inställas.
Sweden's best-known hydrographer and cartographer. Published the first Swedish sea charts of modern type in the internationally renowned Sweden's Marine Atlas (Sveriges SjöatIas). In the decades around the tum of the 19th century, af Klint led several marine measurement expeditions. Son of Eric af Klint and married to a daughter of engraver Fredric Akrel.
(Svenska män och kvinnor, band IV. Bonniers 1948. Sveriges sjökartor – A. Hedin.) - Se bild.
