VÖBAM - Din källa till den äldre bild- och kartvärlden. - Tel: 08-102121 - Epost: info@vobam.se
Biografier.

ÖSTERBERG, ERIC.

Född 1746 12/6 i Uppsala, död före 1779 i dec., trol. i Lovisa.
Akademigravör. Underofficer. Son av ullkammaren Carl Ö. och Brita Menlös. Elev av Anders Åkerman i Uppsala från 1759. Volontär vid Fortifikationen 1771. Överflyttade 1773 till Åbo, där han var verksam som akademigravör till 1777. 'Graveuren wid kongl. academien härstädes Eric Österberg har till allmänhetens och i synnerhet scholornes tjänst, i koppar stuckit en swensk och latinsk föreskrift, jämwähl alphabeterne, som med wacker stil och accuratesse äro förfärdigade, och säljes i partie för 2 dal. 26 öre, men styckewis för 5 dal. K:mt...' (Tidningar utgifne af et sällskap i Åbo 1776 29/2). Ö. begav sig 1777 till Lovisa, där han tog tjänst som underofficer vid ett värvat regemente.

Bland arbeten.
S. DURAEUS, De visu, diss., resp. J. Södervall, Uppsala 1765: schematisk framställning av ögat jämte geometriska figurer, kpst. Ö. graverade ett flertal geometriska figurer för matematiska dissertationer vid Åbo akademi och Uppsala universitet under presidium, av bl.a. M. J. ALOPAEUS, Åbo 1764-74, O. S. WETTERQUIST, Uppsala 1765, S. DUILEUS, Uppsala 1766, H. H.
WALLENBERG, Uppsala 1766, samt för A. PLANMAN, Åbo 1776.
Karta över Bornholm, efter T. Cöhler, 1765.
A. ÅKERMAN, Atlas juvenilis. 1:a uppl., Uppsala 1768: 16 kolor, kartblad över Europa; 2:a uppl., u. o. [1774]: 20 kolor. kartblad över Europa.
C.F. GEORGII, De insula Sela, Sudermanniae, diss., resp. E. Humbla, Uppsala 1771: karta över Selö i Mälaren.
DENS., De paroecia Braenkyrka toerneae meridionalis in Sudermannia, diss., I, resp. J. W. Brannius, Uppsala 1769: tab. med kufiska mynt, etsn.
J. IHRE, De runarum in Suecia antiquitate, diss., resp. U. von Troil, Uppsala 1769: tab. med 3 runstenar och runalfabet, etsn.
H. G. PORTHAN, Narratio R. V. Pauli Juusten episcopi Aboénsis de legatione sua russica, diss., I, resp. G. W. Rydman, Åbo 1775: vapensköld, etsn.
J. LINDELL, Cantilenae selectiores, Åbo 1776: titelblad, titel och vignett med lekande skolpojkar, inom rik rokokoram, efter G. P. Nordberg, kpst., samt 15 text-och notsidor, kpst.


SCHULTÉN af.


Svensk-finländsk ätt, stammande från kyrkoherden i Grangärde (Västerås stift) Johannes Matthiae (d. 1622), dennes sonson upptog efter hemsocknen Skultuna namnet Schultenius, och den sistnämndes sonson (se nedan Nathanael Gerhard) adlades 1809 Schultén enligt RF §37. Sonson till denne var kirurgen prof. vid Helsingfors universitet Maximus Widekund S. (1847-1899). Ätten fortlever endast i Finland, där medl. inneha finsk friherrlig värdighet.


Svensk Uppslb. bd. 25 s. 559. 2:a uppl. 1953.


BORVEN, MAURICE.


Gravör. Arbetade åt Robert Sayer.


Bland arbeten.
Sayer & Bennett's General Atlas 1757-94.



Stockholm - Mentzer ca 1860.



Skogsvial, Lathyrus silvestris - Lindman, C. A. M, Bilder ur Nordens Flora 1917-26.


Sök efter biografi:

Du sökte på: 10124

Klicka på valfri bokstav för att återgå till hela listan.  

A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z  Å  Ä  Ö

FAHLGREN, SAMUEL.

Biografiska uppgifter:Född 9 sept. 1758 i Hälsingland.
Svensk tjänsteman på S:t Barthélemy, högmålsbrottsling, upptogs som fader- och moderlöst barn af badarmästaren, sedermera stadskirurgen Jakob Tjäder i Stockholm, hvilken lät honom utbilda sig i kirurgi.
F. åtföljde 1783 som skeppskirurg ett handelsfartyg till Nord-Amerika, tjänstgjorde efter återkomsten några månader som underkirurg vid Sexafimerlasarettet i Stockholm och sändes 1784 som t. f. läkare till den nyförvärfvade svenska besittningen S:t Barthélemy. Där fingo hans talanger en mångsidig användning. Sålunda uppgjorde han genast efter framkomsten 1785 stadsplan för staden Gustavia, utnämndes 1786 till guvernementsmedikus, upprättade en specialkarta och jordebok öfver ön och utsågs 1799 till landtmäteridirektör därstädes. Genast vid öns öfverlämnande åt svenskarna 1785 ställdes han vid guvernörens sida som guvernements-sekreterare. Han författade äfven och offentliggjorde (bl. a. i Vet. akad:s handlingar) flera vetenskapliga uppsatser om öns flora och hälsoförhållanden samt hemsände där gjorda naturhistoriska samlingar till akademien och enskilda forskare. 1791 kallades F. till medlem af Vet. akad. och förklarades i aug. 1796 af med. fakulteten i Uppsala för med. doktor.
F. synes ha varit en orolig och intriglysten natur och invecklades 1810 i de föga kända oroligheter, som då utbröto bland öns hvita befolkning, och nödgades undan sina fienders förbittring draga sig tillbaka till den närgränsande nederländska besittningen S:t Eustache. Därifrån torde han ha inlåtit sig i stämplingar med engelske guvernören öfver Leewardsöarna, den från sin medling mellan Sverige och Danmark 1788 bekante Hugh Elliot, i syfte att S:t Barthélemy skulle förklara sig för den afsatte konung Gustaf IV Adolfs sak och därigenom under brittiskt skydd trygga sin neutralitet i det äfven i Västindien pågående kriget mellan Frankrike och England. Genom bref sökte F. för denna plan vinna öns guvernör, Ankarheim, och garnisonens befälhafvare, öfverstelöjtnant Bagge, men Ankarheim framlade inför guvernementskonseljen (mars 1811) det bref han fått och anklagade där F. för förräderi mot Sveriges krona.
Rättegången drog långt ut på tiden. Från sin fristad (än på S:t Eustache, än på Antigua) bestred F. domstolens behörighet samt förnekade i hemsända besvär författarskapet till brefven och all delaktighet i högförrädiska planer. Målet af dömdes på S:t Barthélemy först i sept. 1813, då F. för att 'hafva umgåtts med det uppsåt att tillvägabringa öns förrådande från dess rättmätiga öfverhet och till f. d. konung Gustaf Adolf' dömdes förlustig lif, ära och gods. Domen stadfästes 19 jan. 1814, hvarvid i nådeväg bestämdes, att F:s egendom finge tillfalla hans barn; själf förklarades han fridlös öfver hela riket. Han lär ha tillbragt sina återstående dagar på S:t Eustache och där aflidit 28 nov. 1834 utan vetskap om att han var inbegripen i det bekanta amnestiplakatet af 20 okt. s. å.
(Nordisk Familjebok, 2:a upplagan. Jfr H. N. (Hugo Nisbeth), "En högmålsfråga på Barthélemy" (i "Ny ill. tidn.", 1877, s. 62, 71, 78), och E. 0. E. Högström, "S. Barthélemy under svenskt välde" (1888), där emellertid redogörelsen för den Fahlbergska processen är ofullständig och missvisande.)

Tillbaka till början.