Hur Ösby blev ödekyrka - Mats Åmark 1944

På var sin sida om den gamla Garnsviken, som genom den i våra dagar föga utnyttjade Åkers kanal står i förbindelse med Saltsjön, reste sig i forna tider en gammal gråstenskyrka. Den ena, Garns kyrka, står alltjämt kvar på sin backe. Den andra var Ösby, fågelvägen knappt en kilometer avlägsen från sin granne. Även den finns kvar men endast som ruin.

Denna del av stockholmstrakten har gammal bebyggelse, och runstenarna äro här i Vallentuna härad talrikare än någon annanstans i Sverige. Första gången namnet Ösby påträffas är dock inte förrän 1292. Herr Johannes, kyrkopräst i Garn, ihågkom då i sitt den 20 mars daterade testamente även grannkyrkan Östby, som namnet den tiden skrevs. Senare blev Garn annex till Ösby, där kyrkoherden bodde. Än i dag har kyrkoherden i Össeby-Garn pastorat sin vackert belägna prästgård på den gamla tomten vid sjön, mitt emot Garns kyrka. 

När man ser de vittrade gråstensgavlarna av den forna kyrkan i Ösby sticka upp bland träd och en vildvuxen buskvegetation på den öde kyrkogården, är det svårt att tänka sig, att ännu för omkring hundra år sen en gammal välbehållen kyrka av den kärva gråstenstypen, sedvanlig här i Uppland, stått på denna plats. Först 1837 fick nämligen kyrkan sin dom, och det är om detta vi nu skola berätta.

En dag i juli 1837 - det var för övrigt S:t Olofs dag den 29 - var sockenkyrkan i Ösby fylld av en talrik menighet. Utanför vapenhuset (rätt är: utanför ingången eftersom det i trä byggda vapenhuset revs år 1824. Anm. R. de T.) stod en skara präster. Anförda av prosten i Västra Roslags kontrakt, kyrkoherden Olof Björkman i Spånga, avvaktade man ankomsten av den nye stiftschefen, ärkebiskop Johan Olof Wallin. Hans utnämning hade skett i mars, och denna visitation var hans första ämbetsförrättning i denna del av stiftet. Omsider anlände den ärkebiskopliga skjutsen, man förfogade sig in, och sedan klockaren med sina medhjälpare ringt samman, kunde akten i kyrkan ta sin början. 
Någon gudstjänst har dock visitationsprotokollet inte att förmäla om, och det blev snart tydligt för de närvarande vad som närmast föranlett det ärkebiskopliga besöket, för övrigt något mycket sällsynt i dessa bygder. Det gällde den gamla kyrkans öde. Konsistorienotarien från Uppsala, som medföljt såsom protokollförare, spetsade alltså sin penna och skrev: Denna kyrka måste av flera skäl anses vara av en ganska hög ålder, ehuru tiden för dess byggande var alldeles okänd. Efter reparationer 1733 och 1812 befanns den nu vara i högsta grad förfallen och till vidare bruk otjänlig.

Detta var ju stränga ord, troligen fällda av visitator själv, men de tyckas ej ha blivit motsagda. Kyrkans tillhörigheter, som genomgingos i närvaro av de bägge kyrkvärdarna, Anders Ersson i Karby och Gustaf Melander på Brottby, samt klockaren Abr. Sundström, befunnos dock ordentligt förvarade samt till större delen väl behållna.


Angående tiden för sista ärkebiskopsvisitationen kunde inga underrättelser meddelas. Däremot hade prostvisitation hållits sista gången 1818, alltså för 19 år sedan. Detta tyder knappast på något större intresse för denna bygd från stiftsstyrelsens sida. En något flitigare övervakning hade sannolikt kunnat hindra förfallet, åtminstone så att detta inte behövt förebäras som det egentliga skälet till den gamla helgedomens slopande.
Sedan pastor upplyst, att kyrkokassans behållning utgjorde 511 riksdaler banco, avslöts den trista förrättningen utan att någon uppbygglig del synes ha förekommit. I stället förfogade sig de närvarande honoratiores till den närbelägna prästgården, antagligen för att dricka den gamla sockenkyrkans gravöl. Ingen enda röst synes ha höjts till dess förmån.

Följande dag beseglades dess öde. På morgonen begav sig ärkebiskopen med sitt värdfolk över viken till Garns kyrka, där det ringde samman till gudstjänst i då för tiden vanlig högmässotid, kl. 9 f.m. Predikan hölls av socknarnas kyrkoherde, Gustaf Envall, över ämnet: "Ändamålet med Guds långmodighet med syndaren." Någon tillämpning på den för sin ålderdomsskröplighet anklagade gamla kyrkan i Ösby tycks ej ha gjorts. För denna ifrågasattes ingen långmodighet. Dess dom var fälld och utgången given.

Efter predikans slut uppträdde, heter det i protokollet, H.H. Doktorn och Ärkebiskopen för altaret och började själva visitationsförrättningen med ett lämpligt tal, vars innehåll dock ej bevarats. Förhör inleddes därefter med ungdomen, som för detta ändamål uppdelats i flera grupper, varav Visitator själv åtog sig en. Omdömet blev: i allmänhet försvarligt. På ett någorlunda tillfredsställande sätt hade de framställda frågorna besvarats, varemot "deras begrepp befunnits svagt och oredigt". Felet därtill ville ärkebiskopen dock icke tillvita församlingens prästerskap, utan "vore den troligen att förklaras därav, att socknarna hittills saknat ändamålsenlig skolinrättning". 

Man övergick nu till dagens stora fråga: Ösby kyrkas öde. Härvid förklarade Hr Doktorn och Ärkebiskopen "sin stora hugnad och tillfredsställelse över den vackra enhällighet, varmed församlingens ledamöter redan fattat beslut om socknarnas förening till en församling med gemensam kyrka och gudstjänst, vilket beslut", heter det vidare, "gav Visitator anledning till dem förhoppningen, att av de tillgångar, som genom denna förening uppkomme, en skolinrättning skulle kunna bildas och sålunda den bristen vara avhulpen". I och för sig vittnade ju detta om J.O. Wallins framsynthet och bildningsintresse, då ett ordnat skolväsen ju inte direkt ålades församlingarna förrän flera år senare. "Med många och rörande förmaningar och varningar" avslutades det ärkebiskopliga talet.

Sedan därpå "kvinnokönet och ungdomen blivit hemförlovade", sammanträdde församlingarnas röstberättigade ledamöter i koret till överläggning. Några smärre frågor avgjordes först. Härpå upptogs frågan om Ösby kyrka och dess öde. Närmaste och f.ö. enda motiveringen synes ha varit kyrkans förfallna tillstånd, som antagligen blivit aktuellt efter den nye kyrkoherden Envalls ditkomst 1834. Av ärkebiskopens redogörelse framgick, att på en gemensam sockenstämma 1836 fattats ett beslut om den förfallna Ösby kyrkas förläggande och församlingarnas förening till gemensamt bruk av den ännu välbehållna och tillräckligt rymliga Garns annexkyrka. Ansökan om bifall hade insänts till Uppsala domkapitel men den gamle ärkebiskop Carl von Rosensteins död hade gjort att ärendet blivit uppskjutet. 

Sedan konsistorienotarien på ärkebiskop Wallins anmodan uppläst sockenstämmoprotokollet (beslutet) lämnade, heter det, Hr Doktorn och Ärkebiskopen sitt bifall och samtycke "samtidigt som han betygade socknemännen sin aktning och varma tacksamhet för den berömliga samdräkt, varmed de ifrågavarande överenskommelse tillvägabragt".
Så enkelt och utan motstånd genomdrevs alltså i olika instanser beslutet att ödelägga den gamla kyrkan. Man kan endast förvånas, att ingen enda röst höjdes till dess försvar, om det nu kan bero på att företrädarna för en sådan mening, som dock måste ha funnits åtminstone bland den konservativa allmogen, ej hade någon tillräckligt talför representant.

En jämförelse ligger nära med en annan liknande händelse, som väckt åtskilligt uppseende blott några år tidigare och där Essias Tegnér, Växjö-biskopen, bland den småländska allmogen mött en annan inställning och ett särdeles hårdnackat motstånd, när det gällde att få omkull en gammal utdömd smålandskyrka. 

I ett av sina ryktbara tal - till Pjetteryds socknemän i deras urgamla kyrka i oktober 1830 - yttrade Tegnér efter att i högstämda ordalag ha framställt idealet för ett gudstempel, att vara ljust: "Ty kristendomen är en ljusets lära och trivs icke i mörkret, där åsynen av hjälplös skröplighet, av vårdslösad bofällighet, av smutsig upplösning, måtte nedtrycka sinnet och förlama dess vingar". Och efter att ha frågat de goda pjetterydsbönderna, om de ville påstå, att deras åldriga kyrka uppfyllde detta dåtidens krav, hade biskopen utbrustit: "Jag ser henne med förvåning: hon har sannerligen inte sin like i stiftet, troligtvis ej i Sverige, knappast i kristenheten... I sen att hon bär femhundraårig mossa på sin panna, men i hoppens att hon ska stå ännu i er tid... Fjorton år äro förflutna sedan min företrädare besökte denna ort och utdömde er kyrka, som långt förut var utdömd av tiden... Jag är kommen hit för att söka göra ett slut på detta skamliga oskick. Jag hoppas att det kan ske i godo... och att ej vidare mötas av onödiga förevändningar och tillkrångliga undanflykter."

Wallins uppgift i Ösby var lättare. Man undrar blott, hur ösbyborna så lugnt och utan någon visad sockenpatriotism kunde mottaga sin gamla kyrkas dödsdom. Visserligen var den blott en enkel gråstenskyrka av det kärva, i Uppland vanliga slaget och inte någon romantisk, skum gammal träkyrka, som den i Pjetteryd, där seklernas forntidsstämning dröjt kvar i dunkla gömslen och vars rasering av en senare lika välupplyst men mindre pietetslös tid allvarligt beklagats. Man hade dock kunnat vänta, tycks det, att även uppländsk sockenkänsla kommit till uttryck inför den gamla helgedomen i Ösby. Vad som kraftigt bidrog till utgången var nog det ovanligt korta avståndet mellan de bägge grannkyrkorna, som ur kyrkogångssynpunkt gjorde bägges bibehållande mindre nödvändigt. 

Eter vad som skett återstodo endast några beslut om hur man borde förfara med den blivande ödekyrkan och dess inventarier. Kring kyrkogården, som ej längre skulle nyttjas som begravningsplats, beslöt man underhålla hägnad. Kyrkogården omkring Garns kyrka, som ansågs tillräcklig för båda socknarna, borde kunna utvidgas vid behov. - Denna fråga förekom också mycket riktigt vid senaste ärkebiskopsvisitationen här hösten 1936 men är svårlöst på grund av den steniga terrängen. 

Beträffande Ösby kyrkas inventarier skulle de bättre överlämnas till Garn, allt annat borde försäljas. I ett enda avseende tyckas ösbyborna ha uttalat en självständig mening, det gällde betecknande nog frågan om klockornas öde. "I anseende till kyrkans ringklockor förbehöllo sig socknemännen att framledes besluta", och ådagalade därmed, att de åtminstone med något band vore fästa vid sina färders helgedom. Det är knappast förvånande, att denna skymt av pietet framkom i samband med frågan om klockorna, som ju av gammalt plägat ha ett rum i folkets hjärta.

De bägge klockorna från Ösby finnas bevarade till våra dagar. Den större behöll man genom att flytta över den till stapeln i Garn. Den mindre, som var en gammal fin medeltida klocka, såldes till Singö i norra Roslagen, varifrån den senare kommit till Statens Historiska museum i Stockholm och ännu kan ses i dess medeltida samlingar. I en tidigare uppsats för denna tidning har jag närmare beskrivit den som ett arbete av den skicklige stockholmsgjutaren mäster Hedenricus. Av de övriga få inventarier, som räddades, lär predikstolen ha hamnat på Gotland och befinnas sig i Eksta kyrka. Utom de föremål, som fördes över till Garn - bland dem ett utmärkt 1700-tals porträtt av kyrkoherden Ossengius, torde väl alla numera vara spårlöst försvunna. 

De genomgångna aktstyckena efterlämna ett beklämmande intryck trots de lovord - eller kanske allra mest genom dem - som den höge visitatorn gav och de förhoppningar han uttalade om en ökad upplysning, som skulle möjliggöras genom besparningar, när kyrkan förlagts. Anteckningar i kyrkoböckerna för de närmast följande åren förtaga icke detta intryck. 

År 1841 såldes sålunda diverse kyrksilver för 168 riks. banco, för vilket besvär kyrkvärdarna - vilkas åliggande det dittills varit att frambära detta silver på Herrens altare - erhöllo 2 riksdaler. Något senare har antecknats: försålt murtegel från Ösby kyrka enligt auktionsprotokoll för 251 riksdaler.

Enligt ännu levande tradition inom pastoratet skall kyrkan efter övergivandet ha tagits i bruk som hölada för den närbelägna Brottby gård men efter några år träffats av blixten, då taket blivit avbränt. En gammal byggnad, som ej underhålles, förfaller alltid mer eller mindre hastigt. Av Ösby kyrka kvarstår nu efter hundraårigt förfall blott en del av yttermurarna. Trotsigt resa sig de ännu höga gråstensgavlarna, men något konserveringsarbete har aldrig där utförts. För några år sedan var denna fråga uppe, och Vitterhetsakademien hade i sitt program för tiden 1937-42 upptagit 8 000 kronor för konservering av Ösby kyrkoruin, men saken har antagligen uppskjutits för angelägnare arbeten. Ännu 1943 hade något konserveringsarbete ej påbörjats. Ett sådant, som bibehåller ruinen i dess nuvarande skick, torde ännu icke vara för sent, men som i alla dylika fall ligger naturligtvis även här fara i dröjsmål. 

M. Å. 

Med författarens tillstånd utskriven i stencilform för Össeby Hembygdsförenings medlemmar.
Första gången publicerad i Svenska Dagbladets söndagsbilaga år 1944. 
Författaren som bl.a. var vår mest kände forskare om Sveriges medeltida kyrkklockor, avled i en ålder av 90 år den 2 januari 1973.
Kyrkoruinen restaurerades år 1971.

Roland de Thorey