Erik Jönsson Dahlberg
ur Nordisk familjebok, 1:a upplagan

Dahlberg (Dahlbergh), Erik Jönsson, grefve, krigare, fält- och fästningsingeniör samt arkitekt, föddes i Stockholm d. 10 Okt. 1625 (enl. Låstboms anteckningar, förvarade i Riksarkivet, är födelsedagen d. 12 Dec. s. å.). Vid tretton års ålder sattes han i en skrif- och räkneskola, i Hamburg, och 1641 anställdes han som skrifvare hos dåv. generalkamreraren i Pommern och Mecklenburg, Gerdt Rehnsköld, med hvars hustru han var slägt. Rehnsköld lär i början hafva, behandlat honom strängt, men fattade snart förtroende för honom och använde honom i flere vigtiga uppdrag. Under denna tid bevistade D. 1643 års fälttåg och deltog i stormningen af Kristianspriis. 1646 blef han kammarskrifvare i Pommern och åtföljde s. å. derifrån till Sverige de handelsfartyg, som Rehnsköld förhyrt för svenska truppers transporterande till Tyskland. Sedan han återvändt till sistnämnda land, utnämndes han 1647 till konduktör vid fortifikationen. I ingeniörsvetenskapen utbildade han sig särskildt under öfverste Marderfelts ledning, och snart ådrog han sig uppmärksamhet af bl. a. pfalzgrefven Karl Gustaf. Ännu hade han likväl, efter hvad det tyckes, ej haft någon anmärkningsvärd tjenstgöring vid armén. 1648 befordrades han till ingeniör (kapten?). 1650 skickades han till Frankfurt a. M. för att åt svenska, kronan indrifva 120,000 rdr, som de schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna skulle betala. Uppdragets utförande kräfde i allt tre år, hvilka D. för öfrigt använde till studier – särskildt af matematik, befästningskonst oeh perspektivlära - samt resor och ridderliga öfningar. Under denna tid gjorde han dessutom många nyttiga bekantskaper.

Kort efter sin återkomst till fäderneslandet, och sedan det varit fråga om att han skulle få ett kompani vid gardet, företog han, såsom ledare för några unga friherrar Cronstjerna, en ny resa till Frankrike och Italien. Derunder utvecklade han i synnerhet sina anlag såsom arkitektonisk tecknare. I Rom fick han tillfälle att i drottning Kristinas svit se "många helgedomar och rariteter". För hans planer att utsträcka resan till Konstantinopel och Egypten uppstodo flere gånger hinder, och snart kallades, han till fosterlandets tjenst. Han inträffade i svenska lägret d. 17 Juli 1656, dagen före början af slaget vid Varsjav. Af konungen utnämndes han till generalqvartermästare-löjtnant vid stora armén, men angreps kort derefter af pesten, skilde sig då från armén och irrade länge nästan medvetslös omkring. Slutligen togs han om händer af en fiskare, som han visat vänlighet, doldes af denne under tjugoett dygn i en båt bland vassen och vårdades sedan i hans stuga, tills han blef frisk, hvarefter han återsände till armén. Efter denna tid var han i ständig verksamhet. Han anlade förskansningar vid Thorn, tjenstgjorde såsom general-adjutant och utmärkte sig under förhandlingarna med den ungerske fursten Ragoczi äfvensom vid rekognosceringarna af Bugfloden samt fästningarna Brzecz Littevsky och Fredriksodde, nuv. Fredericia (1657). Vid intagandet af den senare förde han rytteriet och upplänningarna i sjön, omkring pallisaderingen, in i fästningen.

Sin största, ryktbarhet som krigare vann D. Likväl under de danska krigen. Det var han, som förmådde Karl X att verkställa tåget öfver Belt (i början af 1658), och det var han, som före öfvergången undersökte isen, då konungens underbefälhafvare, Ulfeld och Wrangel, ansågo företaget alltför vådligt. Den senare lär hafva yttrat till D.: "I bringen konungen om scepter och krono". Derefter utförde D. åtskilliga rekognosceringar, bl. a. af Köpenhamns fästningsverk och flere landstigningsplatser. Vid andra danska krigets utbrott (Juli 1658) gaf han, på grund af sin kännedom om fästningsverken, det rådet att man omedelbart skulle storma Köpenhamn i stället för att belägra detsamma, och han lofvade att, i spetsen för de stormande, med hästar och vagn köra öfver graf och vall. Under en tid ledde han belägringarna af Köpenhamn och Kronborg. Han deltog ock i den misslyckade stormningen på Köpenhamn d. 11 Febr. 1659, hvilken han dock förut sökt afstyra.

1660 blef D. öfverstelöjtnant vid Södermanlands regemente. Af förmyndarestyrelsen under Karl XI:s minderårighet tyckes han hafva varit tillbakasatt. Han blef ej konungens lärare i matematik och befästningskonst, oaktadt Karl X lär hafva uttryckt en önskan derom. Emellertid arbetade han med utgifvandet af sina anteckningar om Karl X Gustafs fälttåg, hvarjämte han företog resor till Frankrike och Holland samt till England, hvars konung, Karl II, förgäfves sökte förmå honom att träda i engelsk tjenst. 1669 blef han kommendant i Malmö "med direktionen af fortifikationerna i Skåne och Halland", utnämndes 1674 till generalqvartermästare och gjorde under det följande kriget mot Danmark Karl XI särdeles vigtiga tjenster, t. ex. då han 1676 sammankallade de skånska, halländska och blekingska ständerna, hvilka beviljade medel till krigets förande, samt under kriget "utstack läger, byggde skansar, ledde belägringar och samlade trupper". Han deltog i slagen vid Halmstad (d. 17 Aug. 1676) och Lund (d. 4 Dec. s. å.), ledde belägringen af Helsingborg (Dec. s. å.), företog dessutom tjensteresor till Bohus län, Stockholm och Dalarö samt åter till Skåne för Kristianstads belägring.

1676 fick D. ledningen af de svenska fästningsbyggnaderna. 1677 blef han krigsråd, 1678 kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona, "med befallning att innesluta denna stad i real fortifikation". Under denna tid bildades genom honom den svenska ingeniörkåren. 1687 blef D. landshöfding i Jönköpings län, generalmajor öfver infanteriet, med bibehållande af generaldirektionen öfver de svenska fästningarna, och friherre (han blef dock ej introducerad). 1690 var han ordförande i en kommission för reglering af Herjeådalens och Jämtlands gräns mot Norge. 1692 blef han fälttygmästare och l §93 kongl. råd, grefve, fältmarskalk samt generalguvernör öfver Bremen och Yerden. 1696 utnämndes han till generalguvernör öfver Livland, med Riga till residens, och till kansler för Dorpats och Pernaus akademier. Under denna sista period af sitt lif fick D. tillfälle att utöfva en vidsträckt verksamhet. Två gånger försvarade han med framgång Riga mot sachsarna. hvarjämte han lär hafva uppgjort planen till Karl XII:s Düna-öfvergång och verksamt bidragit till det lyckliga resultatet af såväl denna öfvergång som af det derpå följande slaget (d. 9 Juli 1702). Äfven vid Kockenhusens intagande var han behjelplig. Den 7 April 1702 fick han på egen begäran afsked från generalguvernörsäinbetet. Slaget vid Düna, var kronan på hans lysande hjeltelif.

För öfrigt gjorde sig D. ryktbar genom sina fästningsbyggnader. Följande fästningar ombyggdes eller nybyggdes af honom: Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumunde, Wismar, Stade och Karlsten m. fl. mindre dylika. Äfven befästningarna vid Karlskrona börjades af D. Såsom fästningsbyggare utmärkte han sig för mycken sjelfständighet i anordningarna, lämpande dem efter lokala förhållanden. Hans fästningsverk voro rymliga samt egde stor tillgång på bombsäkra rum, kasematter och gevärsgallerier. Tornformen användes af honom mycket, t. ex. vid "Vestgöta lejon" och "Kronan", utanför Göteborg, "Hvalfiskeri", på en sandbank utanför Wismar, m. fl. ställen. D. har blifvit kallad "Sveriges Vauban". Såsom ingeniör stod han långt framom sina samtida. Sannolikt hemtade Montalembert, som flitigt studerade de svenska fästningsbyggnaderna, mycken lärdom af hans verk. D. författade En kort och sannfärdig berättelse om E. Dahlbergs lefverneslopp ifrån dess späda ungdom till d. 24: Maj; 1694 (intagen i Gjörwells "Svenska bibliotek", 1757) och utförde teckningarna till Karl X Gustafs historia af Pufendorf. 1661 fick han uppdrag att "geografiskt afteckna Sveriges förnämsta städer m. m. samt deröfver göra en kort beskrifning". Hans teckningar stuckos sedan i koppar af holländska mästare och utgåfvos, jämte text, under titeln Suecia antiqua et hodierna. (Se Sueciae-verket.) Rik på ära och år, afled D. i Stockholm d. 16 Jan. 1703. Hans jordiska qvarlefvor hvila i ett af honom sjelf bygdt grafchor vid Turinge kyrka i Södermanland.

1786 lät Svenska akademien prägla en minnespenning öfver D.
1823 utgaf S. Lundblad "Kongl. rådet grefve Erik "Dahlbergs egenhändigt författade dagbok". Se vidare Nordin, "Lefvernesbeskrifning öfver Erik Dahlberg" (Sv. akad:s handl., d. I, 1786) och A. Fryxell, "Äreminne öfver Erik Dahlberg" (Sv. akad:s handl., d. XXIV, 1848). G. U

(Ur Nordisk familjebok 1:a upplagan)