1801-1846.
Före adlandet Klint, sjöofficer, kartograf, f. 15 okt. 1801 på Karlberg, Solna, d. 30 april 1846 vid en förlisning i Mexikanska golfen. Son till Gustaf af Klint. - K. blev, knappast sexton år gammal, underlöjtnant vid örlogsflotten 1817, premiärlöjtnant 1827 och kapten 1841. Åren 1827-38 var han informationsofficer vid flottans styrmansskola i Karlskrona. Han blev led. av Krigsvet. akad. 1840. - Under många år var K. sin fader behjälplig vid utarbetandet av sjökort, och efter faderns död övertog han ledningen av det Klintska kartverket. År 1842 utgav K. "Lärobok i navigationsvetenskapen med tillhörande nautiska och logarithmiska tabeller". Hans nautiska tabeller voro länge välkända och allmänt brukade av sjöfarande. K. omkom som chef på korvetten Carlskrona under en cyklon utanför Kubas nordkust, då fartyget gick under med större delen av besättningen. - Gift 1829 med Laura Fredrika Silfverswärd.
Bland arbeten.
Lärobok i navigationsvetenskapen med tillhörande nautiska och logarithmiska tabeller.
Svenska män och kvinnor, band IV. Bonniers 1948.
Född 1732 15/1 i Valsberga, Åkers sn (Söd.), död 1797 4/11 på Bråtorp i ovann. sn.
Kommissionslantmätare. Kartgravör. Son av kronolänsmannen Olof Å. och Maria Ekström. Student vid Uppsala universitet 1754. Blev sedan enligt egen utsago »informator hos löjtnant Ridderhjerta, dels ock vid Kungsör hos slottsinspektoren Jesper Petrseus att informera dess dotterson Jesper Gillberg, hvarmed fortsattes till 1756. År 1757 antog jag station hos akademigravören Åkerman, hvilken jag hjälpte med gravyr af bokstäfver, så att jag fanns skicklig gravera alla namn, som stå på den första här i riket utgifna jordgloben med en fots diameter, fast jag ej fick hedern att mitt namn sattes på globen» (EKSTRAND). Kommissionslantmätare 1781. Ägde Bråtorp.
Bland arbeten.
A. BERCH, Oeconomisk beskrifning öfver Wadsbo härad uti Westergöthland och Skaraborgs höfdingedöme, diss., resp. G. F. Bergman, Uppsala 1759: karta över Vadsbo härad. Karta över Tveta härad i Småland. 17601. Stockholms magazin, 1780: striden vid Brunnbäck jämte karta över Grytnäs och Folkärna socknar, efter G. Halstenson 1652. Svenskarna under Wilhelm Carpelan förstöra den preussiska flottiljen i Frisches Haff 1759, efter C. Rutensparre, kpst.
Hultmark, 1944.
Se HASE.
Bild.
Östergarn socken. 1888.
AKVATINT
Akvatin'ta (lat. aq'ua ti'ncta, färgat vatten), grafisk metod för framställning av konstnärlig etsning i halvtonmanér. På en blankslipad kopparplåt påföres kornig grund, ant. (torra metoden) genom överpudring med finkornig asfalt, som fastbrännes genom plåtens uppvärmning, el. (flytande metoden) genom att ett hartsämne, upplöst i sprit, överhälles plåten och vid spritens avdunstning kvarsitter i form av ett fint, jämnt fördelat kornskikt. Sedan teckningen överkalkerats på plåten, täckas de partier, som i trycket ej skola lämna färg, varefter plåten nedlägges i utspädd salpetersyra, som angriper metallen mellan de fina kornen. Genom att med fernissa efter hand täcka olika partier, alltefter graden av den svärta de skola giva i trycket, och fortsätta etsningen erhålla dessa olika djup och kunna, sedan etsgrunden avlägsnats, vid färginvalsning upptaga och kvarhålla olika mängder färg. Vid avtryck å papper från en sådan plåt erhålles en bild i en mängd valörer, påminnande om en lavering. A. kan användas antingen ensamt eller i förbindelse med linjeetsningen och andra konstgrafiska metoder.
(Svensk uppslagsbok, 1947)
BENARD
Gravör. Upptagen på kopparstick till Denis Diderot's "Encyclopédie ou dictionnaire raisonné des sciences", band LXXXIV och LXXXV. 1751-1780.
BILLMARK, CARL JOHAN (1804-1870). "Billmark. Karl Johan, tecknare, litograf, f. 28 jan. 1804 i Stockholm, blef - efter att hafva tillbragt några år såsom handelsbiträde - 1822 lärjunge hos kopparstickaren K. D. Forssell, i hvilkens bekanta verk "Ett år i Sverige" han utförde två tredjedelar af planscherna. 1827 lämnade han Forssells ateljé, öfvergaf gravyren för litografien, och sedan han i Etyder för landskapstecknare (1828-30) och Skotska vyer gifvit lefvande prof på sin förmåga.i den nyvalda konstgrenen, lämnade han Sverige 1833 och var därefter bosatt i Paris till sin död, i nov. 1870. Därifrån företog han flera resor till Tyskland, Schweiz, Italien och hemlandet. I Paris utgaf han sina arbeten, bl. a. Stockholms pittoreska omgifningar: Djurgården; Pittoresk resetur från Stockholm till Neapel (1841-51); Sverige. Akvarell-litografi och tontryck (1853-66, vyer och interiörer från Stockholm, Uppsala, Sigtuna, Gripsholm och Skokloster); Panorama öfver Stockholm från Skeppsholmskyrkans kupol, och det för konung Karl XV:s räkning utförda praktverket Le château royal d'Ulriksdal (1871). - Det är mycken finhet och smak i B:s litografier. Hans tecknade landskap äro raska och stämningsfulla, och hans studier af arkitekturmotiv äro skickligt och insiktsfullt gjorda. Nationalmuseum eger många af hans teckningar och utkast. (G-g N.)"
(Nordisk Familjebok, Ugglan, Band 3 spalt 399.)
BRAUN, GEORG (1541-1622), teolog och förläggare. Mest känd för sin medverkan i utgivningen av "Civitates Orbis Terrarum" där han även utförde texterna. Verksam som lärare i Antwerpen 1566-1568 där han träffade Franz Hogenberg. Efter Hogenbergs flytt till Köln 1570 träffades Braun och Hogenberg igen och inledde ett samarbete. I ett brev från Braun till Ortelius daterat 31 oktober 1571 så insinuerar Braun att "Civitates Orbis Terrarum" var Hogenbergs idé då han kallar den "Mäster Frans' bok om städer". Arbetets första del utkom 1572 och slutfördes först 1618.
von CAMPENHAUSEN, BODO [1898-15/7 1988] konstnär och arkitekt. Född 1898 på släktgodset Wesselhof, dåvarande ryska guvernementet Livland idag Lettland. Ätten är urgammal svensk adel. Bodo von Campenhausen utbildade sig till konstnär och verkade som professor i keramik vid konstakademin i Berlin. Han lämnade Tyskland strax innan andra världskriget såsom motståndare till nazisterna och slog sig sedermera ner i Lund. Som konstnär målade han akvareller med stor framgång men är mest känd för sina kavaljersperspektiv, liknande fågelperspektiv, över städer.
I Sverige utförde han följande städer:
Åhus 1949
Lund 1953
Kristianstad 1958
Ystad 1960
Laholm 1961
Karlskrona 1962
Karlshamn 1963
Sölvesborg 1965
Lund Mårtensgatan till Tvärgatan 1966
Lund Stadskärnans sydvästra del 1967
Ronneby 1968
Växjö 1969
Kalmar 1970
Vimmerby 1971
Visby 1974
Simrishamn 1975
Helsingborg 1976
Perstorp 1977
Borgholm 1978
Satte hunden på kartan för kärlekens skull - ur Sydöstran 7/7 2007.
Namnet Bodo von Campenhausen är det kanske inte många som känner till. Däremot är hans hans detaljerade karta över Karlshamn välbekant. Denna gjorde han under en resa till staden 1963. På kartan finns även en kvinna med hund. Den enda person han avbildade på sina kartor.
Strax innan andra världskriget bröt ut flydde arkitekten Bodo von Campenhausen från Tyskland till Sverige. Han var en stark motståndare till nazisterna.
Han slog sig ner i Lund och var en skicklig arkitekt. Han var en förmögen man och ägde flera fastigheter i Österrike. På frågan om han själv hade ritat husen svarade han kryptiskt: ”Nej, jag bygger inte hus. Jag uppskattar vad andra gör istället.
Möte på konstmässa
Ödet förde honom till Karlshamn då han mötte en kvinna från staden, Inga Lindvall, på en konstmässa i Malmö. Kärleken blommade, men de gifte sig aldrig, då Bodo von Campenhausen var änkling och hans släktingar var emot ett nytt äktenskap.
Detta hindrade inte paret från att träffas i Inga Lindvalls hus på Drottninggatan 81.
Vid ett av alla hans besök i staden, ritade Bodo von Campenhausen en mycket detaljerad karta över centrala Karlshamn. Denna karta ritades 1963. Kartan är baserad från hans egna skisser, inte ett enda fotografi använde han som underlag.
Bodo var enormt målinriktad och var ute i ur och skur med sitt staffli och ritade av vad han tyckte var viktiga motiv från staden. Han var så noggrann att till och med hyreshusen, som annars inte hade något större arkitektoniskt värde blev rätt avritade, med rätt antal våningar och fönsterrader.
Kopparsticket till kartan gjorde han sedan under vinterhalvåret i Lund och såg personligen till att originalkopparplåten förstördes efter det att ett antal kopior var gjorda.
Kvinna och hund avbildade
Dessa kopior hänger säkert i många karlshamnsbors hem. Vad de kanske inte upptäckt är att på innergården till Drottninggatan 81 är en kvinna och en hund avbildade. För övrigt den enda karta där en människa finns med.
Kvinnan är Inga Lindvall och hon är ute och rastar den svarta Cocker Spanieln ”Lou-Lou”, som är döpt från en av rollinnehavarna i operetten ”Den glada änkan”.
Kärleken mellan Inga Lindvall och Bodo von Campenhausen tog slut och Bodo återvände till Lund. Inga Lindvall gifte sedermera om sig. Bodo von Campenhausens öde är okänt, men han avled för några år sedan efter att ha levt ett rikt liv.
Inga Lindvall avled 1996 som änkefru vid en ålder av 87 år. Har ni en karta över Karlshamns stad som är signerad av Bodo von Campenhausen. Ta er då en ordentlig titt och ni kanske upptäcker kvinnan med hunden i kvarteret Norrköping.
Bodo von Campenhausen har även ritat kartor över andra kommuner i hela södra Sverige.
Källor:
Bengt Lindvall
(son till Inga Lindvall)
Bengt Bremberg
Tomas Pranell
Publicerad i Sydöstran 2007-07-07 03:00
Perstorpskartan.
Jag arbetade som kulturchef i Perstorp 1977 och beställde kartan av Campenhausen. Han berättade då att det roade honom att rita dit figurer ibland, ägaren eller innehavaren av hus m.m. Han ritade dit mig på Perstorpskartan med min hund vid min bil, vid den plats jag alltid brukade parkera på.
Perstorpskartan trycktes i 1000 ex, alla signerade och numrerade. Dessutom förekom ett tjuvtryck på gulaktigt papper i mindre format vilka såldes av bl.a. pappershandeln i Perstorp. Dessa tjuvtryck tror jag härrörde från samma källa som sålde hela mappar med alla Campenhausens kartor, i samma mindre format och på samma gulaktiga papper. Var det inte Karlshamn som var ursprungsorten?
Campenhausen fick, tror jag det var, 30.000 kr för Perstorpskartan.
Originalkartan i stort format (130x137 cm), hänger inplastad i laminat i Kommunhuset i Perstorp. Denna karta fotograferades och trycktes i förminskat format.
Kartan är utförd i s.k. kavaljersperspektiv (eller fågelperspektiv), dvs att perspektivet förskjuts allteftersom blicken vandrar över kartan. För att kunna göra det var Campenhausen tvungen att gå upp på en del hustak.
Han utgick vid ritbordet från stadsplanekartan. Så gick han ut och tittade på husen, utrustad med ett intyg att visa husägarna, att han arbetade för kommunens räkning. Vi hade förstås, från kommunens sida, också informerat via pressen vad som var på gång. Eftersom Bodo von Campenhausen var en mycket älskvärd person, vållade detta aldrig några svårigheter, tvärtom blev han mycket välkomnad överallt.
Med tanke på hans ålder, han föddes 2 decemper 1898 och Perstorpskartan gjordes sommaren 1977, så var det ingen dålig prestation detta att klättra upp på taken.
På kartan ritade han en del sevärda miljöer. Från originalet som han gjorde i fält, trycktes förminskade upp som brevkort.
Campenhausen ansåg att Perstorpskartan var hans bästa av alla, men han var också mycket nöjd med Borgholm.
Härutöver tecknade han för kommunens räkning 12 ytterligare motiv.
Bodo von Campenhausen tecknade för flera gods i Skåne motiven för deras brevkort. Dessutom var han en mycket fin akvarellist.
Jag har i några få ord försökt teckna en bild av honom, publicerad i Hedberg, Gunnel, Kring Grönan, Perstorpsbilder IX, Bilder utgivna av Fotoklubben och Kulturnämnden i Perstorp. Perstorp 1988. Där finns också avbildat det porträtt som Ove Zerge tecknade av Campenhausen och som hängde i Campenhausens hem, nu i sonens ägo. (En skiss till detta finns återgivet i Svenskt Konstnärslexikon).
Bodo von Campenhausen var en behaglig person att ha att göra med. Leende, älskvärd, artig. Utom konstnär var hans titel friherre.
Gunnel Hedberg, Malmö, kulturchef i Perstorps kommun åren 1975-1983.
CHAPMAN, Fredrik Henrik af, skeppsbyggmästare.
Chapman föddes i Göteborg 9 sept. 1721 och tillhörde en från Yorkshire i England härstammande familj. Fadern, Thomas C., f. 1679, kom 1715 till Stralsund, blef där af Karl XII antagen till kapten vid örlogsflottan och dog 1770 som holmmajor vid eskadern i Göteborg.
Sonen röjde mycket tidigt anlag för skeppsbyggeri, och redan vid nitton års ålder fick han förtroendet att på egen hand bygga en spaniefarare. 1741 begaf han sig till London, arbetade något öfver två år såsom timmerman på varfven därstädes och återvände 1744 till Göteborg, där han, efter någon tid, tillsammans med en bolagsman upprättade ett skeppsvarf. 1750 reste han till Stockholm för att teoretiskt utbilda sig i sitt yrke, och 1752-56 fortsatte han sina studier vid de förnämsta skeppsvarfven i Frankrike, England och Holland.
Under senare delen af sin lefnad utöfvade C. en ganska betydande författarverksamhet. Så utgaf han 1768 det stora, världsberömda planschverket Architectura navalis mercatoria och 1775 Tractat om skeppsbyggeriet.
1791 befordrades C. till viceamiral. 1793 tog han afsked från detta ämbete, men fick behålla alla sina löneförmåner. Han åtog sig dock att fortfarande uppgöra erforderliga förslag och ritningar för både skärgårdsflottans och stora flottans behof. 1805 sattes det sista linjeskeppet efter C:s konstruktionssystem på stapel.
De följande åren utkommo åtskilliga smärre afhandlingar af hans hand, och 1806 offentliggjorde han sitt stora arbete Försök till theoretisk afhandling att gifva linjeskepp och fregatter deras rätta form, med tillhörande planschverk.
C. dog i Karlskrona 19 aug. 1808. Till hans minne lät Svenska akademien 1817 slå en skådepenning, och s. å. författade Franzén en minnesteckning öfver honom. (Se Sv. akad:s handl., del VIII, 1821.)
(Nordisk Familjebok)
CRAYONMANÉR
Kritmanér, sammanfattande benämning på alla mångfaldigande grafiska metoder, som avse att efterbilda tonigheten och valörrikedomen i en kritteckning. Uttrycket begränsas vanligen till gravyr och etsning, ehuru man även inom litografien kan skilja mellan crayon- och streckmetod. I crayonmetod upplösas alla fasta och klara linjer i små punkter, ungefär som i en kritteckning. Hit räknas i första hand alla arter av punkt- och roulettmanér, arbetade direkt på kopparplåten (crayongravyr) eller på grunderad plåt (crayonetsning), vidare polyp- eller sandmetoden samt den moderna mjukgrundsetsningen.
(Svensk uppslagsbok, 1947)
CROMLITOGRAFI
1914 års Cromlitografier "Bataljer och sjöslag".
Framställningen.
Planscherna är tryckta i s.k. cromlitografi med 10-12 färger. Tekniken kallas också stentryck. Originaltavlorna, vilka finns på Karlbergs och Drottningsholms slott, är alla mycket stora oljemålningar. Dessa fick ej flyttas från sina ursprungliga platser. Arbetet fick således ske på platsen där varje oljemålning fanns uppsatt. Arbetet gick till på följande sätt. Originaltavlan fotograferades. Eftersom flera oljemålningar hade skador retuscherades fotografierna i svart/vitt för att få detaljerna tydliggare. Det retuscherade fotografiet fotograferades och detta nya fotografi överfördes på erforderligt antal (10-12) litografiska stenar. Antalet stenar berodde på att endast en färg kunde appliceras på en sten. Varje sten måste i och för litografi och provtryck transporteras av 4 man (vanligtvis två gånger) mellan tryckeriet och Karlberg alt. Drottningholm. Sedan litografien var färdig, trycktes de 10-12 färgerna, en färg varje gång, tills bilden slutligen var färdig. Det betyder att varje tryckt plansch varit utsatt för 10-12 tryck med olika färgade stenar varje gång! Allt arbete skedde för hand.
Det är därför ej svårt att föreställa sig kostnaden idag för ett sådana arbete. Av bl.a.den anledningen har tekniken med cromlitografi övergetts eftersom priset för bildmaterialet skulle ställa sig alldeles för dyrt. Detta i sin tur medför att cromlitografiska tryck kommer att värderas högre för varje år som går.
[R. de T.]
DAHLBERG, ERIK JÖNSSON (1625-1703), svensk officer. Född och död i Stockholm. Efter handelsutbildning i Hamburg blev han anställd av den svenske generalkvartermästaren och kom därmed in på den militära banan. Under Sveriges krig med polen 1655 och Danmark-Norge 1658-60 utmärkte han sig som en skicklig fortifikationsofficer. Han blev senare utnämnd till generalkvartermästare och anlade och förbättrade en rad fästningar. 1687 blev han generalmajor, 1693 greve och fältmarskalk och 1696 generalguvernör i Livland. Dahlberg var en mycket duktig tecknare och blev ofta anlitad som arkitekt. Mest berömd är han emellertid för sina illustrationer till Samuel Pufendorfs verk om kung Karl X Gustav, samt det praktfulla planschverket "Svecia antiqua et hodierna" som består av över trehundra bilder av städer, slott och andra historiska minnesmärken i Sverige.
(Lönborg, s. 117-28. - Nordenmark. - Sv. män och kv.)
Dahlberg (Dahlbergh), Erik Jönsson, grefve, krigare, fält- och fästningsingeniör samt arkitekt, föddes i Stockholm d. 10 Okt. 1625 (enl. Låstboms anteckningar, förvarade i Riksarkivet, är födelsedagen d. 12 Dec. s. å.). Vid tretton års ålder sattes han i en skrif- och räkneskola, i Hamburg, och 1641 anställdes han som skrifvare hos dåv. generalkamreraren i Pommern och Mecklenburg, Gerdt Rehnsköld, med hvars hustru han var slägt. Rehnsköld lär i början hafva, behandlat honom strängt, men fattade snart förtroende för honom och använde honom i flere vigtiga uppdrag. Under denna tid bevistade D. 1643 års fälttåg och deltog i stormningen af
Kristianspriis. 1646 blef han kammarskrifvare i Pommern och åtföljde s. å. derifrån till Sverige de handelsfartyg, som Rehnsköld förhyrt för svenska truppers transporterande till Tyskland. Sedan han återvändt till sistnämnda land, utnämndes han 1647 till konduktör vid fortifikationen. I ingeniörsvetenskapen utbildade han sig särskildt under öfverste Marderfelts ledning, och snart ådrog han sig uppmärksamhet af bl. a. pfalzgrefven Karl Gustaf. Ännu hade han likväl, efter hvad det tyckes, ej haft någon anmärkningsvärd tjenstgöring vid armén. 1648 befordrades han till ingeniör (kapten?). 1650 skickades han till Frankfurt a. M. för att åt svenska, kronan indrifva 120,000 rdr, som de schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna skulle betala. Uppdragets utförande kräfde i allt tre år, hvilka D. för öfrigt använde till studier – särskildt af matematik, befästningskonst oeh perspektivlära - samt resor och ridderliga öfningar. Under denna tid gjorde han dessutom många nyttiga bekantskaper.
Kort efter sin återkomst till fäderneslandet, och sedan det varit fråga om att han skulle få ett kompani vid gardet, företog han, såsom ledare för några unga friherrar Cronstjerna, en ny resa till Frankrike och Italien. Derunder utvecklade han i synnerhet sina anlag såsom arkitektonisk tecknare. I Rom fick han tillfälle att i drottning Kristinas svit se "många helgedomar och rariteter". För hans planer att utsträcka resan till Konstantinopel och Egypten uppstodo flere gånger hinder, och snart kallades, han till fosterlandets tjenst. Han inträffade i svenska lägret d. 17 Juli 1656, dagen före början af slaget vid Varsjav. Af konungen utnämndes han till generalqvartermästare-löjtnant vid stora armén, men angreps kort derefter af pesten, skilde sig
då från armén och irrade länge nästan medvetslös omkring. Slutligen togs han om händer af en fiskare, som han visat vänlighet, doldes af denne under tjugoett dygn i en båt bland vassen och vårdades sedan i hans stuga, tills han blef frisk, hvarefter han återsände till armén. Efter denna tid var han i ständig verksamhet. Han anlade förskansningar vid Thorn, tjenstgjorde såsom general-adjutant och utmärkte sig under förhandlingarna med den ungerske fursten
Ragoczi äfvensom vid rekognosceringarna af Bugfloden samt fästningarna Brzecz Littevsky [Brest-Litovsk] och Fredriksodde, nuv. Fredericia (1657). Vid intagandet af den senare förde han rytteriet och upplänningarna i sjön, omkring pallisaderingen, in i fästningen.
Sin största, ryktbarhet som krigare vann D. Likväl under de danska krigen. Det var han, som förmådde Karl X att verkställa tåget öfver Belt (i början af 1658), och det var han, som före öfvergången undersökte isen, då konungens underbefälhafvare, Ulfeld och Wrangel, ansågo företaget alltför vådligt. Den senare lär hafva yttrat till D.: "I bringen konungen om scepter och krono". Derefter utförde D. åtskilliga rekognosceringar, bl. a. af Köpenhamns fästningsverk och flere landstigningsplatser. Vid andra danska krigets utbrott (Juli 1658) gaf han, på grund af sin kännedom om fästningsverken, det rådet att man omedelbart skulle storma Köpenhamn i stället för att belägra detsamma, och han lofvade att, i spetsen för de stormande, med hästar och vagn köra öfver graf och vall. Under en tid ledde han belägringarna af Köpenhamn och Kronborg. Han deltog ock i den misslyckade stormningen på Köpenhamn d. 11 Febr. 1659, hvilken han dock förut sökt afstyra.
1660 blef D. öfverstelöjtnant vid Södermanlands regemente. Af förmyndarestyrelsen under Karl XI:s minderårighet tyckes han hafva varit tillbakasatt. Han blef ej konungens lärare i
matematik och befästningskonst, oaktadt Karl X lär hafva uttryckt en önskan derom. Emellertid arbetade han med utgifvandet af sina anteckningar om Karl X Gustafs fälttåg, hvarjämte han företog resor till Frankrike och Holland samt till England, hvars konung, Karl II, förgäfves sökte förmå honom att träda i engelsk tjenst. 1669 blef han kommendant i Malmö "med direktionen af fortifikationerna i Skåne och Halland", utnämndes 1674 till generalqvartermästare och gjorde under det följande kriget mot Danmark Karl XI särdeles
vigtiga tjenster, t. ex. då han 1676 sammankallade de skånska, halländska och blekingska ständerna, hvilka beviljade medel till krigets förande, samt under kriget "utstack läger, byggde skansar, ledde belägringar och samlade trupper". Han deltog i slagen vid Halmstad (d. 17 Aug. 1676) och Lund (d. 4 Dec. s. å.), ledde belägringen af Helsingborg (Dec. s. å.), företog dessutom tjensteresor till Bohus län, Stockholm och Dalarö samt åter till Skåne för Kristianstads belägring.
1676 fick D. ledningen af de svenska fästningsbyggnaderna. 1677 blef han krigsråd, 1678 kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona, "med befallning att innesluta denna stad i real fortifikation". Under denna tid bildades genom honom den svenska ingeniörkåren. 1687 blef D. landshöfding i Jönköpings län, generalmajor öfver infanteriet, med bibehållande af generaldirektionen öfver de svenska fästningarna, och friherre (han blef dock ej introducerad). 1690 var han ordförande i en kommission för reglering af Herjeådalens och Jämtlands gräns mot Norge. 1692 blef han fälttygmästare och l §93 kongl. råd, grefve, fältmarskalk samt generalguvernör öfver Bremen och Yerden. 1696 utnämndes han till generalguvernör öfver Livland, med Riga till residens, och till kansler för Dorpats och Pernaus akademier. Under denna sista period af sitt lif fick D. tillfälle att utöfva en vidsträckt verksamhet. Två gånger försvarade han med framgång Riga mot sachsarna. hvarjämte han lär hafva uppgjort planen till Karl XII:s Düna-öfvergång och verksamt bidragit till det lyckliga resultatet af såväl denna öfvergång som af det derpå följande slaget (d. 9 Juli 1702). Äfven vid Kockenhusens intagande var han behjelplig. Den 7 April 1702 fick han på egen begäran afsked från generalguvernörsäinbetet. Slaget vid Düna, var kronan på hans lysande hjeltelif.
För öfrigt gjorde sig D. ryktbar genom sina fästningsbyggnader. Följande fästningar ombyggdes eller nybyggdes af honom: Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumunde, Wismar, Stade och Karlsten m. fl. mindre dylika. Äfven befästningarna vid Karlskrona börjades af D. Såsom fästningsbyggare utmärkte han sig för mycken sjelfständighet i anordningarna, lämpande dem efter lokala förhållanden. Hans fästningsverk voro rymliga samt egde stor tillgång på bombsäkra rum, kasematter och gevärsgallerier. Tornformen användes af honom mycket, t. ex. vid "Vestgöta lejon" och "Kronan", utanför Göteborg, "Hvalfiskeri", på en sandbank utanför Wismar, m. fl. ställen. D. har blifvit kallad "Sveriges Vauban". Såsom ingeniör stod han långt framom sina samtida. Sannolikt hemtade Montalembert, som flitigt studerade de svenska fästningsbyggnaderna, mycken lärdom af hans verk. D. författade En kort och sannfärdig berättelse om E. Dahlbergs lefverneslopp ifrån dess späda ungdom till d. 24: Maj; 1694 (intagen i Gjörwells "Svenska bibliotek", 1757) och utförde teckningarna till Karl X Gustafs historia af Pufendorf. 1661 fick han uppdrag att "geografiskt afteckna Sveriges förnämsta städer m. m. samt deröfver göra en kort beskrifning". Hans teckningar stuckos sedan i koppar af holländska mästare och utgåfvos, jämte text, under titeln Suecia antiqua et hodierna. (Se Sueciae-verket.) Rik på ära och år, afled D. i Stockholm d. 16 Jan. 1703. Hans jordiska qvarlefvor hvila i ett af honom sjelf bygdt grafchor vid Turinge kyrka i Södermanland.
1786 lät Svenska akademien prägla en minnespenning öfver D.
1823 utgaf S. Lundblad "Kongl. rådet grefve Erik "Dahlbergs egenhändigt författade dagbok". Se vidare Nordin, "Lefvernesbeskrifning öfver Erik Dahlberg" (Sv. akad:s handl., d. I, 1786) och A. Fryxell, "Äreminne öfver Erik Dahlberg" (Sv. akad:s handl., d. XXIV, 1848). G. U
(Ur Nordisk familjebok 1:a upplagan)
Dahlberg, Erik, fältherre. Född i Stockholm d. 10 okt. eller 12 dec. 1625. Föräldrar: landssekreteraren i Västmanland Jöns Dahlberg och Dorotea Mattsdotter.
D., »den största och klaraste stjärnan i det lysande orionsbälte, som bildas af D., Königsmarck och Ascheberg», uppväxte i stor fattigdom och måste redan vid unga års ålder ut i världen för att förtjäna sitt uppehälle. Hans första offentliga befattning var som förrådsskrifvare i Pommern. Härunder vann han i hög grad generalkamreraren Rehnskölds gunst och användes af honom i flera värf, som egentligen icke tillhörde hans tjänstebefattning. På grund af D:s skicklighet i ritning och matematik rekommenderade ock Rehnsköld honom hos fortifikationsdirektören öfverste Marderfelt. D. utnämndes 1647 till konduktör vid fortifikationen och blef 1648 ingeniör. Han erhöll 1650 i uppdrag att i de schwabiska, rhenska och frankiska kretsarna indrifva de åt Sverige beviljade ersättningsmedlen, hvilket uppdrag tog i anspråk tre år, hvilka D. dessutom använde till studier och resor. Efter återkomsten till fäderneslandet företog D. en ny resa som ledare för ett par friherrar Cronstjerna, till Frankrike och Italien. Härunder beslöt han att fortsätta till Konstantinopel och Egypten, men måste efter trenne försök, omintetgjorda af fiender och sjöröfvare, öfverge sin plan. Han kallades nu bort för att tjäna fäderneslandet och begaf sig till Polen, där han inträffade i svenska lägret d. 17 juli 1656, dagen före slaget vid Warschau. Han utnämndes nu till generalkvartermästarelöjtnant och råkade vid denna tid ut för följande öde. Under en ridt från Frauenburg till Elbing angreps han plötsligt af pesten, som då rasade i Östersjöländerna, och kom i full feberyrsel till ett litet värdshus vid Frische Haff. När värdshusvärden märkte, att den främmande var angripen af den gängse farsoten, lät han utbära och lägga honom på en halmkärfve under några pilar vid hafsstranden. Här påträffades D. af en fiskare, som lade honom i sin båt och öfvertäckte denna med segel samt gömde båten i vassen, så att fienderna icke skulle bli varse den sjuke. I detta tillstånd låg han i tjuguett dygn, lifnärande sig med öl, som fiskaren förde till honom. Omsider brast i halsen en pestböld, hvarefter tillståndet så förbättrades, att han kunde föras till fiskarens koja, där han fullkomligt återvann hälsan.
D. blef af konungen oupphörligt använd både i krigs- och underhandlingsväg och alltid med framgång och utmärkelse. Den sista framgång, Carl X Gustaf hade i Polen, bör rättvisligen fästas vid D:s namn, nämligen eröfringen af Brzecz Littevsky. Med sin vanliga djärfhet och fintlighet begaf sig D., åtföljd af några underhandlare, in i staden och beredde sig därunder tillfälle att bese fästningsverken. Några dagar därefter red han, under förevändning att parlamentera, ensam med en trumpetare upp på en höjd i närheten af stadsporten och lyckades härunder rekognoscera floden, där han fann ett vad, hvarpå han rådde konungen att med allvar uppfordra fästningen, hvilken också gaf sig följande dagen.
När konungen bröt upp och tågade mot Danmark, följde D. honom. I slutet af okt. 1657 hade man hunnit fram till det starka fästet Fredriksodde. Efter hållet krigsråd beslöts att våga en stormning, men för att denna skulle lyckas fordrades säker kännedom om försvarsverken. Att skaffa denna åtogo sig öfverstlöjtnant Zanitz och D. Flera gånger under de mörka höstnätterna kröpo dessa på knän och armbågar till fästningen, ned i grafven och uppför vallarna, utan att bli upptäckta, och förskaffade sig på detta sätt de upplysningar, som behöfdes. Nu beslöts en stormning och fästningen, som innehade sextusen mans besättning, eröfrades af en belägringshär af endast fyratusen man. Oaktadt denna framgång var Carl Gustafs ställning långt ifrån säker. Han måste, för att lyckas, vinna Fyen och Själland och, om så behöfdes, storma Köpenhamn. Då inträffade i jan. 1658 den kalla vintern, som belade Bälten med en isbrygga. Konungen beslöt att genast begagna sig af dessa gynnsamma omständigheter och tåga på Danmarks hufvudstad. De närmare detaljerna af detta äfventyrliga företag äro kända af historien. Hon har ej ett motstycke att uppvisa, och oförgängligt glänser Erik Dahlbergs namn öfver det kapitel som handlar om »Tåget öfver Bälten». Vid andra danska krigets utbrott, juli 1658, ville han, att man genast skulle storma Köpenhamn i stället för att belägra staden. Han ledde en tid belägringarna af Köpenhamn och Kronborg och deltog i Köpenhamns misslyckade stormning 1659, hvarifrån han förut afrådt.
Efter Carl X:s oväntade död förmörkades åter den stjärna, som lyst öfver den trogne tjänaren. Förmyndarestyrelsen upphöjde honom väl i adligt stånd 1660 och utnämnde honom s. å. till öfverstlöjtnant vid Södermanlands regemente; men på denna plats kvarlämnades han i många år. Han arbetade på utgifvandet af sina anteckningar om Carl X Gustafs fälttåg och reste till Frankrike, Holland och England. 1669 kommendant i Malmö, utnämndes D. 1674 till generalkvartermästare och gjorde Carl XI stora tjänster under kriget mot Danmark. Han deltog i slagen vid Halmstad och Lund, ledde Helsingborgs belägring m. m., erhöll 1676 ledningen af de svenska fästningsbyggnaderna, blef 1677 krigsråd, 1678 kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona. Han bildade vid denna tid den svenska ingeniörkåren. 1687 utnämnd till landshöfding i Jönköpings län och generalmajor öfver infanteriet, med bibehållande af högsta ledningen öfver de svenska fästningarna, och friherre, blef D. 1692 fälttygmästare och 1693 k. råd, grefve, fältmarskalk samt generalguvernör öfver Bremen och Verden. 1696 utnämndes han till generalguvernör öfver Livland och till kanslär för Dorpats och Pernaus universitet. D. försvarade två gånger Riga mot sachsarna och bidrog till det lyckliga resultatet af Carl XII:s öfvergång af Düna och det följande slaget, 1701. Kort därefter erhöll han den 7 april 1702 på egen begäran afsked från generalguvernörsämbetet.
Död d. 16 jan. 1703.
D. är en af Sveriges största män och vackraste karaktärer, och det fattades honom blott att hafva blifvit ställd i spetsen för antingen krigets eller de fredliga ärendenas ledning, för att intaga en rang vid sidan af världens största statsmän eller härförare.
Samtidig med de två stora mästarna i befästningskonsten, holländaren Coehoorn och fransmannen Vauban, hvilka båda vunno en utomordentlig ryktbarhet, ägde D. kanske fullt ut lika stora förtjänster, men blef vida mindre bekant, emedan hans verksamhet inskränktes till det aflägsna Sverige, med dess begränsade tillgångar. Han efterlämnade dock arbeten, som i alla tider skola göra hans namn odödligt, liksom han var den förste, som grundade en svensk befästningsskola och, genom personliga uppmuntringar och utverkade anslag, förstod att leda landets egna söner in på denna bana.
Bland af D. om- eller nybyggda fästningar märkas Göteborg, Malmö, Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumünde, Wismar, Stade, Karlsten, m. fl.
D. skref "En kort och sannfärdig berättelse om E. Dahlbergs lefverneslopp ifrån dess späda ungdom till den 24 maj 1694" (intagen i Gjörwells Sv. bibliotek 1757). Han har utfört teckningarna till Carl X Gustafs historia af Pufendorf, och det är D., som gjort teckningarna till det ryktbara planschverket Suecia antiqua et hodierna, i det att han 1661 erhöll detta uppdrag af förmyndareregeringen. Teckningarna stuckos i koppar af holländska mästare. Verket var ursprungligen ämnadt som present åt främmande makter och sändebud samt lärda män. Första upplagan 1716; 1856 i tre delar med text af C. F. Lindström - den ursprungliga texten blef aldrig afslutad, oaktadt den efterhand anförtroddes åt olika personer -; 1864-65 i fotolitografi och 1899-1900 i en upplaga, som, tack vare den fulländade moderna reproduktionskonsten, kommer originalet mycket nära, med text af riksantikvarien H. Hildebrand.
Sv. Akad. lät 1786 prägla en minnespenning öfver honom.
Gift 1666 med Maria Eleonora Drakenhjelm efterlämnade D. ingen manlig ättling.
(Ur Svenskt biografiskt handlexikon)
DESPREZ, LOUIS JEAN, född 1737 i Auxerre, Frankrike, död 19 mars 1804 i Stockholm, var en fransk arkitekt, målare, och grafiker, verksam i Sverige.
Desprez föddes i staden Auxerre i Burgund 1737. Han studerade till arkitekt och vann 1770 stora priset i Académie d'architecture i Paris. Han var då "professeur de dessin à l'école royale militaire". Senare fick han understöd av franska konstakademien och gjorde flera resor i Italien.
Desprez kom till Rom 1777 i egenskap av arkitekt och fransk konststipendiat. Han hade två gånger blivit prisbelönad vid byggnadsakademien i Paris, första gången för ett ståtligt och invecklat gravtempel, andra gången för "ett slott för en hög herre". I Rom började han att pliktskyldigt studera och avrita de antika byggnadsminnena. Han gjorde sig snart känd som en skicklig och fantasirik avtecknare av kyrkor och ruiner och som en mångsidig talang, etsare, akvarellist och även målare i olja. Den franske målaren Joseph Marie Vien kallade honom "en ung man full av eld och snille". Desprez hade knappt blivit hemmastadd i Rom innan han skaffade sig tillstånd att resa till Neapel och Sicilien för att studera dessa då föga kända trakters fornminnen. Denna upptäcktsresa varade ett år och den visade först och främst vilken illustratörsbegåvning Desprez satt inne med.
Ständigt med pennan i handen hade han gjort massor av teckningar, stadsvyer, märkliga byggnader, landskap, kyrkliga festligheter och processioner, marknader och kapplöpningar. Han väckte forntiden till liv i effektfulla kompositioner där han restaurerat tempel och städer med ledning av deras ruiner och låtit fantasin sätta in fantasiframställningar. Exempelvis skildrade han en procession i Pompeji vid ingången till teatern och en offerceremoni i Isistemplet i Rom. Efter denna resa stannade Desprez i Rom i över fem år. Han väckte uppmärksamhet även som teatermålare, arkitekten Francesco Piranesi skriver i ett brev att Desprez excellerar i ypperliga dekorationer till stadens förnämsta teater. Det var också främst i egenskap av dekorationsmålare han lät sig engageras av Gustav III vid dennes besök i Rom. Kungen gjorde beställningar av honom och andra franska målare i Rom och lärde i Desprez känna en konstnär betydligt mångsidigare än andra samtida svenska konstnärer, en habil konstnär med rörlig fantasi, iakttagelseförmåga och rappt handlag.
Den första målning Desprez utförde för Gustav III:s räkning visar påvens juldagsmässa i San Pietro som bevistades av Gustav III och kejsar Josef II. Konstnärligt är målningen slätstruken och framställer den svenske kungen som den mest majestätiska. Uppgiften var också rent referatmässigt för att åt historien bevara minnet av händelsen. Desprez flyttade till Stockholm för att där måla beställningstavlor med scener ur Gustav III:s ryska krig. Ett exempel är "Segern vid Hogland" där åskådaren befinner sig mitt inne i trängseln av skepp vars skepp och skrov fyller hela duken. I förgrunden trängs stora skepp och små båtar med det stora amiralskeppet i mitten. 1798 var fyra av dessa stora målningar färdiga och meningen var att de skulle sättas upp på Drottningholms slott. "Segern vid Hogland" sattes upp i Hoglandssalen på Rosersberg medan arbetet på de övriga avstannade tills de till slut magasinerades.
En annan monumentalmålning var "Slaget mellan krotoniater och sybariter" som kungen satte upp i Gustavianska operahuset. Striden rasar i ett berg- och flodlandskap under en hög himmel och det är ett myller av krigare och hästar på land och i vattnet, ryttarna stormar fram, hästar som stegrar sig, fanor fladdrar och på floden kantrar överfyllda båtar. Den samtida konstkännaren Carl Fredrik Fredenheim menade att målningen var "en av de rikaste och bäst tecknade kompositioner i världen, vars värde säkert tilltager med tiden."
Desprez var även verksam som arkitekt och 1786 ritade han ett förslag på Stora Haga slott med fyra tempelgavlar och sjuttio kolonner. Slottet blev aldrig uppfört men i Hagaparken finns andra byggnader som ritades av Desprez: Kinesiska paviljongen och Koppartälten. På östra sidan av Brunnsviken ritade han Villa Frescati för Gustaf Mauritz Armfelt.
Det enda av Desprez förslag till större profanbyggnader som blev utfört var bygget av den botaniska institutionen i Uppsala. Byggnaden som helhet ger intryck av sluten kraft, den långa sidofasadens räcka av starkt formade pilastrar talar ett språk av strängt allvar och den luftiga interiören har stora, rena, harmoniska former. I Tavastehus byggdes vid stadens stora torg en jämförelsevis anspråkslös kyrka i rotundaform efter Desprez ritningar.
Desprez talang kommer kanske bäst till uttryck i hans teaterscenerier där han är en utmärkt representant för tidens teatermåleri. Hans dekorationer är obundna av lokaltrohet och historisk sannolikhet. Särskilt anmärkningsvärd är hans förmåga att utvidga scenrummet för att nå rymdeffekt och att åstadkomma massverkan. De skisser i akvarell som bevarats visar på en utmärkt förmåga till effektfull iscensättning.
Gustav III:s död 1792 avklippte Desprez förhoppningar att få utföra sina stora planer. Han hade dock åtskilliga uppdrag och var fortfarande mångsidigt verksam efter kungens bortgång. Både samtida och efterkommande har erkänt hans förmåga som lärare, med elever som Gjörwell, Bassi och Estenberg. Så länge han arbetade under Gustav III var, menar Silverstolpe, "hans verkstad en skola, där snillet okvävt fick utveckla sig." Då hans kontrakt som dekorationsdekoratör vid Kungliga Teatern upphörde 1798 fick han en liten pension och hade för avsikt att flytta utomlands. Tack vare Fredenheim blev han dock utnämnd till Piranesis efterträdare som kungens generalagent i Italien men kunde aldrig avresa då han saknade pengar. Titeln och uniformen var den enda glädje han hade av utnämningen.
Han deltog i konstakademiens utställningar med gamla byggnadsritningar eller nya som han inte hade någon utsikt att få genomförda samt utkast till stora monumentalmålningar. 1799 ställde han ut ett storslaget projekt till "ärebyggnad över store män av alla nationer". I ett landskap, prytt av trädplanteringar och monument, placerade han en pyramid, 120 meter hög, och på toppen krönt med en triumfvagn. 1800 föreslog han ett projekt för en ärebyggnad till den framlidna ryska tsarinnan Katarina II, 1803 oljemålningen "Kung Thirons gravvård befrias från förstöring" och 1804 "Alexandrias grundläggningar". Desprez framlevde sina sista år med ständiga problem att försörja sig. Han avled i mars 1804 och enligt ryktet hade han blivit förgiftad av den portugisiske envoyén Correa d.y. som var skyldig honom pengar.
Rembert Dodoens
29/6 1517, Mechelen - 10/3 1585, Leyden
DODOENS, REMBERT. [DODONAEUS, REMBERTUS] [DODONAEI, REMBERTI].
Rembert Dodoens (Mechelen June 29, 1517 – Leyden March 10, 1585) was a Flemish physician and botanist, also known under his Latinized name Rembertus Dodonaeus.
In 1530 he started his studies of medicine, cosmography and geography at the University of Louvain, where he graduated in 1535. He established himself as a physician in Mechelen in 1538. He married Kathelijne De Bruyn(e) in 1539. He had a short stay in Basel (1542-1546). He turned down a chair at the University of Louvain in 1557. He equally turned down an offer to become court physician of emperor Philip II of Spain. He became the court physician of the Austrian emperor Rudolph II in Vienna (1575-1578). He then became professor in medicine at the University of Leiden in 1582.
Dodoens' herbal Cruydeboeck with 715 images (1554) was influenced by that of Leonhart Fuchs. He divided the plant kingdom in six groups. It treated in detail especially the medicinal herbs, which made this work, in the eyes of many, a pharmacopoeia.
It was translated first into French in 1557 by Charles de L'Ecluse ('Histoire des Plantes') and later into Latin in 1583. In his times, it was the most translated book after the Bible. It became a work of worldwide renown, used as a reference book for two centuries.
Dodoens's last book, Stirpium historiae pemptades sex (1583) was the Latin translation of his Cruydeboeck. It was used as a source by John Gerard for his Herball.
Dodoens is commemorated in the plant genus Dodonaea, which was named after him by Carolus Linnaeus.
Selected works
Gravör, född i Gotha och död 22 mars 1827 i S.t Petersburg. Graverade illustrationer till böcker samt porträtt.
ETSNING
Gemensam benämning på alla de grafiska maner, där de fördjupningar i plåten, som skola mottaga och avge färgen, icke åstadkommas på mekanisk väg (medelst gravstickel, puns, nål o.d.) utan på kemisk väg med tillhjälp av en frätande syra, etsningsvätskan. För att syran endast skall "bita" de linjer, punkter och ytor (vid akvatinta), som skola mottaga färgen, måste hela plåten, även baksidan, beläggas med en för vätskan okänslig hinna, "grunden". Konstnärens manuella arbete, "raderingen", består i att med mer el. mindre spetsiga nålar el. andra instrument (rouletter) genomtränga grunden för att på dessa ställen blotta metallplåten, varefter fördjupningarna i denna åstadkommas med tillhjälp av syran. Sedan den färdigbitna plåten befriats från grunden och retuscherats, kan tryckningen äga rum. Även avdraget på papper efter en så behandlad plåt kallas etsning.
(Svensk uppslagsbok, 1947)
GRAVSTICKEL
Redskap för gravering i metall, trä el. ben. G. består av en c:a 15 cm lång, fyrkantig stålnål med sned (diagonal) avslipning i spetsen. Det breda handtaget av trä vilar under arbetet mot gravörens handflata, och g. föres i riktning från gravören.
(Svensk uppslagsbok, 1947)
HATON [atå'], CLAUDE
Kopparstickare.(Födelse- och dödsår okända).
Född fransman och elev af Ch. Simonneau, inkallades af N. Tessin för att gravera ritningarna till Stockholms nya slott. Dessa blad af mycket stort format begynte han utföra omkr. 1703, och omkr. 1712 voro de fulländade. H. underhölls i Stockholm h. o. h. [helt och hållet] på Tessins bekostnad, så länge detta arbete varade. 1711-27 utförde H. dessutom en och annan boktitel samt åtskilliga tämligen groft graverade porträtt. Som konstnärlig gravör är han af underordnad betydelse.
(Nordisk familjebok, andra upplagan)
Efter inventeringen av koppargravyrerna till Suecia Antiqua et Hodierna 1725 inför första upplagans inbindning så kallades bl. a. Haton att retuschera och laga de plåtar som skadats sedan de graverats (i vissa fall över 50 år tidigare). Haton är inte nämnd såsom gravör på någon av plåtarna.
HOGENBERG, FRANZ (Frans / Franciscus). Målare, graverare, etsare och förläggare. Född mellan ca. 1535 och 1540 i Mecheln (Malines) i Belgien och död 1590 i Köln enl. uppgift. Son till kopparstickaren och målaren Nikolaus Hogenberg vilken var född i München och av tysk börd. Hogenberg gick i lära hos sin styvfar, kartografen Hendrik Terbruggen i Mecheln, och fick därigenom kontakt med kartografin. Hogenberg flyttade sedan till Antwerpen där han utförde arbeten i samarbete med bl.a. Hieronymous Cock. Hogenberg utförde i Antwerpen även kopparplåtarna till flertalet av Ortelius kartor, första utgåvan, som utkom 1570. Det är möjligt att Hogenberg även besökte både Poiters, 1560, och England, 1568. Efter religiösa oroligheter i Nederländerna 1570 så flyttade Hogenberg till Köln där han sammanträffade med Georg Braun vilken han kände sedan tiden i Antwerpen. De påbörjade då arbetet på "Civitates Orbis Terrarum". I ett brev från Braun till Ortelius daterat 31 oktober 1571 så insinuerar Braun att "Civitates Orbis Terrarum" var Hogenbergs idé då han kallar den "Mäster Frans' bok om städer". Majoriteten av gravyerna i "Civitates Orbis Terrarum" är gjorda av Hogenberg. Nästan alla original till de spanska och italienska städerna är även de av Hogenbergs hand samt flertalet av de andra originalen är omarbetade av Hogenberg. Arbetets första del utkom 1572 och slutfördes först 1618, nästan tre decennier efter Hogenbergs död.
(VÖBAM)
Hogenberg, Franciscus (1538-1590) was born in Malines, Belgium as the son of engraver Nikolaus Hogenberg, who worked with Jacob van Deventer. He travelled to France with Ortelius and engraved most if not all plates of the first edition of Ortelius' "Theatrum". He also worked in Antwerp with Hieronymus Cock, and also for some time in England. In 1570 he moved to Cologne, Germany, due to political and religious unrest in the Low Countries. There he met again the theologian Georg Braun (1541-1622), who had been a teacher in Antwerp from 1566 to 1568. Together with Braun, he published "Civitatis Orbis Terrarum" a counterpart to Ortelius' atlas containing city plans and views, which was finished with volume 6 in 1617. He also made numerous "Gesichtsblätter", a travel atlas for the Christian world (1580) and an atlas of the Low Countries.
(Cartographica Neerlandica - www.orteliusmaps.com)
Franz Hogenberg. (b Mechelen, c. 1540; d Cologne, c. 1590). Painter, engraver, etcher and publisher, son of (1) Nicolas Hogenberg. He was probably a pupil of the cartographer H. Terbruggen in Mechelen but later worked in Antwerp, producing such engravings as the Allegory with Fortune (1561; Hollstein, no. 39), the Battle between Lent and Carnival (etching, 1558; published by Hieronymous Cock, H 40), the Fools' Dance (H 41), and a portrait of Mary I, Queen of England (1554; H 54). It was probably in Antwerp that he executed several maps for the Theatrum orbis terrarum of Abraham Ortelius, which was published in 1570 (H 131). It is also possible that he travelled to Poitiers in 1560, as his name and that date appear on an engraving by Joris Hoefnagel of the 'Celtic Stone' at Poitiers. A visit to England is suggested by the 1568 engraved portrait of William Cecil, Lord Burghley (1568; H 43). Also from the period are the portraits of Robert Dudley, Earl of Leicester (H 45) and Elizabeth, Queen of England (H 46); all three portraits were published in the 'Bishop's Bible' of Matthew Parker (1568). Hogenberg also engraved two Views of the Royal Exchange in London (H 58, 59).
Hogenberg. [Hogenbergh; Hohenberg; Hoogenberg] Netherlandish family of artists, active in northern Europe. (1) Nicolas Hogenberg worked in Mechelen for most of his career, producing prints with religious and historical subjects. His son Remigius Hogenberg (b Mechelen, c. 1536; d ?England, c. 1588) worked as an engraver. In 1570 Remigius executed a View of Münster (Hollstein, no. 20), which suggests a visit to that city, but by 1573 he was in the service of the Archbishop of Canterbury, Matthew Parker, whose portrait he engraved in the same year (H 16). He worked on the Genealogy of English and French Kings (1574; H 19) for Parker and produced a number of maps of English counties for Christopher Saxton's Atlas of England and Wales (1579). The existence of several portraits of Huguenot nobles (e.g. Charles, Duc de Lorraine, H 6) indicates a possible visit to France. (2) Franz Hogenberg, also Nicolas's son, worked mainly in England and Germany and is noted for his Civitates orbis terrarum, an atlas containing maps of Europe. Franz Hogenberg's two sons, Johann [Hans] Hogenberg (b ?Munich, c. 1550; fl 1594–1614) and Abraham Hogenberg ( fl 1608–after 1653), were both engravers. Johann worked in Mechelen and Cologne, mainly as a portrait engraver, but he produced a few religious subjects and a series of 12 plates depicting birds and animals (H 43–54). Abraham Hogenberg assisted his father with the plates for Abraham Ortelius's Theatrum orbis terrarum (Antwerp, 1570) and designed and engraved frontispieces for booksellers, possibly also working in Cologne.
(The Grove Dictionary of Art. © Copyright 2000 Macmillan Publishers Limited.)
ILLUSTRERAD TIDNING, veckoskrift, som utgafs i Stockholm jan. 1855-dec. 1867. Hvarje nummer utgjordes af 4-8 trespaltiga sidor i folio, illustrerade med afbildningar i stentryck och träsnitt. Tidningen hade till redaktör O. V. Ålund (1855-56), A. Blanche (1857-63), J. G. Carlén (1864-66) och K. H. Rydberg (1867). Dess innehåll utgjordes af litterära uppsatser, politiska revyer, modeöfversikter, musik m. m. Sin glansperiod hade den under A. Blanches redaktörstid, och åtskilliga af dennes Stockholmsskisser lästes först i denna tidning. Bland medarbetarna i ord och bild märkas Edvard Bergh, Edvard Bäckström, Emilie Flygare-Carlén, Höckert, Markus Larsson, Sehlstedt, "Lea" och "Talis Qualis". Den öfverflyglades af den yngre medtäflaren Ny illustrerad tidning (1865 ff.).
(Nordisk Familjebok, Uggleupplagan)
LAVERING - LAVERA. Lavera (tvätta) överdraga en teckning - arkitekturritning eller dylikt med en mycket förtunnad färglösning.
Vanligt använd är:
Tusch - som ger en ljusgrå ton.
Sepia
Kaffe
Konschonell
m.fl.
En på detta sätt - med pensel eller utan hjälp av denna - utförd teckning säges vara utförd "au lavis" och kallas "lavis" eller lavering.
"Lavera" brukas även i betydelsen späda ut - förtunna - liksom "tvätta ur" en redan anbragt färg.
LINDSTRÖM, FRANS. Ur Stockholms borgargilles årsbok 1973.
I vår förra årsbok berättade vi om Frans Lindström och en del andra Stockholmskonstnärer, som var föga kända. Det var egentligen en omarbetning av en liknande artikel i vår årsbok 1951, då Frans Lindström för första gången gjordes känd för allmänheten. På grund av det stora intresset för Lindströms akvareller har emellertid årsboken 1951 sedan flera år tillbaka varit totalt slut. Att vi återigen tar upp detta ämne beror på att vi alldeles nyligen fått bekräftat att Frans Lindström var vår utan jämförelse produktivaste Stockholmsskildrare i bild och att vi fått tillgång till troligen hela hans konstnärliga kvarlåtenskap.
I slutet av förra året fick vi kontakt med Lindströms systerson Folke Fredin och genom honom med Lindströms dotter, fru Dagny Jansson, den enda kvarlevande av Lindströms tre barn. Hon hade i förvar - på sätt och vis utan att riktigt veta om det - faderns många hundra skisser till akvareller och en mängd bildmaterial av olika slag. Då Lindström avled 80-årig 1954 tog sonen Gösta hand om det och paketerade det omsorgsfullt i ett par resväskor. Endast två år senare gick också Gösta bort och då flyttades hans tillhörigheter till systern Dagny. Det var i hennes källare som hon och Folke Fredin letade fram det och lämnade det till oss. Lika värdefullt var det att dessa båda kunde berätta så mycket om Lindströms liv och verksamhet och både rätta till och komplettera de sparsamma uppgifter, som vi omkring 1950 fick från en släkting till Lindström och försäljare av hans akvareller, Olle Hillberg.
Här redovisa vi nu något av det nya vi fått veta av Lindströms dotter och systerson. Hans far var finsnickaren F. C. Lindström, som hade Stockholms Central-Begrafnings-Byrå i Klara Strandgata 12, nuvarande Vasagatan, på 1880-talet och sin verkstad i Klarabergsgatan 42. Hans verkstad tillverkade kistorna och han kunde offerera "I.Klass begrafning" i skulpterad ekkista för 350 kr ända ned till "III.Klass" i lackerad kista för 28 kr och mycket tyder på att hans verksamhet hade en betydande omfattning. På 1870-talet bodde familjen i Gamla Stan men flyttade 1879, då sonen Frans var fem år, till Klara Strandgatan 8, nära intill verkstaden och begravningsbyrån. Fadern drev sin snickerirörelse ända in till mitten av 1890-talet, men begravningsbyrån lades ned något tidigare Vid ett inredningsarbete ombord på en båt i hamnen föll han överbord och drunknade vid denna tid.
Frans Lindströms mor var från Fliseryds kyrkby i Småland och hade en gång i tiden vandrat och arbetat sig upp till Stockholm. Medan maken arbetade med sina snickerier drev hon en speceriaffär i närheten och på kvällarna utförde hon svepningar och annat i samband med begravningarna. En av Lindströms tidigare akvareller, daterad l891, är en utmärkt vy från moderns födelseby.
I denna relativt välbärgade familj föddes sonen Frans den 18 juli 1874. Han hade i unga år helst velat bli musiker, men fadern ansåg detta vara ett föga aktningsvärt yrke. Under hela sitt liv förblev dock Frans en omtyckt sångare i sina umgängeskretsar. En kurs i Tekniska Skolan, motsvarigheten till nuvarande Konstfack, gav honom emellertid utbildning i målaryrket och en tid framåt försörjde han sig på detta med tecknandet och akvarellmålandet som hobby. Lindströms tio år yngre bror Thure fick med tiden en egen elektromekanisk verkstad i Klara Västra Kyrkogata 19 och satte upp ringledningar, portlås och tjuvlarm, men 1ängre fram blev han en mycket anlitad konstruktör och reparatör av bl a tändsticksmaskiner och avled under en affärsresa i Schweiz.
Yrkesmålaren Frans Lindström fann snart att hans hobby gav honom full sysselsättning. Redan tidigt hade han också börjat med beställningsarbeten, akvareller av hus och villor, som ägarna ville ha, och på detta område utförde han nog en hel del, som kanske är bevarat. Hans akvareller från Stockholm var dock huvudsaken och det sägs att han företrädesvis gav sig ut tidigt på söndagsmorgnarna då det inte var någon trafik för att i sitt skissblock teckna gatumotiven, delvis med färgkritor eller påskrift om färgerna.
År 1905 gifte sig Frans Lindström med Sigrid Helena Hillberg och flyttade till en lägenhet i Birkagatan 6. Fem år senare flyttade makarna till Huvudsta och bodde där först vid Fredsgatan och sedan vid Landsvägen (Sundbybergsgatan). Det är föga troligt att han då kunde skaffa sig någon nämnvärd förtjänst på målningsarbetet eftersom hans akvareller vunnit en mycket stor efterfrågan. Att han var en ovanligt fin och försynt människa omvittnas av dem som kände honom och att han var enastående arbetsam omvittnar förhållandet att han kunde försörja hustru och tre barn enbart på sin målarkonst. Trots att han inte gjorde några försök till reklam utan föredrog att vara okänd för den stora allmänheten och sina många kunder ökade oavbrutet efter- frågan på hans akvareller. Hans hustru och dotter fick ofta åka in till en pappershandel i city med hans verk och under åtskilliga år gick svågern Olle Hillberg omkring på kontoren med sin konst- portfölj och träffade alltid villiga köpare.
I ett par tidigare artiklar om Lindström har hans totala produktion med en viss tvekan uppskattats till bortåt 2 000 Stockholmsakvareller av olika storlekar, vilket redan då ansågs väl mycket. Hans kvarlevande anhöriga anser emellertid att denna siffra ligger betydligt närmare 5 000, kanske t o m mera. Om man utgår från att han var verksam som konstnär åtminstone 50 år så betyder det att han måste ha producerat ca 100 akvareller per år, vilket inte alls är orimligt. Vi ha sett sammanlagt mer än ett tusental och ha färgdiapositiv av bortåt 900 av dem. Det sägs att han ofta under sin brådaste tid lade ut en rad färdiga skisser och efter hand lade in de olika färgerna på dem. Men man får inte tro att han släppte ut ett arbete, som han ej ansåg fullgott. Mycket lär ha hamnat i papperskorgen.
Under sådana förhållanden är frans Lindström utan jämförelse vår produktivaste Stockholmsskildrare i bild. Det konstnärliga värdet av hans verk är ju underkastat en subjektiv bedömning - allmänheten värderar det som god och dekorativ bildkonst, men utövande konstnärer och kritiker ha naturligtvis en modernare uppfattning - så det skall vi inte ge oss in på, nog sagt att hans tusentals akvareller bjöds ut till sådana priser att ingen köpare blev lurad utan tvärt om nu, sedan saluvärdet tiodubblats, bör känna sig mycket belåten. Det största värdet av dessa bilder ligger i att han omsorgsfullt avbildat det Stockholm som sedan försvunnit, en verklig kulturgärning som i våra dagar skulle ha varit värd det största erkännande och utmärkelser.
Genom kontakten med hans anhöriga är det nu möjligt att ge korrekta uppgifter om hans sista tid som konstnär. I mitten av 1940-talet drabbades han av en hjärnblödning och blev delvis förlamad, men genom sjukgymnastik och en okuvlig livsvilja förbättrades han så mycket att han kunde återupptaga sitt måleri. Det sägs att han under dessa sina sista år t o m gjorde bättre arbeten än tidigare, kanske därför att han hade mera tid att ägna dem omsorg. Ännu nästan ett tiotal år kunde han fortsätta sitt arbete, men en tilltagande cancer i matstrupen, som han dock tåligt genomled, lade honom i graven 1954.
Vi har tidigare nämnt Frans Lindströms son Gösta, född 1906 och död 1956. Fadern hade önskat att sonen Gösta skulle bli musiker och inte målare, men Gösta föredrog att utbilda sig till dekorationsmålare med antikförgyllning som specialitet och gjorde som sådan en lång tid arbeten åt Konsum. Hans hobby blev karikatyrteckning och vi ha sett många mycket lyckade arbeten av hans hand, bl a ett porträtt av fadern, som vi här återger. Det är flera av Frans Lindströms närstående som haft konstnärliga anlag. En bror till hans hustru var konstnären Einar Hillberg i Eskilstuna, som där haft flera utställningar av sina arbeten. Hovkapellisten Axel Fredin, gift med Frans Lindströms syster, var också en känd karikatyrtecknare med signaturen "Den elaka herrn i diket", som medarbetade i Scenen och Svenska Dagbladet.
Tidigare visste vi inte att Lindström också målade en hel del tavlor i olja och gjorde det bra. Bl a ha hans syskonbarn fått sådana. Några tuschteckningar, kolorerade Stockholmsmotiv med Lindströms signatur, ha vi fått veta är från hans tidigare år. Vid några tillfällen ha vi sett Lindströmakvareller, som verkat något tvivelaktiga beträffande äktheten. Lindströms systerson Folke Fredin berättade också för oss att prins Eugen på Waldemarsudde av en kännare blivit uppmärksamgjord på att han hade några Lindströmar av tvivelaktigt ursprung. Prinsen satte sig då i förbindelse med Lindström och inbjöd honom till ett besök, vilket resulterade i att Lindström mönstrade ut 3 eller 4 akvareller, som han inte var mästare till. Det finns sålunda efterbildningar, men troligen endast ett fåtal och rätt mycket avvikande från Lindströms stil. Däremot var det mycket vanligt att en skiss av ett omtyckt motiv lades till grund för ända upp till 5 á 6 akvareller, sinsemellan något olika i oväsentliga detaljer.
Nästa år är det 100 år sedan Frans Lindström föddes och vi planera att då ordna en utställning av hans arbeten jämte många av de skisser han arbetat efter. Intresset för hans konst tycks inte minska.
A. F-m.
MARTINET
Tecknare. Upptagen på kopparstick till Denis Diderot's "Encyclopédie ou dictionnaire raisonné des sciences", band LXXXIV och LXXXV. 1751-1780.
MEZZOTINT
[mädzåtint'å, sv. metså-] (ital. mezzo tinto, "mellanfärg", halvton), mezzotintogravyr, svartkonst (fra. manière noire), grafisk djuptrycksteknik, närmast besläktad med kopparsticket. M. verkar genom mjuka tonövergångar från djupaste svart till de högsta ljusdagrar och lämpar sig särsk. för sådana motiv, där valör och ljusdunkel eftersträvas. I m. framkallas ljuspartierna ur den svarta skuggan. På manuell väg ruggas hela plåtytan upp medelst granuleringsstålet (rockern, vaggan), ett verktyg med buktig egg, försedd med tätsittande tänder. Ett avdrag från en så behandlad plåt ger en enhetlig djup sammetston. Ur den uppruggade grunden framarbetas ljuspartierna, genom att graden bortskrapas med ett skavjärn (grattoar), tills de avsedda valörerna nås. - Som m:s uppfinnare betraktas L. von Siegen, ehuru denne i sina stora mezzotintoporträtt (från 1642) synes ha använt en partiell uppruggningsmetod. Genom prisn Rupprecht av Pfalz utbreddes tekniken, särsk. i England, där m. under 1700-talet upplevde sin glansperiod med konstnärer som J. Beckett, J. MacArdell, J. Watson, W. Green och särsk. R. Earlom. Bl.a. inom tekniken verksamma grafiker märkas nederländarna W. Vaillant, Blooteling och C. Dusart, tyskarna Haid, Rugendas och Pichler samt svenskarna Elias Martin, de båda Berndes och i senare tid Carl Larsson.
(Svensk uppslagsbok, 1947)
MÄRKLIGARE SVENSKA KYRKOR
Stockholm : Kjellberg & Åström, 1872-1874.
96 s., XXXVI pl.-bl. : färglitografier.
Planschförteckning.
Balingsta kyrka i Upland, planchen XV, texten sid. 43.
Björkeberga kyrka i Linköpings stift, pl. XXVIII, texten sid 67.
Bro kyrka på Gotland, pl. XXXII, texten sid 83.
Engsö kyrka, pl. XXI, texten sid 54.
Göteborgs domkyrka, pl. XXXVI, texten sid 93.
Hedvig Eleonorae kyrka i Stockholm, pl. XIII, texten sid 39.
Husaby kyrka i Skara stift, pl. XVI, texten sid 44.
Hököpinge kyrka i Skåne, pl. VIII, texten sid 23.
Jockmocks kapell i Lappmarken, pl. IX, texten sid 25.
Kaga kyrka i Linköpings stift, pl. XXIV, texten sid 61.
Kalmar domkyrka, pl. XXXI, texten sid 77.
Kungslena kyrka i Skara stift, pl. XXX, texten sid 75.
Källstads kyrka i Linköpings stift, pl. XXV, texten sid 63.
Lillkyrka i d:o., pl. XXVI, texten sid 64.
Petrikyrkan i Malmö, pl. XX, texten sid 52.
Riddarholmskyrkan i Stockholm, pl. XXXIII, texten sid 85.
Rone kyrka på Gotland, pl. XI, texten sid 84.
S:t Clarae kyrka i Stockholm, pl. VII, texten sid 18.
S:t Olai kyrka i Norrköping, pl. VI, texten sid 16.
Skörstorps kyrka (står å pl. orätt Skönstorp), pl. XXIII, texten sid 60.
Solna kyrka i Upland, pl. V, texten sid 12.
Stenkyrka kyrka på Gotland, pl. XVIII, texten sid 49.
Strengnäs domkyrka, pl. I, texten sid 1.
Söderköpings stadskyrka, pl. IV, texten sid 10.
Thorsåkers kyrka i Gestrikland, pl. XII, texten sid 37.
Trollhättans kyrka, pl. XIV, texten sid 41.
Uppsala domkyrka, pl. XXXV, texten sid 89.
Warnhems kyrka i Skara, pl. XXIX, texten sid 68.
Wexiö domkyrka, pl. X, texten sid 26.
Winköls kyrka i Skara stift, pl. XVII, texten sid 47.
Wreta klosters kyrka, pl. II och III, texten sid 7.
Wåmbs kyrka i Skara stift, pl. XIX, texten sid 50.
Ytterby kyrka i Bohuslän, pl. XXII, texten sid 57.
Örberga kyrka i Linköpings stift, pl. XXVII, texten sid 66.
Östra Skrukeby kyrka i Östergötland, pl. XXXIV, texten sid 89.
NY ILLUSTRERAD TIDNING
Ny illustrerad tidning, veckoskrift, som utgafs i Stockholm 1865-1900. Förlaget för tidningen bestreds 1865-79 af för ändamålet bildade aktiebolag, dessemellan en tid, t. o. m. 1876, af firman P. A. Norstedt & söner, vidare 1880-88 af I. Hseggström, 1888-91 af 0. Granberg och 1891- 1900 af ett nytt aktiebolag. Tidningen redigerades under sitt första år af K. Wetterhoff, biträdd af K. J. Backman (i nov.-dec. var F. Hedberg redaktör), därefter under fjorton år (1866 -79) af H. Wieselgren. Med 1880 begynte "ny serie", till våren 1883 redigerad af E. Beckman (1880-81 biträdd af Fr. Yult von Steijern och därefter af J. Josephson), 1883 maj-1886 sept. af D. Weber och därefter af 0. Granberg (med J. A. Runström som redaktionssekreterare 1888-90). Granberg häfdade med kraft och begåfning tidningens, framskjutna plats. Tidningen utkom hvarje lördag med ett nummer om minst 8 vanligen tre-spaltiga sidor i folio (1899 dock i kvart, tvåspal-tigt), rikt illustrerade med träsnitt, fototypi, zinkotypi, autotypi o. s. v. Jämte tidningen uppsattes en xylografisk ateljé, under ledning af den från England inkallade E. Skill. Äfven en framstående fransk xylograf, J. Regnier, arbetade i flera år på tidningens ateljé, som mottog elever till utbildning och först 1879 upplöstes. Ida Falan-der (se denna) efterträdde värdigt Skill. Tidningen lyckades fullgöra sitt från början föresätta värf att i vårt land höja träsnittets dittills försummade konstgren. Under 1890-talet utträngdes träsnittet i tidningen alltmer af den då ännu unga autotypimetoden, hvilket minskade illustrationernas konstnärliga intresse. Tidningen måste upphöra, sedan 21 nummer af årgången 1900 utkommit. - Textinnehållet i tidningen utgjordes af biografier (ett flertal härrörande från H. Wieselgren), novelletter, poem, historiska och kulturskildringar, uppsatser i populär naturkunnighet, fornkunskap och litteraturhistoria, politiska öfver-sikter, teater-, musik- och litteraturrecensioner, musikstycken o. s. v. Af bildningarna utgjordes af porträtt, bilder till dagskrönikan, fosterländska fornminnen, in- och utländska natur- och arkitekturvyer, äldre och nyare konstalster m. m. En stor mängd af landets mera framstående skriftställare och konstnärer voro medarbetare. Tidningen fyllde värdigt sin uppgift att med bild och text belysa de märkligaste samtida tilldragelserna samt lyfta sin läsarkrets till en högre estetisk ståndpunkt. Prenumerationspriset var 12 kr. för år (endast 1878-79 14 kr. och 1899 kr. 5 a 7,5o). Under hela sin tillvaro (utom okt. 1899-maj 1900) trycktes tidningen på I. Haeggströms tryckeri. "Register till Ny illustrerad tidnings första serie, 1865 -79" utkom 1885. Jfr Illustrerad tidning.
(Nordisk Familjebok, Uggleupplagan)
PALM, ANNA SOFIA
Född 25 december 1859, död 15 februari 1924 i Italien. Dotter till G. V. Palm. Gift 1901 med italienske officeren A. de Rosa. Anna Palm var akvarellist och har utfört en mängd motiv från Stockholm och skärgården samt även franska och italienska landskap med staffage av bönder och hästar.
PALMCRANTZ, GUSTAF
Arkitekt, page, tecknare. Född d. 4 juni 1694. Död d. 1 september 1715 i Arras, Frankrike. Föräldrar: assessorn Magnus Bechius, adlad P., och Helena Catharina Pontin.
P., som blev student i Uppsala 1706, var page hos Carl Gustaf Tessins mor (enligt en anteckning av Tessin på en handteckning i Nationalmuseum) och medföljde Tessin på hans första utrikesresa 1714. Den tyste och tillbakadragne P. skulle vara den unge Tessin behjälplig med att kopiera arkitektur och trädgårdskonst och över huvud taget leda hans konstnärliga studier men avled helt ung i Arras. Sex pennteckningar av P., delvis stora kompositioner, såldes på den Tessinska auktionen 1786. – Representerad i Nationalmusei gravyravdelning med omkring 30 teckningar.
(Svenskt konstnärslexikon)
PUNS
(av ital. punzone, av lat. pun'gere, sticka), mejselliknande handverktyg av stål, vanl. med rundad spets, för ciselering och drivning av metall; även i speciella utföranden använt inom grafiken vid crayon- och punktmaner.
(Svensk uppslagsbok, 1947)
REHN, JEAN ERIK
Arkitekt, gravör, konstälskare. Född d. 18 maj 1717. Son af Erik Bure och Rebecka Rehn (af den gamla stockholmska borgarsläkten), upptog R. moderns släktnamn.Gift med Anna Kristina Rungren.
Efter idkade militärstudier, därunder han lade sig särdeles vinn om teckning, ingick han vid fortifikationen och befordrades till löjtnant-dessinatör vid nämnda kår.
För att blifva i tillfälle att lära etsningskonsten eller, såsom det då hette, »skedvattensgravyren», reste han 1740 med offentligt understöd till Paris och utförde där under Le Bas' skickliga ledning åtskilliga lyckade arbeten i antydda väg, däribland planscherna öfver Ulrika Eleonoras bisättning och begrafning efter Hårlemans teckningar. Nämnda konstnär uppgjorde med honom 1745 ett kontrakt, enligt hvilket han mot årlig lön skulle gå de svenska sidenfabrikerna tillhanda »med mönster- och patronritning samt fasoners projekterande». Han hade vid denna tid återkommit till fäderneslandet, där han blef en eftersökt teckningslärare.
I sällskap med J. Pasch anträdde han 1755, för idkande af studier äfven i arkitektur, en ny färd till utlandet. Här vistades han i sexton månader, hvarunder han besökte Frankrike och Italien och i sistnämnda land uppehöll sig ett halft år i Rom. Hemkommen blef han 1757 hofintendent. Hans förmåga togs nu på mångfaldigt sätt i anspråk. Jämte det han lämnade ritningar till åtskilliga boningshus och herregårdar, anförtroddes åt honom en mängd inredningar och dekorationer å de kungliga slotten, tillsynen öfver kungliga husgerådskammaren och hoflivréerna, uppgörande af förslag till möbler, åkdon, tyg o. s. v.
Då Gustaf III, hvilken jämte sina bröder i ungdomen åtnjutit undervisning i teckning af R., uppstigit på tronen, fick han röna många prof på denna sin forna lärjunges bevågenhet. Jämte det han kallades till ledamot af Målare- och bildhuggareakademien, erhöll han flera uppdrag vid omdaningen af Gripsholms slott.
Först 1789 afgick R., efter beviljad afskedsansökan, från sin hofintendentsbefattning samt afled i Stockholm d. 19 mars 1793. Bland hans lärjungar förtjäna nämnas Hilleström, Floding m. fl. Hans efterlämnade konstverk bestå mest i kopparstick och lavier i ett eget raskt manér samt utmärkas för sina med säkerhet inlagda skuggmassor bredvid stora besparade dagrar. Af hans i vidsträckt mån anlitade skicklighet såsom dekoratör af rum förefinnas ännu många utmärkta prof, däribland att nämna biblioteket och konstkabinettet å Drottningholm, Gustaf III:s runda salong å Gripsholm samt åtskilliga praktrum å Stockholms slott.
(Svenskt biografiskt handlexikon)
ROULETTE
[rolätt'] (fra., eg. litet hjul, av roue, hjul). Konsttekn., redskap i form av ett taggigt hjul, fastsatt i ett skaft, inom grafiken använt för att rugga upp plåten i r.-mezzotinten och de olika crayonmaneren, i de senare ofta i förening med etsning.
(Svensk uppslagsbok, 1947)
SCHÜTZENCRANTZ, ADOLF ULRIC., tecknare (1802-1854), avancerade som militär till överstelöjtnant, utgav en rad litografiska samlingar såsom de humoristiska "Scener utur soldatlifvet" (1831-32) samt de kostymhistoriskt värdefulla "Teckningar af de svenska kongl. ordenscostymerna" 1833) och "Svenska krigsmaktens fordna och närvarande munderingar" (1849-53, färgtryck).
En samling färglagda teckningar "Konung Carl XIV Johans hof- och ordenscostumer" (1844), förvaras i Kungl. biblioteket.
(Sv. Uppsl.b. Malmö 1953, bd 25 sp. 672.)
Arbetet "Svenska krigsmaktens fordna och närvarande munderingar" består av 36 kolorerade och litograferade uniformsplanscher. Verket räknas till ett av de bättre uniformsverken i Sverige.
SVECIA ANTIQUA ET HODIERNA. Sueciae-verket eller, såsom den latinska titeln lyder, Suecia antiqua et hodierna (intill 1695: moderna), "Forna och nuvarande Sverige", Sveriges äldsta och största praktverk, ett ryktbart planschverk, som innehåller ypperliga, i koppar stuckna afteckningar af Sveriges märkvärdigaste slott, byggningar, egendomar och städer, sådana de tedde sig under senare delen af 1600-talet. Teckningarna äro utförda af fältmarskalken grefve Erik Dahlbergh (se d. o.), som 1661 af dåv. förmyndarregeringen erhöll uppdrag att verkställa dem och som länge ifrigt sysslade med detta arbete, då han ej under en längre tid erhöll något annat uppdrag
i statens tjänst. De äro utförda med stor noggrannhet, ehuru några oriktigheter uppstått på grund däraf, att tecknaren stundom tillagt påtänkta förändringar, hvilka sedan ej utförts. Teckningarna stuckos till ett antal af tillsammans 353 plåtar i koppar (med 488 bilder) af franska och holländska mästare. Bland dessa märkas fransmännen A. Perelie, J. Marot, J. Lepotre m. fl. (hvilka tillsammans stucko 69 blad) samt holländarna H. Padt Brügge, W. Swidde, E. Reitz, J. van den Aveelen m. fl. (tillsammans 276 blad). Äfven ett par svenskar, Truls Arvidsson och studenten J. Hammarson, voro verksamma som gravörer. Textens författande anförtroddes först åt Loccenius, därefter åt Örnhielm (hvars bidrag är särskildt tryckt i Nettelblas "Greinir or deim gaumlu saugum, laugum og idrotter", 1765), sedan åt Lagerlöf och slutligen åt O. Hermelin, men af slutades aldrig. Verket var urspr, ej ämnadt till afyttring, utan till present åt främmande makter och deras sändebud samt åt lärda män. Sedermera lämnades det till Rikets ständers kontor (Riksgäldskontoret), som sålde det mot kontant betalning eller lämnade det som likvid för fordringar på kronan. 1770 beslöts, att planscherna skulle öfverlämnas till k. biblioteket, som egde att till sitt bästa använda dem. Priset på exemplar var vid den tiden 150 dal. kmt. l:a upplagan af detta stora verk utkom 1716. Sedan dess ha reproduktioner af teckningarna gjorts flera gånger, äfven i utlandet. 1856 utgåfvos de i 3 delar, med text af K. F. Lindström, jämte ett supplement, med prospekter från Skåne, af Abr. Fischer. 1864-65 utgafs en upplaga i fotolitografi af P. H. Mandel. En ny upplaga, med text af H. Hildebrand, utgafs 1898 -1900. En "nationalupplaga" i kvart med kort beskrifvande text utgafs 1910-11 af Aron Rydfors. - Se Joh. Björnstjerna, "Berättelse om arbetet med det s. k. Sveciae-verket eller det i koppar stuckna verket Svecia antiqua & hodierna" etc. (i Vitt. hist. o. ant. akad:s handlingar, d. 8, 1808) och G. E. Klemmings uppsatser om Sueciae-verket i "Ur en antecknares samlingar" (2:a uppl. 1880-82) och "Ur en samlares anteckningar" (1883-86). En mängd bilder ur Sueciae-verket är reproducerad i denna uppl. af Nordisk familjebok.
(R. G.)
(Ur Nordisk familjebok, 2:a upplagan)
SVENSKA MINNEN. Tryckt i Stockholm hos L. J. Hjerta 1838.
Innehåll:
Birger Jarls Bild.
Idingstads Ruiner.
Warnhem.
Elfdahls Porfyrverk.
Waxholms Fästning på 1600:talet.
Axevalla Ruiner.
Örebro Slott.
Kastellholm på Åland.
Husaby.
Svingarns Kyrka och Källa.
Almare Stäk.
Carlstens Fästning.
Räfsnäs Slott.
Gälaqvists Ruiner.
Warbergs Fästning.
Borgholm.
Bohus Slott.
Rydboholm.
Sturefors.
Rumlaborg.
Wisborg.
Drottningskär.
Stjernsund.
Sundholmen.
Rönö Slott.
Ättestupan vid Häkleklint.
Krokeks Ruiner.
Tvenne forntida Ringar.
Friherre Ridderstolpes Monument i Klara Kyrka.
Penningeby.
Sjö.
Halleströms Vattenfall.
Trollhättan.
Dalins och Klingenstjernas Monument.
Sko-Kloster.
Tynnelsö.
Åkerö.
Sigtuna Ruiner.
Svartsjö Slott.
Åbo Slott.
Torneå.
Avasaxa.
Styrbiskop.
En antik bild.
Brunkeberg.
Mora Kyrka.
TERBRUGGEN, HENDRIK, c:a 1550. Kartograf verksam i Mecheln, Belgien. Styvfar till Franz Hogenberg.
THERSNER, ULRIK, militär, tecknare. Född Kurkslätts socken i Finland d. 2 april 1779. Föräldrar: kapellanen Mikael Thersner och Johanna Dorph. - T. begynte redan vid sju års ålder sin militära bana, i det han då vardt antagen till skeppsgosse, i hvilken egenskap han tjänstgjorde under ryska kriget 1788-90. Sergeant vid arméns flotta 1794 och fänrik 1799, var han såsom informationsofficer vid Göteborgs eskader 1804 anställd att förrätta hydrografiska mätningar i Bohuslän. 1808 löjtnant i Fältmätningskåren, dit han blifvit förflyttad året förut, deltog han på skilda håll i krigsoperationerna 1808-09, blef kapten 1810 och medverkade s. å. vid gränsregleringen mellan Sverige och Ryssland. Sedan han i 1813-14 års krig haft åtskilliga kommenderingar och sistnämnda år befordrats till major i Fältmätningsbrigaden, förrättade han bl. a. 1815-17 fältmätningar i Skåne. 1825 tog han afsked ur krigstjänsten med öfverstlöjtnants rang. - Bland elementen i hans ungdomsbildning hörde bl. a. att med grafstickeln frambringa åtskilliga småstycken. På egen hand förkofrade han sig gradvis i teckningskonsten och upptog det af hans landsman, sedermera öfverstlöjtnant V. M. Carpelan, m. fl. den tidens konstnärer utöfvade aquatintamanéret och begynte 1816 under titeln "Fordna och närvarande Sverige" utgifva ett omfattande arbete, som var ett slags efterbildning af Dahlbergs Sueciaverk. De första bladen detta sitt storartadt anlagda verk utförde han under sin vistelse i Skåne, af hvars herresäten de återgifva utsikter. Med kartografen C. F. Akrells skickliga biträde vid teckningarnas mångfaldigande fortskred arbetet så raskt, att 1823 hela afdelningen Skåne var färdig, och början gjord med Östergötland. 1824-25 begyntes med Uppland och Södermanland. I företaget hade redan tidigt Carpelan börjat medverka. Vid T:s död, som inträffade i Västerås d. 2 sept. 1828. voro ej mindre än 38 häften färdiga, med af honom författad text. Äfven tvenne andra litterära arbeten af honom förtjäna omnämnas, nämligen Några ord om musiken 1826 och Om landskapsmålning 1828. Efter T. öfvergick planschverket i andra händer, men fortsattes 1843 af hans dotter Thora Johanna Ulrika Thersner (född 1818 och död i Stockholm d. 3 okt. 1867) och hade vid hennes bortgång fortskridit till 364 folioblad, då det för alltid afbröts. -- Gift 1811 med Anna Gustafva Weckman.
(Svenskt biografiskt handlexikon.)
